Biskop Willimon om Knausgård

Medan alla diskuterar Knausgård cykloper vill vi tipsa om denna text av biskop William Willimon. Han besökte Sverige & Norge i början av året och då tipsades om ”Norges Proust”. Som många andra blev han fast, och har nu plöjt de fyra första delarna (”I’ve never known an interesting preacher or a persevering pastor who was not also a ravenous reader”, som han konstaterar i början av sin text…). Följande citat är talande i relation till den pågående debatten:

And yet there is something addictive about My Struggle. After a few hundred pages, you begin to trust Knausgaard. It’s not that he is incapable of dissembling; it’s just that he probably doesn’t worry enough about your reactions to take the trouble to lie. His candor and directness are disarming. Like Proust, he reports thoughts that I might have had but would never write down. The writing is sparse and free of pretense, hyperbole, and sentimentality. He shows no interest in politics or what’s in the news. We come to believe that we really know the truth about him. It’s not very dramatic or stirring truth, but it is still truth. His frank display of banality is experienced as disarming transparency. We want to stop, doubting that this reading is doing us much good, but we can’t. Unembellished candor has its own magnetism.

Bonhoeffer & biografi – igen

På tal om Eric Metaxas Bonhoeffer-biografi, som jag skrev om här på Läsarna häromdagen: se gärna Bengt Rasmussons fylligare diskussion på bloggen Curciform Phronesis kring ”tendensen” hos Metaxas. Enligt Rasmusson vill Metaxas  allt för mycket göra Bonhoeffer till ”sin” – en konservativ, evangelikal kristen. (Det vill säga det som var Martin Linds kritik). I reaktion mot det beskriver Rasmusson det teologiska perspektiv som han menar bör vägleda den som försöker berätta om en annan människas liv:

Visst, ingen kan (eller ens bör) vara ”helt objektiv” när han eller hon skildrar en annan människa. Men varför inte ha som sin strävan att försöka bevara livsberättelsens mångtydighet? Varför inte visa mer re-spekt för (”se efter en gång till”) och ha tålamod med den människa man skriver om, att motstå frestelsen att lägga till rätta och göra honom eller henne till sitt eget lägers skyddshelgon? Kort sagt, försöka vara god vän med eller visa gästfrihet mot den man skriver om (vilket naturligtvis inte handlar om att tycka lika, vara ja-sägare, etc.).

Två tips bortom böckerna

cavanaugh bild wirzba bild

Förra veckan ägnade vi åt Wendell Berry, och om ett par veckor kommer teologen Norman Wirzba, som inspirerats av Berry, till Sverige. Han kommer att föreläsa på Teologiska högskolan Stockholm den 20 oktober kl 13:00–14:30. På tisdagskvällen den 21 oktober föreläser han i St Eugenia, Stockholm, på Katolskt forum.  Föredraget följs av ett panelsamtal med fd. miljöminister Andreas Carlgren, Henrik Grape (SvK), Amanda Carlshamre och Stefan Swärd. Under helgen medverkar Wirzba dessutom på Pilgrims höstmöte.

En annan skrivare som besöker Sverige inom kort är teologen William T. Cavanaugh. Det sker i anslutning till en release av boken Between the State and the Eucharist: Free Church Theology in Conversation with William T. Cavanaugh. Den 5 november kl 13:15–17:15 arrangerar Ersta, ÖTH och THS ett seminarium på Ersta om mångfald och den moderna staten, med Cavanaugh, Lars Trägårdh, Ola Sigurdsson, Mona Samadi, Stefan Gustavsson, Ivar Arpi , Katarina Westerlund och Jakob Forssmed. Det blir två föreläsningar och ett panelsamtal. Information och anmälan (det är gratis!) här.

Dagen efter, den 6 november, besöker Cavanaugh Örebro och ÖTH och talar om ”den mållösa konsumtionen”.

