Läs en riktig bok i helgen

Två dagar efter lanseringen av den här bloggen har vi fått över 3000 visningar, vilket både gläder och förpliktar. Vi ser fram emot att få läsa och samtala i höst!

Det blir inget helguppehåll på Läsarna.se. Några nya inlägg kommer att dyka upp på lördag såväl som söndag. Men ikväll önskar vi likafullt alla läsare en god helg med detta humorklipp från IKEA. Vare sig man är luddit eller ej finns det ju inget bättre än ”riktiga” böcker.

Den heroiska ateismen

Nedan följer en översättning av ett utdrag ur David Bentley Harts nya bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss som jag utverkade under en tid i våras då jag hängivet undvek mitt uppsatsskrivande. Utdraget är ganska långt, men i det ställs frågor om vår tids livsåskådningsmässiga underströmmar, som jag inte tror att vi är färdiga med att samtala om.

En fullkomligt övertygad ateist, synes det mig, är rätt och slätt någon som har undgått att lägga märke till någonting mycket självklart – eller snarare, någon som har undgått att lägga märke till en stor mängd mycket självklara ting. Jag avser inte med detta påstående något slags anklagelse eller förmaning. En sak kan vara bländande uppenbar och ändå ytterst obegriplig för oss om vi saknar den begreppsmässiga grammatik som fordras för att tyda den; och det vore inte på långa vägar resultatet av någon klandervärd brist, utan det är vanligtvis bara en fråga om historiska eller personliga omständigheter. Den ena tidsåldern kan se sådant som andra åldrar inte förmår, för att den förra rentav har föreställningsresurser till buds att förstå det betraktade; en persons utbildning eller kulturella daning kan ha berett honom eller henne att känna igen mening där andra endast ser slumpmässig oordning. Om en människa som exempelvis växt upp i en kultur utan skriftspråk – eller något analogt med detta – skulle råka på en övergiven stad, byggd av en försvunnen civilisation som för länge sedan bevarat sin historia, litteratur, filosofi och musik i outplånligt bläck på oförgängligt papper, och förvarat hela detta arkiv i ett stort och oförstörbart bibliotek, så skulle allt som den människan någonsin kunde hoppas på att lära sig om detta antika folk ligga öppet för henne i dessa böcker; men det hela skulle samtidigt betyda noll och intet för henne. Situationen vore förstås inte helt hopplös: förr eller senare kunde hon eller en av hennes landsmän sannolikt göra klart för sig att bokstäverna i det där okända alfabetet var mer än menlösa dekorativa prydnader som utan vidare poäng bevarats i oregelbundna sekvenser, och man skulle börja förstå den mystiska principen bakom dem. Genuin förståelse skulle då likväl endast låta sig finnas i den bortre änden av en lång och hemskt arbetsam process.

Det kan dock hända att min metafor brister en aning; jag är inte ens helt säker på hur jag önskar att den skulle tolkas; om den utgör mer av en överdrift eller en underdrift. Ur ett sätt att se på saken så är det givet att dagsens ateistiska diskurs inte skiljer sig åt från de stora teistiska traditionernas språkvärld med någonting i närheten av den avgrund som håller vår analfabet från meningen av den förlorade civilisationens texter. Om det ändå vore på det viset hade saker och ting kanske varit mycket enklare. En av de mer försåtliga aspekterna av samtidens offentliga debatter om tro och misstro är dessvärre att de ofta förs i illusionen om att båda sidor använder samma ord på samma sätt; eftersom det inte finns några uppenbara språkliga barriärer att övervinna förstår vardera sidan den andra precis tillräckligt för att bedra sig själv att tänka att båda rör sig innanför samma begreppsmässiga ramverk. Det finns stunder då den illitterate upptäcktsresandens tomma blick, åtföljd av en lång, varsam tystnad, vore högst välkommen. Men ur ett annat sätt att se på det hela, är åtskillnaden kanske avsevärt mer radikal än vad min metafor låter ana. Det är trots allt så, att när väl den hypotetiskt illitterata kulturen har löst texternas gåta och kan lyfta på deras förhängen till symboler, kan det visa sig att man på den andra sidan funnit ett folk som i stort liknar det egna: ett folk med samma övertygelser, intuitioner och förväntningar om universum. Ibland undrar jag dock om vad som står på spel i fallet med konflikten mellan den moderna ateismen och den teistiska traditionen är att det råder en skillnad mellan två fullständigt ojämförbara världar, eller åtminstone mellan två ojämförbara sätt att förstå världen på. Vad ateisten saknar för att skaffa de begreppsliga medlen att tolka den troendes värld är kanske ingenting så elementärt nog som ett främmande språk, utan snarare självaste erfarenheten av existensen som sådan.

Fortsätt läsa ”Den heroiska ateismen”

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).