Tro som materialitet

Jag minns de svenskkyrkligas vurm för katolicismen under 1990-talet och kan erkänna att jag inte ansträngde mig för att förstå, inte fullt ut. Dragningen till det katolska var förstås för vissa, om än få, en dragning bort från mitt eget prästkall, så det kanske har sin förklaring. Tjugo år senare sitter jag med travar av liturgi-litteratur och läser med iver vad några säkert läste då. Den katolska teologen Louis-Marie Chauvets Symbol and Sacrament: A Sacramental Reinterpretation of Christian Existence från 1995.

Hör bara, det är klart man vill bli katolik:

Tro existerar inte tro utan att ta kropp. Kristna söker sig inte till Gud trots den tunga bördan av deras tvetydiga mänsklighet utan tack vare den, och mitt i den. Vi söker inte Gud trots våra kroppar utan i våra kroppar. Kanske är inget svårare än att utan förbittring och motstånd acceptera ett sådant villkor. Det är svårt för att det motsäger vår önskan att kontrollera den verklighet av vilken vi själva ofrånkomligen är en del.

Men att inte göra det leder till avgudadyrkan. Avgudadyrkan är just att förminska Gud till hur vi föreställer oss, talar om eller erfar Gud. Vi vill ha Gud i ryggen och riskerar då att skapa den avbild vi behöver som stöd för vår sak.

Motverkan finns i den kristna trons påtaglighet, i trons praktiker. I eukaristin återfinns det mest radikala uttrycket för trons motstånd mot varje förminskning. Det är ett paradoxalt motstånd skapat ur, och genom, materialitet och kroppslighet.

Kristi oförminskade närvaro i eukaristin är paradoxal för att den just på grund av sin påtaglighet, materialitet och sin egenskap av att vara ett snarast exotiskt inslag i den samtida kulturen borde vara ett givet objekt för avgudadyrkan, för förminskning och till och med för fetischism. Men av precis samma skäl—påtagligheten, materialiteten, annorlundaheten— är den kanhända det mest radikala botemedlet mot avgudadyrkan som ges till den troende. För i den tro som vägrar kroppslöshet och abstraktion finns inte rum för den mänskliga hybris som gör Gud till människans avbild.

När Gud bara låter sig erfaras genom ofullkomliga ting tvingas människan släppa sin föreställning om gudomlig perfektion långt bortom all kontroll.

En egen röst

Vart fjärde år skickar jag en tacksam tanke till de systrar och bröder som en gång tog upp kampen för vår rösträtt. Det går inte att låta bli. Vad vore vi utan dem?

Och vad vore de utan tron? Elin Wägner beskriver det kraftfullt i Silverforsen. Hennes författarskap gestaltar den friare andlighet som fick vingar utanför Svenska kyrkans ramar, och hur den sedan gav ny plats för den kvinnliga kroppen och rösten i samhället.

Anna Bohlins Röstens anatomi har fångat Wägners gudomliga drivkraft—den troskraft som inte rymdes i kyrkan men väl i bönhusen och på kväkarandakterna—det Wägner kallade den inre rösten.

I Silverforsen är den gestaltad av dödgrävare Lundin som tar emot befallningar direkt från Gud. Hans erfarenhet av Guds ord ställs mot biskopens predikan; det offentliga talet kontrasteras mot det innersta och visar sig ha vitt skilda källor. ’Hur talar Gud till oss?’ frågar biskopen retoriskt och fortsätter:

”Hur skall jag veta hans vilja? Jo, genom andra människor. Människorna är Guds ord till människorna, uppenbarare av hans makt och bevisen på hans tillvaro. Först och främst Kristus, den främste människosonen, så sådana män som Franciskus, Ansgarius, Luther, Scriver, Schartau och Arndt och Laestadius, som vi alla känner, ja, även Sundar Singh. Till dem ska vi lyssna för att få höra Guds ord.”

Biskopens uppräkning av denna manliga kanon diskvalificeras totalt av dödgrävaren. Genom att hänvisa till skriftliga källor har biskopen avslöjat sig som en bluff, menar han:

”Dödgrävaren kände med sin innersta, levande visshet, att denna lära var fattig och falsk. Hur sorgligt, tänkte han, att en man, som folk trodde på, skulle stiga upp i denna predikstol och förneka den största och underbaraste och sannaste erfarenhet som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kunde höra Gud tala i sitt eget hjärta. Han visste att det var så, inte bara för de stora, som biskopen talt om, utan för så ringa människor som han själv. Det skorrade så falskt, det lät så hemskt i hans öron, då kyrkans höge representant stod där och motade sina åhörare och kanske skrämde dem, som längtat att få gå den enda, sanna vägen.”

Så gestaltas den övertygelse som senare kommer att bli Wägners intåg i kväkarrörelsen och därmed till ett samhällsengagemang som inte nöjer sig förrän allas inre röster kan få säga sitt i politiken.

Och här sitter jag 2014 och tackar Gud för att Elin Wägner öppnade sitt hjärta för sin inre röst.

 

Ordet och bilderna

Gustave Doré, Ljusets skapelse

Torgny Lindgrens Dorés Bibel beskriver en pojkes liv. Det är ett liv som fångas upp av en liten inspelningsapparat. Pojken skriver inte, för han kan inte. Bokstäverna flyger runt framför hans ögon när han försöker och därför hamnar han på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.

Det är ironiskt, för bildbar är just vad han är. Hans kärlek till orden och berättelserna har fötts i mötet med bilder, närmare bestämt i mötet med Gustave Dorés bibelillustrationer. Dorés Bibel har beskrivits som en roman om människoblivandet.

Jag läser den samtidigt som jag skriver om Michel Foucault och den märkliga andlighet som finns i hans tidiga texter. Jag fastnar i Foucaults konstanalyser, i hans utläggningar om hur bilderna skapar människan. Hur bilderna visar oss var vi ska stå, vad vi ska tänka och hur vi ska betrakta världen.

Men de visar också något annat. Att de där platta fyrkantiga föremålen som är tavlor aldrig kan visa allt. Det finns ett tomrum där vi står framför dem, inför andras försök att avbilda världen. Ett tomrum där en mer komplex människa kan bli till. En människa som inte begränsas till det mänskliga, det mänskliga perspektivet. Mitt i en värld av saker, färgklickar, ljusreflektioner och fyrkantiga, platta föremål framträder istället en människa i omvandling och förvandling. Ett människoblivande där världens mystik överglänser människans tankekraft.

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).