Konferensrapport – Ecclesiology & Ethnography

Det internasjonale Ecclesiology & Ethnography (E&E)-nettverket består av forskere fra ulike disipliner, men med en interesse for empirisk forskning på teologi, kirke og kirkelig praksis. I et par antologier, Ward (red.) og Scharen (red.), som kom i 2012 argumenteres det for viktigheten av å forholde seg til ”the concrete church,” som Nicholas Healy uttrykker det, eller ”den virkelige kirke”, med Harald Hegstads ord. Dermed blir det delvis idealistiske kirkesynet til for eksempel Stanley Hauerwas (en ikke helt ukjent figur her på bloggen) delvis problematisert fordi det ikke tar hensyn til den komplekse empiriske virkelighet som vi må forholde oss til. Forskerne i E&E-nettverket har et ønske om å tjene kirka med sin forskning, og argumenterer for at det er viktig å søke å bedre forstå kirka slik vi empirisk erfarer den. Jeg deler i høyeste grad dette anliggendet. Arbeidet med min egen doktoravhandling – en empirisk studie av norske menighetspresters spiritualitet – bidro til å fordype og nyansere min forståelse både av spiritualitet mer generelt og pastoral spiritualitet spesielt. Jeg tror vi som teologer har mye å lære av å forske empirisk. Og samtidig består dette nettverket i overveiende grad av teologer som både har teologiske interesser, deltar i teologiske samtaler og bringer teologiske perspektiver inn i det empiriske forskningsfeltet. Det synes jeg er spennende og viktig.

Det kan imidlertid oppstå spenninger mellom en teologisk og samfunnsvitenskapelig (samhällsvetenskaplig) forståelse av empirisk forskning på kirkelig praksis. Av den grunn diskuteres ofte normativitet og epistemologi; både teologisk og forskningsmessig i dette nettverket. Årets Durhamkonferanse ble også avsluttet med et panel ledet av Paul Fiddes om nettopp dette temaet der teologene Pete Ward, Clare Watkins, etikeren Robert Song, sosiologen Matthew Guest og jeg selv (som er teolog) deltok i panelet. Watkins var opptatt av å ikke skille så sterkt mellom det samfunnsvitenskapelige og teologiske. Hun mener at vi som teologer kan bruke alle de redskaper som er tilgjengelige for oss. Guest snakket om å skjelne mellom ulike publikum og lesere. Til samfunnsvitere er det ikke så enkelt å snakke om Den hellige Ånds normativitet som noen ellers ville hevde. Mens de mer etablerte forskerne har større frimodighet på å hevde teologiens fortrinn fremfor samfunnsvitenskapene, er det mer kronglete for Ph.D-studenter som må forholde seg til samfunnsvitere i doktorgradskomitèene. Selv tenker jeg at vi som teologer som forsker på kirkelig praksis må gjøre et ordentlig samfunnsvitenskapelig (samhällsvetenskaplig) håndverk, at vi må være transparente i forhold til de metodiske og epistemologiske valg vi tar og at selvrefleksivitet dermed blir viktig. Leseren skal kunne følge våre valg. Videre opplever jeg at Clare Watkins, Helen Cameron og deres kolleger har et godt poeng i sin måte å forstå det teologiske i slike prosjekter på fremstilt i boka Talking about God in Practice: Theological Action Research and Practical Theology (2010). De er kritiske til at teologien bare kommer inn som steg 3 i den pastorale sirkelen/syklusen (eller Don Brownings praksis-teori-praksis-modell, (Browing 1991)). Dette blir for statisk. I stedet er hele prosessen teologisk, men preget av ulike teologiske stemmer, hevder disse forfatterene. Jeg tenker også at både praksisfeltet, den kirkelig normative tradisjonen og den akademiske teologien på ulikt vis er preget av teologi. Jeg vil også hevde at forskeren er bærer av teologisk og epistemologisk normativitet. Fortsätt läsa ”Konferensrapport – Ecclesiology & Ethnography”

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).