I en intressant krönika i DN skriver Maria Schottenius idag om sin upplevelse av att många präster i Svenska kyrkan försöker förklara miraklerna i Nya Testamentet som helt immanenta skeenden:
Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar i många nutida prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Men blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?
Schottenius fortsätter med att återge Camilla Lifs helgsmålsandakt där brödundret egentligen handlar om någon som ”vågade ta första steget” och därigenom satte igång en rörelse där alla bidrog och så kunde alla bli mätta. Det är förstås en rörande bild och en läsning som inte alls är utan viktiga poänger.
Men mer problematiskt blir det när man låter påskens centrala under, Jesu död och uppståndelse, läsas bara som en metafor för att naturen får liv igen. Jag känner igen tendensen som Schottenius talar om; jag minns en annons på Katedralcaféet i Uppsala där jag fick just intrycket att det påsken egentligen handlar om är hur livet återvänder i naturen.
Schottenius menar att Svenska kyrkan behöver bli tydligare med vad hon menar: menar hon att undren inte finns, eller menar hon (fortfarande) att Gud ibland verkar i världen på ett extraordinärt sätt?
Den klassiska definitionen av ett mirakel är att det är en händelse där Gud verkar utöver naturens kapacitet, men inte emot naturlagarna. Miraklerna är också alltid kopplade till mening, de har en uppenbarande karaktär. Därför är Schottenius fråga om det handlar om tolkning eller under (se nedan) missvisande.
Beskrivningen av under som något som bryter mot naturlagarna representerar en senare förståelse, som har förvirrat debatten hel del. Att Guds handlande kan gå utöver naturen betyder inte att det bryter mot naturen.
Hela Universums historia är för övrigt ett exempel på hur naturen kan ”överträffa sig själv” i jämförelse med den kapacitet den hade tidigare. Vi kan lika gärna säga att människans förmåga att lyfta sina händer ”bryter mot” gravitationen, om vi menar att något som går utöver gravitationen också går emot gravitationen.
Det finns mycket en person som försvarar det helt immanenta perspektivet skulle kunna lyfta fram i Schottenius krönika och föra in i sin egen argumentation: när Schottenius säger att något antingen är ett under eller är till för att tolkas skulle en sådan person svara: Naturligtvis är det till för att tolkas!
Det säger även jag (som menar att också det mirakulösa inträffar). Men det jag menar att Svenska kyrkan behöver bestämma sig för i sin offentliga förkunnelse är vad som syftar på vad: är Jesu uppståndelse en bild för naturens uppvaknande, eller är det tvärtom?
Man behöver bestämma sig för vad som är ”källdomän” och vad som är ”måldomän” som det heter inom metaforteori. När vi säger att livet är som en resa, så är ”resan” det mer välbekanta (källdomän) som illustrerar det mer svårfångade fenomen som vi vill belysa – ”livet” – som är måldomän. På samma sätt är det ur kristen synvinkel ormens ömsande av skinn och naturens återuppvaknande som illustrerar den dynamik som sammanfattas i korset – inte tvärtom.
Problemet är att vissa förkunnare ibland vill göra det mer svårfångade och svårsmälta transcendenta fenomenet helt och hållet greppbart genom att säga att det egentligen syftar på det immanenta.
Är det våra föreställningar om det transcendenta som ska förstås som att de refererar till det immanenta, eller är det det immanenta som ska förstås som att i sin djupdimension syfta på det transcendenta?
När K G Hammar säger att ”Gud” är en metafor för en erfarenhet har han ur kristen synvinkel blandat ihop källdomän och måldomän. Erfarenheter är immanenta företeelser, som kan säga något om det transcendenta. Det är därför ur kristen synvinkel snarare så att erfarenheten är en metafor, en bild, en glimt av Gud.
Det är inte så att ”begreppet Gud” syftar på en erfarenhet. Det är istället erfarenheten som syftar mot Gud.
Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan har ett utomordentligt användbart begrepp för att beskriva relationen mellan två meningsnivåer, där de inte är reducerbara till varandra, men ändå inte dikotoma. Lonergan kallar det för sublation och det uttrycker hur man i katolsk teologi ser på relationen mellan nåd och natur: nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.
Att gifta sig innebär en fördjupad överlåtelse och relation till den andra personen, men det innebär inte en dikotomi gentemot den relation man hade när man bara var pojk/flickvän(ner). Den relation man hade har fått en fördjupad kontext, och därför delvis ny karaktär, men inte upphävts.
Det är så, tänker jag mig, man bör se på relationen mellan det immanenta och det transcendenta. När vi kopplar erfarenheter av död och uppståndelse i naturen, i våra egna liv (på en psykologisk nivå) till Jesu död och uppståndelse i vilken vår faktiska, konkreta död följer samma mönster så får dessa vardagliga erfarenheter en vidgad kontext och fördjupad mening.
