Detta inlägg kanske kan uppfattas som väldigt ”provinsiellt”: det kommenterar ett beslut av EFS ungdomsrörelse SALT att inte längre vara med och arrangera EFS årskonferens.* Men jag menar att detta illustrerar en mer generell problematik, som jag tycker behöver diskuteras, i kristenheten.
Det handlar om fenomenet ”ungdomsgruppskristendom”. Med detta menar jag en form för tro och andlighet med vissa specifika drag som många unga vuxna inte uppfattar bär när de når några år över 20, och eftersom de inte möter någon mer hållbar form för sin tro blir resultatet inte sällan att de lämnar kyrkan och ibland sin tro också.
Denna spiritualitet betonar starka emotionella upplevelser, tydliga regler och en enkel teologi med litet utrymme för problematiseringar, som inte har någon större kontakt med kyrkans rikedom och mångfald.
Motivet för SALTS beslut sägs vara att årskonferensen inte ger utrymme för ”en ung generations uttryckssätt”. Mellan raderna uppfattar jag att det handlar om att konferensen inte är tillräckligt karismatisk. Jag är – och var redan som ungdom – väldigt, väldigt trött på talet om ”ungdomar” som en homogen grupp, som har samma behov av (ursäkta uttrycket) ”fartig lovsång”.
Jag instämmer i SALT:s analys om behovet av att nå unga vuxna. Men jag tror att betoningen på ”ungdomligt uttryckssätt” är en del av problemet och inte lösningen. Många som passerar 20-årsåldern finner att den tro de fick i ungdomsgruppen inte bär dem längre. Under tonårstiden tematiseras de medelålders inte sällan som ljumma och tonåringarna som radikala.
Den tro som förmedlas på många ungdomsläger betonar starka emotionella erfarenheter, en spiritualitet som bygger på intensiva upplevelser inte på vardagens vanor, eller Guds handlande i liturgin. Det som förmedlas till många ungdomar är en andlighet som inte tål vardagen, eller verklighetens skuggsidor. Här kan det vara lämpligt att läsa EFS-prästen Christoffer Abrahamssons utmärkta artikel om intoleransen för att må dåligt i vissa kristna kretsar:
”I stället för att den kyrkliga gemenskapen blir en gemenskap som mildrar ohälsan riskerar den alltför ofta att spä på den.
Som kristen kan det vara oerhört stigmatiserande att inte må psykiskt bra. Vi upplever att vi måste vara glada och starka. I kyrkan riskerar den psykiska ohälsan därför inte bara bli ett tecken på svaghet, som det så ofta blir i samhället, utan också ett tecken på bristande på tro. Den kristne får en dubbel börda att bära.”
När jag mötte Tidegärden, som ju är en urgammal kristen böneform där man ber psaltaren var det första gången jag i gudstjänsten hörde sägas att livet var jobbigt och kämpigt många gånger. På de karismatiska lägren jag var på uppfattade jag det som att man som mest sa i en bisats att ”man kanske inte är glad hela tiden”. Jag gick in i en depression ungefär ett halvår efter att jag kommit till tro och fortsatte åka på sådana karismatiska läger där Gud tycktes finnas enbart i den euforiska känslan (hos de andra). (Senare har jag insett att vi var många som upplevde det på det sättet; som en vän uttryckte det: ”det måste ju vara något fel när alla säger att de tror att de var de enda som kände på det sättet”.)
Jag läste följande stycke i James KA Smiths bok You are what you love och upplevde att den kunde ha handlat om mig. Om SALT vill få fler unga vuxna att bevaras i tron så gäller det snarare att erbjuda dem Kyrkans långa och djupa tradition, som både förkroppsligar en djup fromhet och ett stort mått av psykologisk realism, än att ännu starkare betona det emotionella ungdomsmötet eller -lägret (med efterföljande kraschlandning två veckor efter hemkomst) som mönstret för all kristen gudstjänst:
”While contemporary youth ministry encourages hands-raised, heartfelt sincerity, in fact such paradigms reflect the “excarnation” of Christian faith in modernity (Charles Taylor’s term, discussed above in chapter 4). Having reduced Christianity to a message, we create an emotional experience as a gateway to dispensing the message. But this is a sign that we have given up on incarnate modes of formation bequeathed to us in liturgy and the spiritual disciplines.
Instead, we have created youth ministry that confuses extroversion with faithfulness. We have effectively communicated to young people that sincerely following Jesus is synonymous with being “fired up” for Jesus, with being excited for Jesus, as if discipleship were synonymous with fostering an exuberant, perky, cheerful, hurray-for-Jesus disposition like what we might find in the glee club or at a pep rally.”
Vi lever i en kultur som hyllar det ungdomliga, det extroverta, utåtriktade, socialt framgångsrika, och kyrkan har skapat en, som Smith säger, en ”Jesufied” variant av majoritetskulturens ideal. Kyrkan blir inte en alternativ kultur utan en subkultur inom samma paradigm.
