I samma stund vi formulerar teologi om Gud riskerar vi att bli observatörer. Gud blir någon vi talar om. Inte sällan hör jag hur det observerande språket – att tala om – också får prägla förkunnelsen. Förkunnaren eller teologen står bredvid och observerar. Då blir Gud och tron objekt för vårt intellekt. Vi talar om Gud istället för med eller i Gud. Självklart behöver vi ibland ta steg åt sidan och observera. Men risken är påtaglig att teologi i allt för hög utsträckning blir synonymt med att observera istället för att delta. Men hur kan vi då ta på allvar att det ”är i Gud vi lever rör oss och är till”? Att Gud inte är någon vi kan observera. Den engelske teologen Paul S. Fiddes erbjuder spännande och konstruktiva teologiska reflektioner i sin bok Participating in God. A Pastoral Doctrine of the Trinity (2000).
Fiddes reflektioner handlar på ett allmänt plan om förhållandet mellan våra erfarenheter och de idéer vi använder för att beskriva och förstå våra erfarenheter. Han fokuserar på frågor som rör den kristna läran, så som den har formulerats i bekännelser och doktriner, och dess förhållande till personliga erfarenheter. Men han vill också reflektera kring hur vårt deltagande (participation) i en treenig Gud präglar både våra föreställningar om Gud och våra handlingar. Kanske kan man säga att det Fiddes vill göra är att hjälpa oss att återupptäcka att det teologiska språket om Gud som treenig är ett pastoralt språk – ett språk förankrat i gemenskap och personliga erfarenheter.
Fiddes skriver:
I want to show that many of our pastoral concerns about the nature of the person and the buildning of community are a good place to talk about a personal God and to find that all our talk is nothing less than worship.
The character of theology as a kind of worship should make clear that my appeal to a journey ‘from experience to doctrine’ must not be taken as meaning that human experience is a mode of access to God outside God’s self-disclosure to us. In terms of a traditional dispute in theology, it is not setting experience or nature against revelation. Nor is it taking the view that doctrinal concepts are merely a way of expressing some deep and mysterious dimension in human experience alone. Rather, our experience of ourselves and others must always be understood in the context of a God who is present in the world, offering a self-communication which springs from a boundless love. It is this self-gift of God which already shapes both our experiences of being in the world and our language with which we configure experiences. In taking a path from experience to doctrine we are retracting a journey that God has already taken towards us. Theology is doxology, worship called out from those who have received the self-offering and self-opening of the triune God.
Att läsa Fiddes är att dras in i ett kärleksfullt, ärligt och trovärdigt förhållningssätt till Gud och världen. Hans sätt att skriva och reflektera teologiskt vittnar om den Gud som i sin självutgivande kärlek låter oss, nyfiket och utforskande, delta i livets och kärlekens rörelser som skapar allt.