Tell all the truth but tell it slant

Den amerikanska poeten Emily Dickinson hade det inte så lätt med Gud. Född och uppvuxen i det av traditionen kalvinistiska New England var hon omgiven av kyrkor, präster och King James-biblar. När Dickinson läste vid Mount Holyoke Female Seminary drog en väckelserörelse genom staden och en efter en gav Dickinsons vänner sina liv till Jesus. Själv stod hon utanför, ensam och lite beklämd, en självutnämnd rebell som inte riktigt kunde med att försaka världens lockelser. Någon gång i tjugoårsåldern slutade hon följa med sin familj till kyrkan. Ändå släppte Dickinson aldrig riktigt kristendomen. Hennes dikter är ofta skrivna i Isaac Watts-inspirerat hymnversmått och Bibeln förblev en av hennes största inspirationskällor. Hon nämnde gärna Gud och den kristna tron i sina många brev. Så vad var det då som var så svårt för Emily Dickinson? Av hennes dikt att döma skrämdes hon av Guds väldighet, av att Han är så radikalt annorlunda. Hon arbetade med ett kalvinistiskt tankegods som gärna framhöll Guds heliga karaktär, Hans sätt att oväntat bryta in i den mänskliga vardagen och vända upp och ner på den. Dickinson beskrev det som att bli ‘detected – / In Immortality -’, (F669); upptäckt, avslöjad, kanske genomskådad. Hur kan en människa överleva något sådant? Talande nog felciterade hon Jakobs möte med ängeln och lät Jakob säga till Gud ‘I will not let thee go except I bless thee’, istället för tvärtom.

I ‘Tell all the truth but tell it slant’ (ovan) beskriver Dickinson det slags Gudsmöte hon kunde tänka sig. Istället för direkt, förblindande uppenbarelse tycks hon ha föredragit ett slags teologiska indicier, eller kanske den katolska sakramentala natursynen där en solnedgång eller ett näste med pipande fågelungar blir ett Gudsbevis. I en berömd dikt förklarar Dickinson att hon helst firar gudstjänst hemma i trädgården, ‘With a Boblink for a Chorister – / And an Orchard, for a Dome -’ (F236). Kanske upplevde hon att hennes egen poetiska kraft hotades av den Gud vars närvaro var så enorm att den slukade allt: att möta Gud är i någon mening att uppgå i Honom, och när det väl har skett behövs inte längre det motstånd och den kamp som var något av ett signum i Dickinsons diktning. Och ja: den som accepterar evangeliet blir på ett sätt blind för världen, precis som Dickinson anmärker i ‘Tell all the truth’. Men det är inte en absolut blindhet – snarare ett nytt sätt att se, en inbjudan att se bortom det uppenbart verkliga och ana något av den ultimata verkligheten i Guds rike. Jag undrar ofta vad Dickinson ansåg om Paulus ord i 1 Korinthierbrevet:

 12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

 

Gud är mäktig, ja – men Han har också gjort det möjligt att möta Honom. Det, om något, är ‘Truth’s superb surprise’.