Vad älskar du mest av allt i hela världen?

Det var en fredagseftermiddag i början av året, på Drottninggatan i Stockholm. Just på den där snutten mellan Kungsgatan och Hamngatan där det är som mest tätt med turister, sandwichgubbar, frusna tiggare och folk som är på väg hem från jobbet. En kvinna i den senare kategorin hastade trött och irriterad fram i kylan när en ung man med piercad underläpp och blå täckjacka dök upp och började gå baklänges framför henne, med ett stort, öppet leende.

”Får jag fråga dig en sak?”

Ville han sälja något? Var det en svensexa?

”Vad älskar du mest av allt i hela världen?”

”Jesus Kristus”, svarade hon utan att tänka.

”Bra svar”, sa han och släppte fram henne.

Det märkliga var att när hon gått några steg till märkte hon att hennes sinnesstämning var totalt förändrad. I en varm glädje flöt hon fram genom folkmyllret. Hon hörde det första budet ringa i tanken och var fullständigt överrumplad över att hon faktiskt åtminstone i just denna stund hade fått nåden att leva i det. Bekännelsen hade bara slunkit ur henne. Den unge mannens enkla fråga, den viktigaste av alla tänkbara frågor, hade lockat fram en plötslig lovsång rakt ur grånaden.

Vem var han?

För mig har denna historia och historien om det lastbilsattentat som ägde rum på samma plats ett par månader senare hamnat bredvid varandra i minnet. Två fredagsögonblick på samma oansenliga plats: det ena kristalliskt klart, det andra nattsvart och grumligt.

Jag kommer att tänka på den oväntade, genialiska fredagsfrågan igen när jag läser kardinal Anders Arborelius gripande ord om sitt valspråk:

”In Laudem Gloriae” (Gud till pris och ära) är ett uttryck för att allt det jag är och gör skall vara till den treenige Gudens förhärligande. I vår tid har man ofta glömt bort att vår främsta plikt – och vårt privilegium – är att ära och förhärliga Gud. Människan förminskas inte av det, tvärtom, hon blir större, friare, lyckligare. Att hjälpa människor upptäcka det är en av mina största önskningar.

Erfarenheten av bekännelsens glädje måste vara förklaringen till att så många kristna varit beredda att dö för sin tro. I ett annat inlägg här på Läsarna skrev jag att kriteriet för en äkta andlighet är bekymmerslösheten. Samma kriterium, den inre friheten, friden och glädjen, kunde också ställas på det sanna martyrskapet. Martyrens erfarenhet av att vandra i Guds ansiktes ljus har lärt henne att om det som krävs för att rädda hennes liv är att hon säger upp sin tro, har hon i praktiken inget val.

Den död det skulle innebära att förneka Gud, att förneka sitt eget väsens grund och vända sig bort från sin Skapare, framstår för martyren som outhärdligt fasansfull. Det offer som sker i tro däremot ter sig inte alls farligt på samma grundläggande existentiella plan, även om det är smärtsamt – den döden är bara en rörelse vidare in i det eviga ljus hon redan anar.

Innan vi kan hoppas dela martyrernas värdighet måste vi alltså bli bedjande människor. Varje martyr måste först ha varit en mystiker.

Laudem Gloriae är inte bara Arborelius valspråk utan också den fras som hans ordenssyster s:a Elisabeth av Treenigheten (1880–1906) önskade skulle bli hennes himmelska namn. Hennes sista ord, innan hon dog blott tjugosex år gammal i en svår och smärtsam sjukdom, var: ”Jag är på väg mot ljuset, mot kärleken, mot livet.”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.