Teologi och kosmologi

Nyligen var, som tidigare har påpekats här på bloggen, den anglikanske teologen Sarah Coakley på Sverigebesök.

Det finns mycket jag uppskattar med Coakley: hennes skarpa intellekt, hennes öppenhet för naturvetenskapen, hennes önskan att vara rotad i den kristna traditionen och hennes förmåga att relatera dessa källor till varandra i hennes projekt att göra en teologisk läsning av evolutionsteorin.

För den som är intresserad av det senare kan, förutom hennes Giffordföreläsningar, följande föreläsning på Faraday Institute rekommenderas:

God, Providence and the Evolutionary Phenomenon of Cooperation.

Det finns flera saker som kom upp under Coakleys besök som jag skulle vilja beröra men i detta inlägg vill jag framförallt fästa fokus på följande:

Coakley talar mycket om ”begär” som skapelsens längtan efter Gud. Vad jag förstår är detta ett väldigt Thomistiskt perspektiv och ett intressant sätt att ställa den Freudianska förståelsen av relationen mellan begär och religion på huvudet. För Thomas av Aquino är Gud all godhets källa och allt begär är efter något som är gott. Allt gott är delaktigt i Guds godhet och begäret är därför ett begär efter Gud.

Hos människan har detta begär tagit en medveten form och kan dessutom tematiseras som ett begär efter Gud. Vårt begär efter sexuell förening blir i detta perspektiv en bild av vår fundamentala orientering och längtan efter Gud. Istället för att spela ut Gud och skapelse mot varandra bildar detta ett mönster där människans utgående ur sig själv, som är gemensamt i allt begär, i förlängningen är det första steget i människans förening med Gud: den obegränsade källan till allt skapat gott. (Att det heller inte finns någon motsättning mellan askes och begär beror på att askesen ger oss mer kontakt med vår djupaste längtan och mindre benägna att döva denna längtan med temporära förströelser. Kärnan i drogberoende är att försöka döva smärtan av ett ouppfyllt autentiskt begär.)

När jag frågade Coakley om begäret efter Gud behöver en evolutionär förklaring, blev hon först lite eftertänksam men efter en stund sade hon att begäret efter Gud kan förstås som ett begär efter ”global meaning”. Det vill säga: inte enbart lokala meningsfulla saker utan en mening med tillvaron i stort. Jag gillar denna tanke. Framförallt gillar jag tanken på att denna globala mening inte bara är en övergripande mening utan snarare infiltrerar allt det lokalt meningsfulla och är närvarande i detta. (Eftersom allt gott participerar i Guds godhet.)

Jag reflekterade över hennes svar och kom sedan att tänka på Thomas Nagels essä ”Secular philosophy and the religious temperament”.

Nagels tes är att den analytiska filosofin till stor del har misslyckats med en av filosofins grunduppgifter: att bidra till reflektionen över meningen med livet.

Det Nagel avser med ”the religious temperament” är behovet av att relatera sitt liv till en större meningsfull helhet, till kosmos. Det som Nagel kallar för ”the cosmic question” är frågan hur mitt liv relaterar till denna större helhet. Detta tycks vara väldigt analogt med Coakleys påstående att längtan efter Gud kan förstås som längtan efter en global mening, eller ett globalt meningssystem.

The question results from one of those steppings back that constitute the essence of philosophy.

Nagel ser i huvudsak tre strategier från analytiska filosofer i relation till denna fråga (”the cosmic question”):

1. Förneka frågans meningsfullhet. Det finns inte ens en frånvaro av mening, för det är ett kategorimisstag att fråga efter mening med Universum.

2. Bejaka frågans meningsfullhet, men säga att vi måste heroiskt acceptera att det inte finns någon mening med Universum. (Existentialism, nihilism.)

3. Försöka bygga mening ”from the inside out” – den humanistiska responsen. Den enda mening är den vi själva skapar, antingen som individer eller som kollektiv.

Nagel vill prova en fjärde strategi: att tala om en naturlig, icke-intentionell, teleologi mot mening, medvetande och värde. Det vill säga, det finns i Universum en inneboende teleologi mot medvetande och värde, men inte för att en transcendent Gud har en tanke med Universum. (Det låter i mina öron som en form av panteism, vilket jag inte menar som något negativt.)

Det som förbryllar mig är varför kristna teologer i stort verkar så ointresserade av teologisk reflektion över den kosmiska frågan – det vill säga över att reflektera teologiskt över den bild av världen som naturvetenskapen presenterar för oss, hur Gud relaterar till denna och människans plats i denna. (Psalm 8 i psaltaren är ett tidigt exempel på den typen av reflektion.)

Det finns en strukturlikhet i teologernas respons till ”den kosmiska frågan” – hur våra liv relaterar till kosmos – med de sekulära analytiska filosoferna i Nagels typologi (för teologerna gäller det hur teologins tolkning av världen relaterar till vår syn på Universum):

1. Att förneka frågans meningsfullhet representeras av de neo-ortodoxa och andra som ser en radikal separation mellan religion och naturvetenskap där dessa inte kan relateras och därför inte heller komma i en meningsfull diskussion med varandra (och förstås inte heller i konflikt).

2. Ett bejakande av frågans meningsfullhet men svarar att det inte går att förena teologi och (modern) kosmologi och att vi måste välja: kreationister och kanske konstruktivister som ser teologin som en inspirerande tanke men inte som något som talar om verkligheten.

3. Försöka bygga mening ”from the inside out”: det här är subjektivismens respons, som kanske inte förnekar frågan, men försöker undvika att tänka på den. Det som är viktigt är min vardag.

Om det är sant att ”längtan efter Gud” kan förstås som en längtan efter en global mening – hur kommer det sig då att så många kristna teologer och lekmän ignorerar frågan om hur teologi och kosmologi relaterar till varandra?

Jag tror jag vet svaret: det är obekvämt!

Men samtidigt tror jag inte att det går att förneka frågan utan att förråda den kristna trons egna anspråk. Utifrån den kristna trons självförståelse så är det egentligen inte ett tillgängligt alternativ att ignorera frågan om hur teologi och kosmologi relaterar, ty kristen tro talar om Gud och skapelsen, Gud som källan till allt som finns, Gud som den yttersta grunden för allting. Kristen tro handlar om den kosmiska frågan; om hur våra liv relaterar till ”the great scheme of things”.

Ett uttryck som Nagel använder sig av som jag gillar mycket är ”cosmic reconciliation” som står för den här strävan att integrera sitt eget liv i sin syn på kosmos. Men en kristen teologi som inte relaterar sig till kosmos kan inte bidra till en sådan kosmisk försoning.

För att travestera Ernest Rutherford: ”All of theology is either cosmology or stamp-collecting.”

(Det sista är en referens till Ernest Rutherfords påstående att ”All science is either physics or stamp-collecting” med vilket Rutherford (enligt mångas tolkning) avsåg att säga att fysiken talar om ”verkligheten sådan den är” och resten är ett slags trivialt tidsfördriv.)

(För tydlighetens skull bör jag påpeka att jag inte menar att all teologi antingen behandlar den kosmiska frågan eller är att likna vid frimärkssamling. Men om det inte finns någon möjlighet att uppnå en kosmisk försoning i kristen teologi, då är risken stor att all teologi, när allt kommer omkring, är att betrakta som frimärkssamling. Iallafall om man jämför med dess anspråk.)