Även Läsarna känner sig kallade att bidra till den mikro-industri som kommentarerna till Sd:s 13% i gårdagens val har givit upphov till.
Sd gör resan till positionen som Sveriges tredje största parti utan stöd från etablerad media. Givetvis har de vissa egna kanaler, men av de breda allmänna tidningarna motarbetas och fördöms de med viss frenesi. Ändå blir de riksdagens tredje största parti.
Som jag uppfattar det är detta en del av den krisupplevelse som Sd:s framgångar ger upphov till. Det talar om ett avstånd mellan media och folket som röstar: drygt 700 000 svenskar är uppenbarligen oberörda av tidningarnas rapporter om skandaler inom partiet, liksom av politiska kommentatorers kritik av partiets politik. Vad säger det om mediernas ställning och det offentliga samtalet i Sverige?
Den tyske sociologen Jürgen Habermas talar i boken The Structural Transformation of the Public Square om ”den borgerliga offentlighetens” betydelse för västerländsk demokrati:
The bourgeois public sphere may be conceived above all as the sphere of private people come together as a public; they soon claimed the public sphere regulated from above against the public authorities themselves, to engage them in a debate over the general rules governing relations in the basically privatized but publicly relevant sphere of commodity exchange and social labor.
I denna offentlighet möts medborgarna i en demokrati för att diskutera gemensamma angelägenheter. Här tas ingen hänsyn till status, utan rationalitet och förmåga att överyga vad det som gällde.
Man kan givetvis fråga sig om den vackra, öppna och rationella arena som Habermas beskriver någonsin har existerat. Men en viktig poäng, värd att ta med sig, är att demokratin är beroende av öppna, gemensamma samtal. Det räcker med andra ord inte att rösta vart fjärde år, man måste konversera däremellan. Och det är viktigt för demokratin att alla är representerade i samtalen. Habermas talar om inklusivitet – det får inte bli ett samtal som förs av en ”klick”.
”Vilka är de 700 000?” är en fråga som idag dyker upp här och var, i sociala medier såväl som i tidningarna. Frågan indikerar en homogenitet i dagens offentliga samtal . Det är ingen riktigt som känner de 700 000, eller förstår hur de tänker – i alla fall inte tillräckligt bra för att kunna övertyga dem om att rösta på ett annat part!
De 700 000 låter sig uppenbarligen inte påverkas av det offentliga samtalet. De står liksom utanför. Fyra års kritik och skandalavslöjanden resulterade inte i att Sd fick lämna riksdagen, utan att deras stöd fördubblades. Vad säger det om det offentliga samtalet ? Dess relevans, inflytande och räckvidd? Är det demokratibärande på det sätt som det borde vara? Och vad säger Sd:s framgångar om de etablerade mediernas makt och inflytande, och om deras förmåga att förstå och påverka sin omgivning?