”The result, I would caution, can be disastrous. If we effectively communicate to young people that being a serious follower of Jesus is synonymous with being an extrovert for Jesus, then all of our young people who simply are not wired that way are going to quietly assume they can’t be Christians.
If the exuberance of the energetic youth pastor is taken to be exemplary, then all sorts of young people will mistakenly conclude that they simply can’t be Christians.
And so the unintended consequence: in the name of curating an exciting, entertaining “experience” to keep young people in the faith, we end up only creating consumers of a Jesus message while disenchanting vast swaths of other young people who simply can’t imagine signing up for a Jesus glee club.
For those young people who are either scared or suspicious of happy-clappy versions of youth group Christianity, ancient Christian disciplines and historic Christian worship can be received as a life-giving gift. When you have only seen forms of piety that value spontaneous expression and clichéd sincerity, to be given the cadences and rhythms of the Book of Common Prayer can be like receiving the gift of tongues.
In my experience, many young people are intensely ritual animals without realizing it. And when they are introduced to habit-forming practices of Christian faith, invited into ways of following Jesus that are ancient and tested, their faith is given a second life.
They receive the disciplines not as burdensome duties but as gifts that channel their devotion and shape their faith. Instead of relying on their own internal piety and willpower (which is a wrong-headed way to think about discipleship anyway), young people experience historic practices of prayer and devotion as gifts of grace in themselves, a way that the Spirit meets them where they are.
To receive the Psalms as the prayer book of the church is to have found a buried treasure right in the middle of the Bible. Regimens of devotion like the Divine Office or The Divine Hours provide grooves for their faith to gear into, a tangible, historic way to align their desires with the grain of the universe.
The emphasis is no longer on their performance or expression; instead, such practices cultivate a posture of grateful reception of the Spirit’s action.
Receiving these historic practices of worship and discipleship also connects young Christians to a faith that is ancient, thereby connecting them to a body that is older than their youth pastor and wider than their youth group. This is not insignificant for a life of authentic Christian faith. To follow Christ—to be in Christ—is to be enfolded in his body, which is a deeply social reality.”
Vad är egentligen en ”ung generations uttryckssätt”? Hur förhåller sig detta till Taizé, det kloster i Frankrike som år efter år drar mängder av ungdomar och som kännetecknas både av en djup fromhet, en meditativ liturgi med utrymme för tystnad, social öppenhet och intellektuell skärpa?
_____________________________________________________________________________________________________________________________________
* Detta skrev jag som en introduktion när jag postade en länk till denna post på EFS samtalsgrupp på Facebook:
Nyligen beslutade SALT att inte längre vara med och arrangera årskonferensen (eller i varje fall inte nästa år).
Jag känner inte till allt som ligger bakom detta, men i det pressmeddelande som skickats ut finns formuleringar om ”ungdomligt uttryckssätt” som jag har reagerat emot.
I min erfarenhet menas med detta ofta ”karismatiska gudstjänster” och det märkliga är att ”ungdomar” framställs som en homogen grupp.
Jag är själv formad i EFS karismatiska miljöer och vi var många som när vi kom över 20 erkände för oss själva att detta inte var ”vår form”. Eftersom man inte är lika känslig för att sticka ut när man blir äldre blir det då ett samtal där det visade sig att vi var många som kände på ett liknande sätt.
Jag tror inte att vi behöver ”ungdomliga uttryckssätt” utan hållbara former där tron bär i vardagen och i mörkare perioder. Detta finns inbyggt i kyrkoåret, som talar om tron som årstider snarare än som en ständig sommar eller som ständiga emotionella höjdpunkter.
Klostret Taizé med sin lågmälda, meditativa liturgi och intellektuella skärpa drar unga människor år efter år. Talet om ungdomliga uttryckssätt, om det är ett annat ord för ”fartig lovsång” och stark betoning av emotionella upplevelser är försåtligt, för det är inte ungdomars uttryckssätt. Det är vissa ungdomars uttryckssätt.
Men just nu är det dominerande inom vad James KA Smith kallar för ”ungdomsgruppskristendom” och denna, när den är det enda som erbjuds ungdomar, kan vara en del av problemet, eller orsaken till att människor lämnar kyrkan när de når några år över 20, snarare än lösningen.
Jag försöker reflektera lite mer över detta i ett blogginlägg på Läsarna. Med förbehåll för att jag kan ha missuppfattat SALTs egentliga problem med årskonferensen. I så fall får blogginlägget istället läsas som en reflektion över problemet med ungdomsgruppskristendom, ett problem som jag tror behöver diskuteras också inom EFS.
Jag har inte varit med i Salts beslut, så jag har inget behov av att vare sig försvara eller kritisera detta. Jag uppfattar att det i grunden bygger på en mycket pragmatisk avvägning:
1) De unga kommer inte till årskonferensen.
2) De unga kommer gärna till konferenser som är anpassade för deras kultur och (upplevda) behov.
3) Vi vill nå de unga, och skapar därför ett forum till vilket de väljer att komma.
