Symposium: Ner med objektiviteten!

Jag måste erkänna att jag gillar Wendell Berrys analys av universitetets predikament i ”The Loss of the University” – skriven för 30 år sedan! På många sätt är det ju en numera välkänd humanistisk analys: Universitetet ägnar sig inte längre åt att forma människor, detta som en gång var bildningstraditionens kärna, utan har degenererat till att blott erbjuda en sorts karriärförberedande specialistinformation. Och vi som arbetar med högre utbildning känner väl alltför väl igen några av problemen: den disciplinära isoleringen; genomströmningskravet som pressar ner kunskapsstandarden; humanioras kris! Men jag tycker ändå att Berry har insikter här som går en bra bit utöver vad som vanligtvis får plats i den här debatten. Låt mig kort lyfta fram några av de punkter som drabbade mig när jag läste:

Ner med objektiviteten (med en nickning mot Paul Feyerabend)! Berrys kritik av ”industrialiseringen” av universitetet leder till en sort marxistisk analys av alienationen mellan universitetsläraren och kunskapen: detta att vi inte behöver bry oss om vad vi – ytterst sett – gör med vår ”produkt”, och inte heller med hur den används i världen utanför universitetet. Och om man fortsätter att förstå objektivitet som ett kriterium för god vetenskap, och med ”objektivitet” förstår ett personligen oengagerat, distanserat förhållningssätt till sitt studieobjekt (det vi forskar och undervisar om), kan det ju inte bli på något annat sätt. Den objektiva forskaren får inte bry sig om hur kunskapen om klyvningen av atomkärnor eller genteknik används i världen. Möjligen som privatperson, men inte som objektiv forskare. Men objektivitet så förstådd skiljer med nödvändighet kunskapen från vad det är att vara människa, från ett omdöme om vad som är bra för människorna och världen, från ett passionerat etiskt ställningstagande. Om allt detta måste den ”objektiva” vetenskapen tiga still. Tillsätt istället ett råd av etiska specialister! Berrys poäng: Detta är inget universitet!

Detta hänger nu samman med en annan viktig poäng som Berry gör: ”If one is concerned, if one cares, about the truth or falsity of anything, one cannot be objective.” Paradoxalt nog kräver en strikt objektivitet att vi inte ska bry oss om huruvida det vi undersöker och undervisar om är sant eller inte. Hur skulle man kunna undervisa filosofi, teologi eller litteratur på såna premisser! Och om man ändå skulle göra det, vad hade man lärt sina studenter!

Det duger inte längre att säga att objektivitet är ett visserligen ouppnåeligt men ändå gott ideal. Det är det inte! Att försöka vara neutral till sitt studieobjekt har aldrig lett till vetenskapliga genombrott, men bara till att man fört både sig själv och sina studenter bakom ljuset. Till detta säger nu Berry: ”If teachers aspire to the academic virtue of objectivity, they must teach as if their subject has nothing to do with anything beyond itself.” Och vad lär sig studenten genom en sådan lärare? Att det som studeras är isolerat från den övriga världen, och att inte närma sig det med personligt engagemang. (Som tur är har ju nästan alla lärare – och i synnerhet de goda lärarna – misslyckats i sina objektivistiska föresatser.) Och här är min cliffhanger: Det som vi inom akademin velat säkra genom vårt tal om objektivitet måste istället åstadkommas genom att akademin odlar de moraliska och intellektuella dygderna! (Läs gärna en intressant ledare om detta av David Brooks i New York Times.)

Till sist måste jag säga något om Berrys Augustinska analys av friheten. För han säger ju – och här hör man ekot av Stanley Hauerwas – att man inte kan förvänta sig av studenten att kunna välja vad han eller hon ska studera, vilka ämnen och böcker som är viktiga osv. Det är ju just för att lära sig detta som en universitetsutbildning är avgörande. Men detta är ju också en kritik av det moderna liberalistiska frihetsbegreppet som sådant, som betonar att människan själv ska välja sitt liv, utan att fundera över hur den människa är formad som fattar detta val. Universitetet är på gott och ont en plats där människor formas, det är i första hand en plats där föreställningsförmåga och fantasi uppövas och organiseras och bara sekundärt en plats för kunskapsinhämtande (även om dessa så klart är sammanflätade). Verklig frihet är därför inte ett ingångsvärde, utan ett slutresultat. Okej, men vad är min poäng? Att universitetet bara kan göra detta väl om det ägnar sig åt att diskutera och bedöma vad som är viktigt och avgörande i ljuset av universitetets människoformande uppgift – vad måste studenterna lära sig, vad måste de läsa för att bli den typen av människor som kan fatta vissa livsval med ett lite större mått av frihet? Kort sagt, universitetet måste hålla sig med en sort augustinsk ordo amoris (kärlekens ordning), som indikerar vad som är värt att älska! (Argumentet påminner lite om det som Eric Gregory gör i förhållande till politisk teori.)

