Jag minns de svenskkyrkligas vurm för katolicismen under 1990-talet och kan erkänna att jag inte ansträngde mig för att förstå, inte fullt ut. Dragningen till det katolska var förstås för vissa, om än få, en dragning bort från mitt eget prästkall, så det kanske har sin förklaring. Tjugo år senare sitter jag med travar av liturgi-litteratur och läser med iver vad några säkert läste då. Den katolska teologen Louis-Marie Chauvets Symbol and Sacrament: A Sacramental Reinterpretation of Christian Existence från 1995.
Hör bara, det är klart man vill bli katolik:
Tro existerar inte tro utan att ta kropp. Kristna söker sig inte till Gud trots den tunga bördan av deras tvetydiga mänsklighet utan tack vare den, och mitt i den. Vi söker inte Gud trots våra kroppar utan i våra kroppar. Kanske är inget svårare än att utan förbittring och motstånd acceptera ett sådant villkor. Det är svårt för att det motsäger vår önskan att kontrollera den verklighet av vilken vi själva ofrånkomligen är en del.
Men att inte göra det leder till avgudadyrkan. Avgudadyrkan är just att förminska Gud till hur vi föreställer oss, talar om eller erfar Gud. Vi vill ha Gud i ryggen och riskerar då att skapa den avbild vi behöver som stöd för vår sak.
Motverkan finns i den kristna trons påtaglighet, i trons praktiker. I eukaristin återfinns det mest radikala uttrycket för trons motstånd mot varje förminskning. Det är ett paradoxalt motstånd skapat ur, och genom, materialitet och kroppslighet.
Kristi oförminskade närvaro i eukaristin är paradoxal för att den just på grund av sin påtaglighet, materialitet och sin egenskap av att vara ett snarast exotiskt inslag i den samtida kulturen borde vara ett givet objekt för avgudadyrkan, för förminskning och till och med för fetischism. Men av precis samma skäl—påtagligheten, materialiteten, annorlundaheten— är den kanhända det mest radikala botemedlet mot avgudadyrkan som ges till den troende. För i den tro som vägrar kroppslöshet och abstraktion finns inte rum för den mänskliga hybris som gör Gud till människans avbild.
När Gud bara låter sig erfaras genom ofullkomliga ting tvingas människan släppa sin föreställning om gudomlig perfektion långt bortom all kontroll.