Sverigedemokraterna och Svenska kyrkan

Fädernas kyrka. Det är det namn som Sverigedemokraterna valt att ge sitt kyrkopolitiska förbund. Med sitt nationalist-kristna kyrkoprogram har de i de senaste kyrkovalen succesivt stärkt sina positioner i Svenska kyrkan och fått ett antal mandat på olika nivåer. Även om det reella inflytandet på de flesta håll fortfarande är marginellt fördubblade partiet inte desto mindre sina mandat i kyrkomötet i valet 2013 (från 7 till 15 mandat av kyrkomötets totalt 249). I takt med att partiets aktiva intresse för kyrkopolitik har ökat, har dock röster höjts inifrån Svenska kyrkan, som vill markera att de inte anser att Sverigedemokraternas politik vare sig är välkommen eller möjlig att förena med det evangelium som kyrkan har att förvalta.

Kyrkliga markeringar gentemot Sverigedemokraterna kan, om de är välriktade, möjligen ha en viss verkan. Åtminstone på kort sikt. Men om målet är att på allvar utmana och göra upp med det som Sverigedemokraterna representerar, finns det för Svenska kyrkans del en långt viktigare fråga än den om hur man bäst kan ta avstånd från ett politiskt parti. Frågan är den här: Vad är det som gör att ett parti som Sverigedemokraterna tycker sig finna en allierad i Svenska kyrkan? Eller annorlunda formulerad: Var i Svenska kyrkan hittar Sverigedemokraterna de anknytningspunkter som gör att de över huvud taget tycker att Svenska kyrkan är en intressant arena?

För att svara på de frågorna måste Svenska kyrkan vända blicken mot sig själv, sin egen historia och sina egna eventuellt kvardröjande intressen av att vara just Svenska kyrkan i bestämd form. Det är där som den kontaktyta finns, där Sverigedemokraternas mer än lovligt romantiska bild av det gamla enhetliga Sverige kan få fäste. Så länge Svenska kyrkan inte gör upp med detta, kommer försöken till markeringar mot Sverigedemokraterna att vara otillräckliga. Sverigedemokraternas kyrkorelaterade retorik går i hög grad tillbaka på de nationalistiska tongångar som växte fram i Svenska kyrkan runt sekelskiftet 1900. Deras kyrkopolitiska förbund har exempelvis inte gripit sitt namn ur luften. Namnet Fädernas kyrka har man tagit från den välkända kampsång som ungkyrkorörelsen stämde upp i, när man för hundra år sedan kraftsamlade för att blåsa liv i en kyrka som var på stark tillbakagång.

Fortsätt läsa ”Sverigedemokraterna och Svenska kyrkan”

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).