Fädernas kyrka. Det är det namn som Sverigedemokraterna valt att ge sitt kyrkopolitiska förbund. Med sitt nationalist-kristna kyrkoprogram har de i de senaste kyrkovalen succesivt stärkt sina positioner i Svenska kyrkan och fått ett antal mandat på olika nivåer. Även om det reella inflytandet på de flesta håll fortfarande är marginellt fördubblade partiet inte desto mindre sina mandat i kyrkomötet i valet 2013 (från 7 till 15 mandat av kyrkomötets totalt 249). I takt med att partiets aktiva intresse för kyrkopolitik har ökat, har dock röster höjts inifrån Svenska kyrkan, som vill markera att de inte anser att Sverigedemokraternas politik vare sig är välkommen eller möjlig att förena med det evangelium som kyrkan har att förvalta.
Kyrkliga markeringar gentemot Sverigedemokraterna kan, om de är välriktade, möjligen ha en viss verkan. Åtminstone på kort sikt. Men om målet är att på allvar utmana och göra upp med det som Sverigedemokraterna representerar, finns det för Svenska kyrkans del en långt viktigare fråga än den om hur man bäst kan ta avstånd från ett politiskt parti. Frågan är den här: Vad är det som gör att ett parti som Sverigedemokraterna tycker sig finna en allierad i Svenska kyrkan? Eller annorlunda formulerad: Var i Svenska kyrkan hittar Sverigedemokraterna de anknytningspunkter som gör att de över huvud taget tycker att Svenska kyrkan är en intressant arena?
För att svara på de frågorna måste Svenska kyrkan vända blicken mot sig själv, sin egen historia och sina egna eventuellt kvardröjande intressen av att vara just Svenska kyrkan i bestämd form. Det är där som den kontaktyta finns, där Sverigedemokraternas mer än lovligt romantiska bild av det gamla enhetliga Sverige kan få fäste. Så länge Svenska kyrkan inte gör upp med detta, kommer försöken till markeringar mot Sverigedemokraterna att vara otillräckliga. Sverigedemokraternas kyrkorelaterade retorik går i hög grad tillbaka på de nationalistiska tongångar som växte fram i Svenska kyrkan runt sekelskiftet 1900. Deras kyrkopolitiska förbund har exempelvis inte gripit sitt namn ur luften. Namnet Fädernas kyrka har man tagit från den välkända kampsång som ungkyrkorörelsen stämde upp i, när man för hundra år sedan kraftsamlade för att blåsa liv i en kyrka som var på stark tillbakagång.
Under parollen ”Sveriges folk – ett Guds folk” föddes i ungkyrkorörelsen visionen om en folkkyrka som skulle famna hela det svenska folket. Folkkyrkan skulle genom sin uppdelning av landet i territorialförsamlingar ansvara för att Guds nådebudskap blev räckt som ett erbjudande till alla i Sveriges folk. Det var i en tid då det blev allt tydligare att det gamla sockensamhället, med dess auktoriteter och ordningar, inte längre kunde svara upp mot utmaningarna från den nya tidens urbanisering, industrialisering och sekularisering. En äldre samhällsordning var på väg att brista för att ge plats för en ny – och kyrkan förknippades i hög grad med det gamla. Såväl tidens radikala religionskritiker som en stor del av kyrkans egna företrädare tycks ha närt bilden av att kyrkan hörde till det som var på väg att trängas undan när det moderna Sverige växte fram. Samtidigt arbetade starka krafter, i det tomrum som upplösningen av den traditionella sockengemenskapen lämnade efter sig, för att känslan för den nationella gemenskapen Sverige istället skulle få en fastare förankring i folkdjupet. Exempelvis skapades en rad symboler för svenskhet (nationaldag och nationalsång) och ”det svenska” framhävdes såväl i bildkonst som snabbt blev folkkär (Anders Zorn, Carl Larsson) som i litteraturen (Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding). Listan skulle kunna göras mycket längre. Genom en bred rörelse fick de nationalistiska tendenserna, som visserligen hade funnits redan från 1700-talet, en folklig förankring.
