Sommaren går mot sitt slut. Det blev en sommar med mycket tid för läsning. Många ord. Många berättelser. Sid upp och sida ner. Men nu när sommaren har mognat är det två röster och ett fåtal ord som träder fram ur myllret av bokstäver och ord. Den isländska sångerskan Emiliana Torrini och Dag Hammarsköld. Hammarskölds Vägmärken fick följa med i ryggsäcken när jag vandrade i de Jämtländska fjällen. De korta och något karga reflektionerna blev goda följeslagare på kalfjället. Och jag kommer att tänka på några av dem när jag hemma i Stockholm igen lyssnar på Torrini.
Hon sjunger i låten To be free:
It shouldn’t hurt me to be free, it’s what I really need.
To pull myself together.
But if it’s so good being free, you might be telling me, why I don’t know what to do with myself.
To pull myself together.
Torrini fångar i sin låt ett mänskligt dilemma i vår tid. Längtan och strävan efter frihet och samtidigt upplevelser av vilsenhet och tomhet. Någon kanske avvisar Torrinis prosa som banal, som ännu ett uttryck för en förvirrad postmodern generation. Jag hör något annat. En skildring från en punkt i livet som få av oss inte känner igen. Den inneboende frågan i ett liv i ständig rörelse: Vart går jag nu? Vad vill jag? Men när frågorna erövrar vårt jag, när de får röra vid våra djup, då kan också andra frågor komma till oss: Vart leder vägen mig? Vilka vägar kommer mig till mötes? Hur kan jag urskilja Guds röst och närvaro? Och där vid platsen eller punkten där frågorna möter varandra, där är Hammarsköld en god medvandrare.
Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala. Går här vägen till en förening av de två drömmarna: att i klarhet få spegla livet – att i renhet få gestalta liv?
Och han varnar oss som ibland tenderar att tala om kristen tro och tradition som en lösning på detta dilemma (och poängen att beskriva det som ett dilemma är ju just att det inte har någon lösning utan att det är något man tvingas leva med och förhålla sig till).
Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.
Och så ger han oss några reflektioner att bära med sig på den fortsatta vandringen.
Vad som måste komma bör komma. Innanför måstes gränser är du därför osårbar.
…
Det finns en punkt där allt blir enkelt, där det inte längre finns något val därför att allt du satsat är förlorat om du ser dig tillbaka. Livets egen point of no return.
…
Att säga ja till livet är att säga ja också till sig själv. Ja – även till den egenskap som motvilligast låter sig förvandlas från frestelse till styrka.
…
Frukt av det förflutna, havande med framtiden är nuet likväl alltid i evigheten – alltid i evigheten som en skärningspunkt mellan tiden och trons tidlöshet i frihet mot förflutet och framtid.
Vandringar i fjällen ger tankarna och frågorna rum och rymd. Själv fann jag mig själv om och om igen nynna en sång och bön: Visa mig Herre din väg. Visa mig Herre din väg. Jag vill vandra i din sanning. Jag vill vandra i din sanning.
Vidare drives jag, in i ett okänt land. Marken blir hårdare, luften mer eggande kall. Rörda av vinden från mitt okända mål skälva strängarna i väntan. Alltjämt frågande skall jag vara framme, där livet klingar ut – en klar enkel ton i tystnaden.