Om vi däremot försöker inte bara illustrera Jesus död och uppståndelse med naturens växlingar, utan säga att det är en bild för detta, då har vi reducerat Jesu död och uppståndelse till något helt immanent. Och det immanenta tappar därmed också något av den djupare mening det skulle ha haft, om det kunde ses som en bild för Jesu död och uppståndelse.
Så här beskriver Lonergan sublation:
”What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.”
Motsatsen till sublation är reduktion. Svenska kyrkan behöver bestämma sig om det är naturen som pekar på Gud, eller om det är våra religiösa föreställningar som pekar på naturen.
Åter till brödundret: kanske är det så att vi inte behöver välja mellan läsningen att pojken satte igång en rörelse där alla bidrog och att Gud verkade på ett extraordinärt sätt. Jag har inte några problem i sig med läsningen att det var genom att människors solidaritet väcktes som brödet kom att räcka till: ur Guds synvinkel är det antagligen att föredra än att Gud skall behöva ersätta människors välvilja.
Men en vanlig föreställning om Jesu under är att de är ”tecken”: de ska illustrera något om Guds karaktär och omsorg, men däremot inte ersätta naturens vanliga ordning och dynamik. Om Gud ständigt gjorde dessa ting skulle det kunna riskera både människans och naturens integritet.
Tack för en läsvärd artikel. Jag tycker att den pekar på många viktiga poänger som sällan blir framförda.
Jag har dock några påpekanden jag vill göra om avslutningen. Det står så här:
Här är min fråga vad som avses med ordet . Talar vi om tolkning av vad som skildras i de aktuella texterna eller på ett mer övergripande plan hur de ska tillämpas av oss idag? Tolkningen att det lilla vi har, givet till Gud, kan starta något stort är ju inte ovanlig, varken i predikstolar eller i populärkulturen. En sådan tillämpning är ju helt i linje med en generell förståelse av godhetens kraft och kristet liv. Men handlar texten om en händelse som vi gör rättvisa genom denna läsning. Går inte något väldigt viktigt förlorat i det som tecknet är ämnat att illustrera?
Dvs. är ett mirakel en ersättning för mänsklig välvilja? Det tycker jag är en märklig dikotomi. Med tanke på hur evangelierna igen och igen påpekar att Jesus botar och befriar från demoniskt betryck, just därför att Han rördes av medlidande med människorna, finner jag denna beskrivning av undret som en motsats till ohållbar.
Är inte en av poängerna med den här sortens berättelser att den som handlar i lydnad till Guds tilltal kommer att få det som behövs, och det naturliga är inte en begränsande faktor.
Jag tänker på några personer jag mötte i Californien på 90-talet som delade ut matpaket till illegala immigranter. En dag hade de också med en leksak i paketen. På morgonen räknade de barnen i området, men ryktet spreds och när det var dags för utdelning fanns mer än tre gånger så många barn på plats. De som skulle dela ut var rådvilla, men började dela ut för om de inte gett något alls hade det blivit en mycket svårhanterad situation. De bad tyst om hjälp.
De delade ut paket med mat och leksaker till alla barnen!
Jag tänker på min vän Rickard Lundgren, som varit med om att Gud multiplicerat både soppa och bensin:
I min egen familj inträffade ett brödunder, med just bröd, när jag var liten, hemma hos mormor och morfar.
Det stora problemet i vår dagar är väl inte att det saknas utläggningar av texten om brödundret som tar fasta på pojkens givmildhet, problemet är väl att många kristna aldrig ens hört talas om sådana här under i modern tid och anpassar sin teologi därefter?
Därför finner jag också avslutningen av artikeln problematisk. Dessa meningar kan så lätt tas som intäkt för att under är något som inte kan tillhöra vardagen för ett kristet liv.
Om det påstående enbart syftar på att Gud inte kan ändra på det förväntade utfallet av naturliga processer hundratals gånger om dagen, lite på måfå, så är jag överens med Christoffer Skogholt. Men om det är ett tänkt försvar av tanken att ett normalt församlingsliv och ett normalt kristet vardagsliv inte kan tänkas inkludera några hundra helanden om året, ett par naturmirakel och några profetiska tilltal varje gång vi samlas som kristen gemenskap, då har vi sänkt teologin till nuvarande erfarenhets nivå. Då är jag djupt oense med det som står här.
Hej Lars!
Jag inser att min avslutning är något otydlig, men jag är ändå något förvånad över den läsning du verkar göra.
Min poäng med inlägget är att det naturliga och det övernaturliga inte är reducerbara till varandra. Jag vänder mig alltså emot den tendens som Schottenius beskriver, och som jag själv också har erfarit.
Däremot försöker jag teckna en bild där det naturliga och det övernaturliga inte betraktas som konkurrenter utan som komplementära.
Det är självklart inte så att jag säger att Jesu under som ”tecken” innebär att det är Guds – till – skillnad – från – människors – omsorg.
Min poäng är istället att ÄVEN OM vi köper tanken att det ur Guds synvinkel är att föredra att människor på ett generellt plan delar med sig så att alla kan äta sig mätta, snarare än att Gud måste gå in och kompensera för att människor inte gör det så kan vi i det specifika fallet, exempelvis med brödundret, tolka det utifrån att dessa tecken är till för att peka på Guds karaktär.