I denna situation framträdde ungkyrkorörelsen. Kännetecknande för det som kom att bli rörelsens anda var en tilltro till att den nya tidens utmaningar inte skulle försvaga utan tvärtom berika kyrkan. Man anknöt i hög grad till tidens nationalistiska intresse. De nationalistiska uttrycken i Sverige nådde en sorts kulmen under den tidsperiod som följde åren efter unionsupplösningen med Norge 1905, vilket sammanfaller med just den tid då ungkyrkorörelsen idémässigt tog form. Att ungkyrklighetens uttryckssätt präglades av detta är inte förvånande. För en kyrklig förnyelserörelse som såg som sin uppgift att visa att Svenska kyrkan inte bara var en rest från en förgången tid, var det naturligtvis avgörande att anknyta till sin samtid. Den ungkyrkliga strategin kan beskrivas som ett arbete för att kyrkan som gemenskap skulle associeras med den allt starkare föreställningen om Sverige som en nationell gemenskap. Istället för att försöka säkra kyrkans position genom att klamra sig fast vid en tid som inte längre var, ville ungkyrkomännen ta med kyrkan in i det nya, genom att sätta in kristendom som en väsentlig del av den svenska berättelsen. Sverige och kristen tro hör självklart ihop. ”Korset står tecknat på fanan”, som en fras i Fädernas kyrka lyder.
Men när biskop Einar Billing, en av folkkyrkotankens viktigaste arkitekter, upptäcker hur den tyska nationalkyrkan Deutsche Christen på 30-talet väver samman kristendom och nationalsocialism till en obehaglig herrefolksteologi, reagerar han på ett sätt som stämmer till eftertanke. Billing beskriver hur han i mötet med den urspårade tyska folkkyrkoteologin flera gånger ”rycker till som inför piskrapp”, eftersom han inser hur nära dess uttryckssätt ligger de teologiska slagord som han själv var med och formulerade i ungkyrkorörelsen. För en kyrka som Svenska kyrkan, som gjort ungkyrkorörelsens folkkyrkovision till en grundläggande del av sin teologiska självförståelse, finns här all anledning till en historisk självrannsakan.
Det som bekymrade Billing tycks dock inte i första hand ha handlat om ungkyrkorörelsens nationalistiska formuleringar i sig. Dem såg han i sitt historiska sammanhang. De mer chauvinistiska uttrycken i ungkyrkorörelsen avtog dessutom markant efter första världskrigets utbrott. Inte minst ärkebiskop Nathan Söderbloms internationella fredsengagemang bidrog, i kombination med rapporter om krigets gruvligheter, till att somligt i den ungkyrkliga retoriken tonades ner. Den radikala nationalismen började betraktas som en av anledningarna till kriget och många ur de ungkyrkliga kretsarna slöt istället upp runt ärkebiskopen i hans arbete för internationell kyrklig gemenskap. Billing kunde alltså i efterhand se att en viss självsanering och omorientering skett tidigt i den ungkyrkliga utvecklingen. Och någon herrefolksteologi gav ungkyrkorörelsen, med något enstaka undantag, inte uttryck för.
Men det problem som, i mötet med den tyska utvecklingen, drabbade Billing såsom det verkligt allvarliga, var om folkkyrkoteologin, när det ställdes på sin spets, skulle visa sig vara så inriktad på att vara hela folkets kyrka, att kyrkan frestades att teologiskt tona ner sådant som i samtiden skulle innebära att hon blev obekväm. Resultatet skulle då bli en kyrkoteologi som inte hade kapacitet att utmana sådant som inte är förenligt med en kristen kyrka. I förlängningen fruktade Billing att en sådan folkkyrka riskerade att okritiskt låta sig allieras med perspektiv som sedan kunde förvränga kyrkans evangelium inifrån.
