Is it really? – I find myself asking. Is it really pointless to wonder whether the objective reason that manifests itself in nature does not presuppose a creative reason, a Creator Spiritus?
Benedict inbjuder till viktiga reflektioner kring politik, tro och vårt ansvar för varandra och skapelsen. Han visar bland annat på den grundläggande problematiken med positivismens dikotomier – inte minst den mellan ”är” och ”bör”. Benedicts diagnos är konstruktiv. Däremot finner jag hans antydan till botemedel mer problematiska.
Som jag läser honom (i stor utsträckning med hjälp av den franske sociologen Bruno Latour) synliggör han några fundamentala problem med det moderna västerländska tänkandet och de dikotomier det förutsätter och befäster: subjekt–objekt, natur–kultur, immanent–transcendent, är–bör o.s.v.
I relation till de kunskaper vi har vad gäller de ekologiska utmaningarna är inte minst föreställningen om att människan är skild från naturen väldigt problematisk. I kyrkans tradition finns djupt rotade föreställningar som tvärtom hjälper oss att se att vi är ett med skapelsen (”Av jord är du kommen…”.). Nya Testamentets vittnesbörd tvingar oss också göra upp med allt för dualistiska föreställningar om förhållandet mellan Gud och människa, andligt och kroppsligt, immanent och transcendent.
Vi kan också ta hjälp av tänkare som Bruno Latour. Han har bland annat studerat hur naturvetenskapliga sanningar skapas genom komplexa processer i laboratorier där instrument, etiska överväganden, kollegialitet, teorier och mycket mer samspelar. Med Latour kan vi ifrågasätta gängse föreställningar om att vetenskap handlar om det nära och konkreta, medan religion och tro handlar om en verklighet långt borta. Latour ser sådana föreställningar som en frukt av moderniteten och enligt honom har det inneburit att religionen har förpassats bort från det vardagliga och konkreta. Gud har, å ena sidan placerats i en transcendent verklighet långt borta samtidigt som tron, å andra sidan, har placerats i människans inre i form av övertygelser.
Det är mot en sådan bakgrund jag upplever att Benedict riskerar att förbli fast i det dualistiska tänkande han försöker frigöra sig ifrån. Benedict vill värna det universella. Gott så. Men en viktig följdfråga blir då hur vi talar om och värnar det universella. Och det är här jag upplever att Benedicts teologiska resonemang inte hjälper oss att bryta med några av de fundamentala dualismerna i vår tid. Dualismen människa (kultur) och natur står orubbad. Och när han i dialog med Kelsen talar om en ”objective reason that manifests itself in nature” ligger det på lut att där finns en position utifrån vilken människan (åtminstone vissa människor) kan se hur allt hänger ihop.
Jag är naturligtvis medveten om att Benedicts teologiska tankefigur inte är ett barn av upplysning och modernitet, som han ju själv klargör. Men det finns något i dessa perspektiv som ändå ligger väldigt nära den ”moderna blicken” på naturen och människan: föreställningen om en ordning eller orsak som tillförs utifrån. Jag är väl medveten om att Benedicts formuleringar är öppna för tolkningar som kan vara mer välvilliga än mina. Men i relation till de utmaningar människan står inför och i dialog med tänkare som visar på konstruktiva vägar att röra oss bortom de moderna dualismerna (utan att trilla ner i det postmoderna diket) ser jag ändå klara begränsningar med Benedicts tankefigur. Finns det inte annat mer konstruktivt tankegods i kyrkans tradition att använda?
Varför inte ett tydligare trinitariskt perspektiv som skulle kunna ge ett större utrymme för att bejaka relationella dimensioner av skapelsen och människans plats i den? Så den fråga jag bär med mig efter att ha läst Benedicts tal är om han egentligen lyckas att göra upp med det dualistiska tänkande som präglar vår tid och som förpassar Gud och människans tro ut ur vardagens livsrum?
Lästips:
I en intressant artikel diskuterar Bruno Latour föreställningar om religion och vetenskap. Artikeln finns tillgänglig här.
I Giffordföresläsningarna 2013 bidrar Latour med spännande utmaningar för teologisk reflektion kring dessa frågor. Föreläsningarna finns tillgängliga här.
– Jonas Ideström
Om du orker å lese en bok på norsk, så kan jeg anbefale filosofen Kari Martinsens bok Fenomenologi og omsorg. Hun tenker med den danske teologen Løgstrup inn i en feministisk omsorgstradisjon. I og med at hun tar utgangspunkt i den sårbare kroppen og dens behov for omsorg (Kari Martinsen er opprinnelig sykepleier), så finner hun en vei ut av dualismen som tar utgangspunktet i levd liv. Hun er svært kritisk til den positivistiske vitenskapen som hun mener fremdeles er rådende og fører til dualisme og dermed en instrumentell etikk.
Takk for en interessant side med mange gode betraktninger!
Ellen, tack för tipset. Det låter spännande. I min teologiska forskning försöker jag just hitta vägar att ta min utgångspunkt i den konkreta verklighet eller de livsvärldar där kyrkan framträder. Jag brukar ibland beskriva det jag gör som etnografisk ecklesiologi. Jag har också haft stor hjälp av forskargruppen LETRA på MF i Oslo som bland annat använder tänkare som Bruno Latour i studier av lärande inom Norska kyrkan.
Du skriver om ”föreställningen om en ordning eller orsak som tillförs utifrån” och efterlyser ett trinitariskt perspektiv.
Benedikt påpekar ju att det Logos/förstånd som genomsyrar skapelsen förutsätter en Creator Spiritus. Så jag tror att det trinitariska perspektivet finns där och bör lyftas fram. Och här är kanske ett av problemen på vilket sätt man bedriver (översättbar?) teologi i en riksdag.
Låt mig bjuda på (en engelsk översättning av) ett citat från Bonaventura, som Ratzinger skrev sin habilitationsskrift om. Här ser vi hur den kristet-platonska traditionen för samman tron på naturens/skapelsen logosdimension med det historiskt-inkarnatoriska och trinitariska: ”For all the exemplar reasons are conceived from all eternity in the womb or uterus of eternal wisdom [Ordets eviga födelse] … And as it conceived them from all eternity, so also it produced [them] or bore [them] in time [skapelsen], and later, gave birth [to them] by suffering in the flesh [inkarnation]. And the intelligence is able to understand this and in so doing, it has attained the highest contemplation [frälsning och gudomliggörelse].”
Det är denna tradition som Benedikt tänker med, så jag har svårt att se det som en ordning ”utifrån”. Eller hur tänker du?