Wendell Berry sätter inte bara fingret på universitetets problemen, han pekar på alternativ: En forskning och undervisning där lärare och studenter närmar sig sina ämnen och studieobjekt med hela sin person, som om de gjorde något av stor angelägenhet, något som påverkar inte bara dem själva och universitetet, utan hela det samhälle i vilket det verkar. För ett sånt universitet har den åtråvärda friheten också ett innehåll och det måste i alla sina delar bäras av en vision om vad den människa är som det håller på att forma. Att de svenska universiteten, nu 30 år efter att Berry skrev sin text, skulle närma sig ett sånt perspektiv framstår inte som ett sannolikt scenario.

Addenda:
– Möjligen finns här något att lära av den amerikanska modellen med ”liberal arts”, där fokus traditionellt har legat på en sorts generellt förberedande för en viss sorts mänskligt liv, och som tydligt bottnar i en uppfattning om vad som måste läsas för att detta ska vara möjligt. Men någon tydlig svensk motsvarighet har vi väl inte sett på länge, om någonsin?
– Sen måste vi ju också diskutera vidare hur den kristna traditionen kan bidra när det gäller att tänka utbildning och universitet. Hur ska vi själva tänka utbildning (inte minst teologisk)? Har vi något att bidra med till det vidare samtalet?

Livet som underverk: Om Wendell Berry

Det finns inga ohelgade platser, det finns bara helgade platser och vanhelgade platser

Så skriver den amerikanske författaren Wendell Berry i dikten Konsten att vara poet. Formuleringen fångar något av Berrys djupaste vision: Vi lever som outgrundliga varelser i en värld som själv är mysterium rakt igenom. Över livet vilar ett slags helighet, men det gäller att kunna se det och Berry är övertygad om att det moderna samhället – det industrialiserade och teknifierade samhället – i allt högre utsträckning har blivit andligen skumögt. Varför skulle vi annars behandla andra människor som utbytbara kuggar i en ekonomisk maskin? Djuren som industriell råvara? Jorden under våra fötter som avstjälpningsplats. Nej, Berry är inte en nostalgisk romantiker – även om en del kritiker vill förstå honom så. För honom handlar det om blicken, om vad det fortfarande är möjligt att se; och om språket, om vad det alltjämt är nödvändigt att säga. Som Shakespeare låter Edgar utbrista i King Lear, i en strof som Berry lånat till en av sina finaste essäer: ”Thy life’s a miracle. Speak yet again.”

Wendell Berry föddes i Henry County, Kentucky, 1934, i en tid som präglades av övergången till ett industriellt jordbruk. Hans familj hade i fem generationer brukat jorden, och hans egen far kombinerade lantbruket med att jobba som advokat. Själv läste han litteratur vid University of Kentucky, gifte sig med Tanya och inledde en lovande författarbana som tog honom till Stanford, Italien, Frankrike och New York.

Men just när New York-karriären tycks ligga spikrak framför honom fattar han ett livsavgörande beslut – 30 år gammal återvänder han till sitt Kentucky, till jorden, till rötterna. Här gestaltar han i sitt eget liv vad som skulle komma att bli det kanske viktigaste temat i hans författarskap, detta att höra hemma på en särskild plats. I romanen Jayber Crow låter Berry huvudpersonen, som också återvänder hem efter en period i exil, uttrycka något av hemkomstens gåta:

Having kept it so clearly in my mind for so long, I saw it now in the strangeness of time … All the buildings were still there, changed by whatever had happened during the last twelve years … But it seemed to me that even if everything had been changed, I would have recognized it by the look of the sky.

Wendell Berry är en författare som genom sin poesi, sina romaner och sina härligt konträra essäsamlingar mejslat ut en unik röst i det litterära USA, en röst som man – tröttsamt nog – inte kan undvika att kalla profetisk. Och sent omsider har han till och med vunnit en sorts allmänt erkännande i sitt hemland, nu senast genom att få den prestigefyllda National Humanities Medal, trots att hans poesi varken kan anses vara särskilt modern eller experimentell – det finns snarare något av både King James Bible och den naturlyriska traditionen i Berrys diktning.