Utifrån Einar Billings oro för vilka tendenser som folkkyrkoteologin kunde absorbera, finns det all anledning för Svenska kyrkan att även i vår tid hålla ett vakande öga på just det. En av de mer uppenbara fallgroparna för Svenska kyrkan är just att man förväxlar sig själv som kristen gemenskap med Sverige som nationell gemenskap. Härbärgerar Svenska kyrkan fortfarande en föreställning om sig själv som en storhet som i stort sett sammanfaller med nationalstaten Sverige, snarare än som en kristen kyrka som verkar i samtiden som en aktör bland andra? Somliga kyrkliga uttryckssätt tyder på det. Hur kommer det sig exempelvis att Svenska kyrkans psalmbok fortfarande bär namnet ”Den svenska psalmboken” med bestämd artikel, fastän den egentligen är ett samfunds psalmbok och inte en nations? Varför kallas fortfarande Svenska kyrkans biskop i Stockholms stift ofta för ”Stockholms biskop”, när hon faktiskt inte är den enda biskopen i Stockholm? Redan biskopen Krister Stendahl påpekade för 30 år sedan återkommande, att han var en av Stockholms biskopar, när han blev presenterad. Varför lever då den andra formuleringen fortfarande kvar i exempelvis nyhetsrapporteringen i den kyrkliga pressen?
Exemplen kan tyckas banala. Det är de också. Men att de är banala innebär inte att de är oskyldiga. Inom nationalismforskningen betraktas inte sällan just ”banal nationalism” – alltså den som upprätthålls genom vardagliga och oreflekterade symboler, handlingar och uttryckssätt – som den mest verkningsfulla, eftersom den på ett subtilt sätt formar människors föreställningar i nationalistisk riktning, långt utanför extremisternas kretsar.
En mer prövande relation till Svenska kyrkans nationalistiska arv skulle ge en klarare blick för vad Svenska kyrkan i smått som stort väljer att tradera vidare i nutida handlingar och uttryckssätt. Ett sådant förhållningssätt till vår kyrkliga historia skulle också visa att exempelvis den ungkyrkliga rörelsen innehåller en del andra stråk, som kan hjälpa oss till ett kritiskt perspektiv på den nationalism som exempelvis Sverigedemokraterna ger uttryck för. Läst i sitt sammanhang visar det sig nämligen att ungkyrkorörelsens nationalistiska formuleringar inte alltid syftade till att definiera det svenska som något distinkt avgränsat som sedan kan användas som ett redskap för att utesluta annat. Visst fanns en vision om en sorts kristen enhetskultur också i de ungkyrkliga leden, något som möjligen kan ses som parallellt med Sverigedemokraternas front mot kulturblandning. Men nyare kyrkohistorisk forskning har pekat på att när ungkyrkoledaren Manfred Björkquist myntade parollen ”Sveriges folk – ett Guds folk”, uttryckte det också något annat. När Björkquist själv kommenterade frasen underströk han inte sällan att den gav uttryck för en tanke om Svenska kyrkan som en nationell gemenskap för alla samhällsskikt. Visionen om det svenska folkets kyrka är då inte i första hand formulerad i kontrast till sådant som bedöms som icke-svenskt och därför inte får vara med, utan i kontrast till en utestängande klasskyrka som går överhetens ärenden.
I en betydande mening kan alltså somligt i ungkyrkorörelsens nationalistiska tongångar tolkas som en solidaritetstanke, snarare än som en exkluderande nationalism. Det är visserligen inte heller det i alla stycken en helt oproblematisk kyrkovision, eftersom den lätt kan ta sig paternalistiska uttryck i sina försök att innefatta alla. Men möjligen finns här också, för den som så önskar, en öppning för att med kritisk distans till Svenska kyrkans historia erövra delar av ungkyrkorörelsens uttryck på nytt i vår tid. Ett sådant återerövrande skulle kunna ta fasta på ungkyrkorörelsens vision för en kyrka som i Kristi efterföljd alltså överbryggar snarare än befäster människoskapade gränser. I vår tid är det kanske inte minst de gränser som motiveras med argument om statisk nationell särart som skulle utmanas av en sådan vision.
Fotnot: Detta är en uppdaterad version av Jan Eckerdals understreckare i SvD som återinns här.
Intressant artikel. Rent spontant känns det som att det saknas insikt i vad Sverigedemokraterna vill göra inom ramen för kyrkan, men analysen av vad de över huvud taget har att göra i kyrkan är antagligen nära sanningen.
Vill dock hävda att nationalismens grundtanke är inkluderande (ej exkluderande), och därför är det inget konstigt att kyrkan kunnat verka på ett nationalistiskt sätt. Det är viktigt att tänka på den historiska kontexten. Om man i nutid vill motverka exkluderande nationalism (som SD för det mesta utövar) bör man självklart verka för att kyrkan ska vara inkluderande för alla folk, inte bara det svenska.