(Att inte alla kroppar uppväcks efter tre dagar men vi ändå tror på de dödas uppståndelse beror ju på att Jesu uppståndelse har denna tecken-karaktär, det pekar på något generellt som kommer att omfatta oss alla.)
Om vi däremot skulle ha en Gud som hela tiden gjorde brödunder då skulle man kunna säga att mänsklighetens behov av att utöva rättvisa skulle åsidosättas, och det är en anledning, tror jag, till att Gud inte gör under ”hela tiden”.
Min poäng är inte att sätta en absolut siffra på hur många under Gud gör – jag har inte alls den ingången som du beskriver, och vänder dig emot – jag försöker bara teologiskt reflektera över att Gud har skapat en värld som normalt följer sin regelbundenhet, även om Gud i princip kunde åsidosätta den hela tiden.
Men mirakler måste till sin karaktär vara ovanliga, annars skulle de vara en del av skapelsens regelbundenhet.
Kort sagt: om du läser mitt inlägg såsom jag menar det, nämligen som ett försök att klargöra varför den tendens Schottenius beskriver är problematisk, samt hur man istället kan se en kompletterande snarare än dikotom relation mellan nåd (övernaturligt) och natur, så tror jag du finner att vi är på samma sida i de exempel du tar upp.
Apropå läsning: det är en befogad fråga om det gör texten rättvisa med tolkningen/läsningen att det bara var ett immanent skeende.
Det jag menar är snarare att jag inte har några problem med tanken att Gud verkar genom människors generositet, men här verkar det ha varit också ett annat skeende involverat.
Allt gott,
Christoffer
Hej Christoffer och tack för ett bra och klargörande svar!
Återigen är det så att större delen av det du säger är vi överens om. Schottenius beskrivning av det mirakulösa är ju synnerligen ytlig. Hennes uppmaning till Svenska kyrkan kan ju nästan tolkas som att hon ber dem (jag är pastor i Equmeniakyrkan och inte medlem i SvK) fortsätta predika en naiv och ohållbar syn på mirakel, som blir gefundes fressen för alla som vill kritisera sådan tro.
Låt mig beskriva något om två tendenser jag erfarit. Den ena är karismatiker som reducerar sin syn på vad som är Guds handlande till det övernaturliga, som inte ser Guds verk i det regelbundna och naturliga. Där är vi överens.
Men det andra är just att det finns en, som jag menar, obefogad rädsla för karismatik i sig, som gör att den utmålas som något som bör dyka upp mycket sällan. Det tror jag inte är nytestamentlig kristendom. Det är inte ett liv i den Andens försmak av det kommande riket som apostlarna förkunnade. Detta liv med försmak av det himmelska ska präglas av återkommande helanden, profetia, drömmar, syner, befrielse från onda makter, etc.
När Paulus skriver till galaterna så utgår han ifrån att under och tecken sker i församlingen som något flitigt förekommande. Se Gal 3:5, som Gorden Fee förklarar i sin bok God’s Empowering Presence. Paulus argumenterar inte för att under borde ske, utan utifrån att de sker kontinuerligt. Grekiskan har presens participform av verben ”förser med” (Anden), ἐπιχορηγῶν, och ”verkar” (kraftgärningar) ἐνεργῶν δυνάμεις.
I 250 år var församlingen med våra dagars mått hyperkarismatisk. Sedan började den reducera under, helande och liknande till något som bara skedde genom speciellt heliga personer. Undren blev ovanliga och teologin följde efter.
Det jag står i är att utmana denna teologi och skapa en bild av det kristna livet som inkluderar ett flöde av Andens kraft (för att använda karismatikers språkbruk). Jag reagerar därför fortfarande på ordet . Filosofiskt sett är de självklart såpass ovanliga att de inte påverkar naturens grundläggande ordning och regelbundenhet. Men det tror jag inte Paulus upplevde som ett problem under sin vistelse i Efesos, där Gud inte bara gjorde under i stor mängd, utan också under (Apg 19:11). Den formuleringen skvallrar just om att under annars var just vanliga.
Jag ser alltså inte att det finns en risk för att undrens karaktär av tecken som pekar på Guds rike i sin fullhet urvattnas bara för att de skulle förekomma i riklig mängd. Annars hade de ju inte fungerat som tecken i Jesu liv, för är det något evangelierna är överens om så är det att Jesus gjorde under i mycket stor mängd.
När jag skriver att de är ovanliga är det i relation till naturens regelbundenhet. Även om du skulle uppleva ett mirakel per dag skulle detta vara extremt ovanligt i relation till all regelbundenhet.
Med det svaret är jag nöjd. För den som orkat läsa ända hit är frågan utredd. Ett mirakel om dagen är jag dock inte uppe i ännu. Vem vet om de dagarna kommer?
Ja, men kontentan av det här måste nog vara att gud inte finns. Lika bra det. Glad påsk!?