 

 

Postsekulär svensk universitetsteologi

Så akademin är postsekulär – men vad innebär det för svensk universitetsteologi. Hur teologisk är det idag möjligt att vara inom akademin i Sverige idag? Jayne Svenungsson, Ola Sigurdson och Mattias Martinsson, som företräder ämnet på tre teologiska utbildningar i landet, ger besked:

Vid sidan av den kritiska och självkritiska hållningen hos den samtida systematiska teologin tillkommer även en konstruktiv dimension. Uppgiften hos en vetenskaplig teologi är inte bara att återge vad andra har uttryckt av teologiskt intresse. Som kritiskt reflekterande vetenskap om människans religion har teologin också en egen röst och kan mycket väl resonera om hur vi skall tala om Gud på ett fruktbart sätt i dag. Det betyder inte att den systematiska teologin ser det som sin uppgift att vara proklamatorisk, vilket vore att förväxla dess uppgift med det religiösa vittnesbördets. Dess bidrag består snarare i att presentera kritiska tankemöjligheter i ljuset av samtidens utmaningar. Den systematiska teologins modus är snarast konjuktivets och har sålunda med hypotetiska eller möjliga förhållanden att göra: så här skulle vi kunna tänka om Gud, kyrka, man, kvinna etc. Den konstruktiva dimensionen består emellertid inte i att presentera ett antal tankemöjligheter som ett rikt smörgårdsbord där religiösa kunder kan välja vad som faller dem i smaken; till uppgiften hör ockås att kritisk diskutera varför ett alternativ är att föredra framför ett annat.

Ur Systematisk teologi – en introduktion, s 16

Översatt: Man får argumentera för en teologisk övertygelse, men man får inte argumentera för övertygat!

Veckans tema: Teologin på det postsekulära universitetet

I de första västeuropeiska universiteten var teologin vetenskapernas drottning; i det moderna, däremot, ifrågasatte somliga hennes närvaro helt och hållet. Eftersom man på universitet sysslar med vetenskap och förnuft så hörde hon inte hemma där, sas det. Ty till skillnad från vetenskap så arbetar teologin med premisser som som inte är tillgängliga för alla, utan enbart för de troende.

Denna syn på vetenskap raserades under slutet av 1900-talet. Feminismen fick äran att hålla i yxan när det sekulära universitetet fördes till stupstocken. Feministerna visade att ideologi och tolkning var en del av det akademiska hantverket. Myten om det neutrala, sekulära (vita, västerländska…) förnuftet avslöjades som den bluff den alltid varit. Vetenskapsteoretikern Karl Popper inkluderade även naturvetenskapen i den nya ordningen:

the empirical basis of objective science has nothing ”absolute” about it

I denna nya akademiska värld finns insikten att det egentligen inte är annorlunda att utgå från en specifik teologisk position än att utgå från att Gud inte finns. Som den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish formulerat det:

What, after all, is the difference between a sectarian school which disallows challenges to the divinity of Christ and a so-called nonideological school which disallows discussion of the same question? In both contexts something goes without saying and something else cannot be said (Christ is not God or he is). There is of course a difference, not however between a closed environment and an open one but between environments that are differently closed.

Därför är universiteten, som så mycket annat, idag postsekulära. Teologin plats må ifrågasättas då och då av någon övervintrad modernist, men är ganska lätt att försvara. Men tyvärr saknas ofta kunskapen om denna sköna, nya religionsvänliga värld.  Matthew Milliner listar tre orsaker till varför det ibland är så:

If you don’t think academia has gone religious you either 1) haven’t been there in a while, 2) are pretending to ignore such an obvious development or 3) are part of a religious subculture invested in the notion of ”secular academia” as a foil that galvanizes institutional identity, justifies a lack of engagement, and rallies donors who don’t know better.

Den tredje är värd att fundera lite extra på. Som Milliner konstaterar är kyrkliga företrädare ibland bland de sista att upptäcka vad som skett – delvis för att de driver personliga projekt som bygger på en principiell motsättning mellan teologi och akademi!  Men teologin får plats på de postsekulära universiteten. Däremot behöver formen och förutsättningarna för dess tillvaro fortfarande diskuteras. Detta tänkte vi ägna veckan åt.