Politiskt är han ett eget fenomen. Han kan kritisera konsumismen, ekonomismen, nationalismen och krigsmaskineriet på ett sätt som låter vänsterradikalt. Men han lyfter samtidigt fram klassiska ”konservativa” värden såsom familj, lokal gemenskap och traditioner. Berry är utan tvekan radikal, men han tvingar oss att ställa frågan om vad detta egentligen innebär! (En diskussion om Berrys ”klassiska konservatism” finns i Bonzo och Stevens, Wendell Berry and the Cultivation of Life, 2008).

Berry är själv en troende människa, men hans relation till kyrkan, liksom också till teologin, har varit ambivalent. Ändå har hans böcker under senare år blivit alltmer uppmärksammade bland amerikanska teologer. Den oefterhärmlige Eugene Peterson har träffande sagt:

Wendell Berry is a writer from whom I have learnt much of my pastoral theology … The importance of place is a recurrent theme – place embraced and loved, understood and honored. Whenever Berry writes the word ‘farm’, I substitute ‘parish’: the sentence works for me every time.

(citerat i Shuman & Owens, Wendell Berry and Religion: Heaven’s Earthly Life, 2009)

Stanley Hauerwas, å sin sida, lyfter i slutet av sina Giffordföreläsningar fram Berry (tillsammans med bland andra Johannes Paulus II och John Howard Yoder) som en vars vittnesbörd i vår tid kan lära kyrkan det nödvändiga måttet av kulturellt motstånd. (Hauerwas, With the Grain of the Universe: The Church’s Witness and Natural Theology, 2001)

För min egen del är det Berrys poesi som varit mest avgörande, och jag har under en tid också arbetat med att översätta ett urval av hans dikter till svenska. Läsarna kan den här veckan bjuda på några smakprov – premiär för Wendell Berry på svenska! Och utöver det hoppas vi kunna presentera några andra texter och diskussioner för att på så sätt introducera ett sällsamt författarskap för en svensk läsekrets.

I dikterna kan man urskilja flera centrala teman: platsen; uppmärksamheten; äktenskapet; skrivandet; samhällskritiken; hoppet; sabbaten. Berry har gett ut ett stort antal diktsamlingar; de senaste är Entries (1994), Given (2005) och Leavings (2010), som alla finns med i samlingen New Collected Poems (2013). Som en klart avgränsad del i det lyriska författarskapet finns också de så kallade sabbatsdikterna, nyligen samlade i This Day: Collected and New Sabbath Poems (2014). Detta är en samling meditativa dikter som Berry skrivit under flera decennier då han under söndagarna har haft för vana att vandra omkring på sina marker och i naturen däromkring. Såhär skriver han själv om sabbatsdikterna i den senaste samlingen:

 The idea of the sabbath gains its meaning as it is brought out-of-doors and into a place where nature’s principles of self-sustaining wholeness and health are still evident. In such a place—as never, for me, under a roof—the natural and the supernatural, the heavenly and the earthly, the soul and the body, the wondrous and the ordinary, all appear to occur together in the one fabric of creation.

Här följer nu, som ett första smakprov, just en sådan sabbatsdikt.

 

1992: VI

 Mitt sår rann i natten
och upphörde inte. Jag vred mig av och an
ända tills dagen grydde.
Låt fångens suckar
komma inför dig; i din stora makt
bevara du dem som är
bestämda att dö. Jag mindes
min sång i natten. Jag sa,
Detta är min sorg, men jag ska
minnas Herrens verk;
jag ska minnas hans forna under.
Och jag mindes
den lilla bäcken som runnit ned
längst berget så länge
vi funnits här, och långt före.
Jag mindes träden på sluttningarna
intill den, som står i sommarens
stora hetta, och ger skugga.
Jag mindes de fallande löven
och sen snön, och återigen
de små blommorna resa sig
ur döda löv, mossan
åter grön vid det strömmande vattnet,
och vattentrastens bo
under ett kraftigt träds rot.
Jag sa, Inte längre ska jag sörja
över döden, ty vad är döden för mig
som har sett dina återkomster, O
Kärlekens Herre, som i falskheten är sann.

Wendell Berry, A Timbered Choir: The Sabbath Poems 1979-1997, i tolkning av Andreas Nordlander

/Andreas Nordlander

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).