Man kan naturligtvis mästra och förmana och säga att de unga inte förstår sitt eget bästa, men risken är fortfarande stor att detta inte kommer att leda till någon jätterusning av unga till ett arrangemang som inte naturligt lockar dem. Någonstans känns det ju ändå positivt om en barn- och ungdomsorganisation kan anordna konferenser som väcker entusiasm hos sina egna kärntrupper. ☺
Angående den större frågan så är det ju tveklöst så att även unga människor är olika. Jag, som själv var med och drog igång EFS (senare Salts) livskraftläger, har aldrig hävdat att formerna på dessa har varit de allena saliggörande. I stället har jag sagt att marknaden är fri = det är fritt fram att ta initiativ av en annan karaktär än dessa läger. På Livskraft, däremot, har vi arbetat enligt devisen ”för unga av unga”. Det har helt enkelt varit majoriteten av de ungas önskemål som har styrt upplägg och program.
Detta har skett mot bakgrund av insikten att de allra flesta unga, i alla fall i EFS/Svenska kyrkan, har ett betydligt mer traditionellt liturgiskt gudstjänstsammanhang därhemma. Därmed har vi inte behövt kopiera det, för de får sådan input varje söndag. För att skapa en så god brygga som möjligt mellan läger och hemförsamling har vi dock brukat fira nattvard både första och sista gudstjänsten – på så sätt har vi knutit an till Svenska kyrkans liturgi även under lägren.
När vi senare fick möjlighet att skapa Livsväg-konferenserna, med målgruppen 20–35 år, hade vi ända från början en betydligt större bredd i uttryckssätten (jag minns fortfarande hur planeringsgruppen stirrade på mig när jag föreslog att vi skulle läsa tidegärden på konferensen), och tog även upp en annan uppsättning teman i seminarierna jämfört med tonårslägren. Detta som en självklar anpassning till de nya frågor och behov som normalt gör sig påminda i denna ålder.
Samma sak på Salts TEJP-läger, där vi varje morgon inledde med morgonmässa och där vi också tog upp en lite större bredd i teman i den gemensamma undervisningen.
Jag vet inte exakt hur allt detta relaterar till det du skriver, Christoffer, men grundläggande kan jag väl säga så här:
1) Jag tror faktiskt, i motsats till många andra, att vi måste tänka lite mer ”evangeliserande” kring våra gudstjänster. En form som kräver flera år att komma in i kan förvisso vara fantastisk när tillvänjningen väl har skett (för dem som behöver en sådan, för vissa kan det förstås sitta som hand i handske redan från början). Men, like it or not, så som vår kultur ser ut i dag är det ganska få unga som orkar vänta flera år på att förstå varför en form de inte uppskattar trots allt är så förträfflig, och då menar jag att det är rimligt att gå den majoritet till mötes som t ex föredrar modern lovsång före (enbart) psalmsång.
2) Sen har jag själv i många år stridit för att få en större bredd just i musikvalet på Salts läger och konferenser, men ofta har det stupat på att lovsångsteamen har vägrat att leda psalmer. Någon per kväll har det kunnat bli, med sällan mer eftersom det inte har ”känts naturligt” för teamet. Vad gör man i ett sådant läge?
3) Nyckeln för mig i allt detta är väl helt enkelt variation, men samtidigt med en särskild blick för vad den unga generationen efterfrågar. Och då är vi tillbaka i beslutet om Salts årskonferens. Vad hjälper det att fira gudstjänst med ”rätt former” om ingen vill vara där? För mig blir därför formerna klart mindre viktiga än budskapet. Budskapet behöver vara väl förankrat i Skriften och kyrkans tradition. Men glimtvis behöver vi sedan också introducera de unga till det rika formspråk som har utvecklats i kyrkans liturgiska tradition – just så som jag menar att vi har gjort i EFS och Salts ungdomsarbete.
Den enda riktigt stora brist som jag i dag ser i ovanstående resonemang är nog dels att ingen – trots att inbjudan fanns där – valde att initiera några ungdomsläger med mer traditionella former. Samt att vissa deltagare på lägren trodde att de kunde få hela bredden i det kristna budskapet under fyra korta lägerdygn, och därför inte integrerade det som skedde på lägren med det som skedde vid gudstjänsterna i hemförsamlingen. Vissa av dessa blev antingen besvikna på vad de uppfattade som ett alltför ”snävt” arbetssätt, andra lämnade EFS för en frikyrka med mer moderna former. Men det är kanske ett annat samtal?
PS. Därmed har jag alltså inte kommenterat ”ungdomsgruppskristendomen”, för där menar jag att man ofta har saknat den reflektion som vi trots allt har försökt att ha på EFS och Salts nationella ungdomsläger. Kommenterar detta ur en annan infallsvinkel här: http://olofedsinger.se/avgorande-dimensioner-for-en-hallbar-tro/
PPS. I övrigt uppskattar även jag mycket av det som James KA Smith skriver. Tycker att hans två första föredrag på United Open var mycket bra!