Ibland tar det förtvivlat lång tid innan upptäckter i historisk och teologisk forskning når det bredare samtalet i kyrkorna. Felet ligger väl inte minst hos nämnda teologer och forskare – och Läsarna är ju delvis ett försök att råda bot på detta!
En uppfattning som tycks förtvivlat svårt att rubba är föreställningen om att den tidiga kyrkan ”helleniserades” genom inflytande från ”grekisk filosofi”. Detta är ”fallet” i mycket modern teologi – det ”fall” som gjorde att kyrkan lämnade det ”ursprungliga”, ”holistiska” hebreiska perspektivet, för ett abstrakt och dualistiskt grekiskt. En framträdande förespråkare för denna tes är den tyske liberalteologen och historikern Adolf von Harnack (1851–1931).
Det finns tre problem med denna bild – den starkaste invändningen presenteras här sist.
1. Angående dualismen och det abstrakta: teologer i den tidiga kyrkan som är starkt influerade av grekisk filosofi har ett kosmiskt perspektiv på frälsningen, dvs. frälsningen gäller såväl människans kropp som skapelsen som helhet. Detta är inte minst tydligt hos Irenaeus, men även hos 300-talets kappadocier. (Däremot är det mindre tydligt i västlig teologi, som har en svagare koppling till grekisk filosofi.)
2. Utvecklingen i den tidiga kyrkan går inte mot en allt starkare hellenisering, som Harnack menade, utan mot en större frigörelse från vissa filosofiska föreställningar och begrepp som man med tiden insåg var problematiska. Därför är Justinus Martyren och Origenes (100-200-tal) betydligt mer ”grekiska” i sitt tänkande än t.ex. Athanasios och även Augustinus (300-tal). Det går alltså inte att tala om en tilltagande hellenisering av kyrkan.
3. Det finns ingen icke-hellenistisk tidig kyrka eller kristendom. Vi tar det igen, för det är viktigt: kyrkan är från början påverkad av hellenismen. Hur vet vi det? Jo, för att judendomen vid Jesu tid är påverkad av hellenismen. Utgrävningar och olika textfynd från denna tid – bland annat Dödahavsrullarna – visar detta med all tydlighet. Jesus växte alltså upp i en kultur formad av ”grekiskt tänkande.”
Frances Young gör detta klart i sin bok The Making of the Creeds från 1991:
When Richardson wrote [in 1935], a distinction between ’Greek’ and ’Jewish’ culture was axiomatic. We now realize that this was an over-simplification. Even Palestine had been subject for Hellenistic influence for two or three centuries before Christ, and cors-cultural interaction is a very complex business. […] So bewailing the ’Hellenization’ of Christianity no longer seems appropriate. There was a proper and fruitful marriage of Greek philosophy and Jewish traditions which produced the new thing, Christianity, which defined itself over against both its parents while inheriting many characteristics from each.
(s xvi, 2002 års utgåva)
Om kyrkan nu från början var helleniserad, och det sedan gradvis skalades av, finns det mer att skala av?
Intressant blogg. Du har förvisso poänger. Skulle samma förestavning gälla judaismen? Det är väl där som den intressanta spänningen ligger? Lite mer tillspetsdat: hur läste Jesus/evangelierna Moselagen? Att det inte vara alldeles enkelt framgår väl av Mackarbeerböckerna? Ja Septuaginta var grunden för NT men läsarterna vittnar väl ändå om att det fanns/finns ännu mer?! Hieronymus verkar ha upptäckt det. Göran Larsson och Åke Skog ville inte ens mellanlanda i Aten. Det var inte så länge sedan de var i ropet.
Det Joel berör försökte jag ur en annan synvikel, en exegetisk, beröra i essäsamlingen ”Människor, platser och en doft av jord”, Artos 2014, dvs. en uppgörelse med hypoteser från bibelkritikens epok, von Harnbacks inte minst. Flera hypoteser var antaganden för att komma framåt i forskningen, men efter en tid blev de fakta.
Intressant, Biörn – jag har ju din bok, och får titta på den en gång till! Exegetikens filosofiska bakgrund är ju verkligen intressant, inklusive samspelet mellan liberalteologin & bibelkritiken.
Jonas: ja, judendomen var också den i hög grad helleniserad vid denna tid. Det syns ju redan 200 år tidigare, i de apokryfa skrifterna, och forsätter sedan Septauginta och de intertestamentala skrifterna – dvs det avtar knappast med tiden!
Axel: jag tror inte man bör tänka så, att det ska ”skalas av”, utan det är bättre att se den grekiska filosofin som en del av ”Guds kairo”. En gynnsam förutsättning, alltså. Dock behöver man såklart alltid göra vissa avgränsningar.
Jo helleniseringen gick också i graven. Den var ju inte alldeles oproblematisk. Alla tyckte inte att det var så jättekul. Och sedan är heller inte ”helleniseringen” ett alldeles entydigt begrepp. Om den får börja med Alexander var den väl inte självklart detsamma som nyplatonisering? Och evangeliet säger kanske inte precis detsamma? Men intressant och angeläget att fråga vilken/vilka världsbilder som präglat och hur vi förhåller oss till och formar dagens. Antiokia redivivus?!
Jag får nog komma igen ett varv Joel. Självklart har Du rätt i den påtagliga helleniseringen av Greater Syria vid tiden ifråga. Även Matteusevangeliet som väl hade en förlaga med Herrens Ord på arameiska är dock i nyvarande skepnad skivet på grekiska. Men det finns en risk att landa i motsatt dike. För alldeles klart genomsyras den ntl traditionen av en strävan att förankra det Jesus kom med i den judiska traditionen. Kanske värt att få fram mer om Egypten och Alexandria med dess massiva judiska etablering. Underligt nog vet vi just inget om evangeliet på den marken. Apollos kom dock därfrån och blev en viktig influens i Efesos och Korint. Kan ju ha skrivit texten till Hebreerbrevet, sedan med OK från S: t Paulus i Rom. Filo?
Joel, tack för det inspirerande initiativ du tagit genom sajten läsarna och tack även för detta intressanta inlägg. Här följer några frågor det väcker hos mig.
När de första lärjungarna kallade Jesus ”rabbi” var också det ett uttryck för ”grekiskt tänkande” / ”hellenisering”?
Uttrycket ”rabbi” om Jesus kom med tiden att alltmer försvinna och tona ut i texterna och jag tror inte det är alltför många kristna i Sverige som idag använder det om Jesus.
Hos missionären Paulus, som befann sig i det man brukar kalla ”diaspora”, förskingringen, d v s i romarriket utanför Jesu hemland, möter vi snarare Jesus Kristus som ”Herre”.
Vad är denna förskjutning/förändring uttryck för i din teologi? Eller för er övriga som här deltar i samtalet?!
Sedan har jag för mig att man brukar säga att det först var efter andra v.kr.som teologerna på allvar började besinna sig om antisemitismens djupa spår i teologin. D v s det var först då som man i Bibelvetenskapen på allvar började ”förankra det Jesus kom med i den judiska traditionen” för att använda Biörns uttryckssätt. I och med den kursförändringen föreställer jag mig gärna att man då även bättre kunde förstå betydelsen av varför de första lärjungarna kallade Jesus för ”rabbi”.
Men, hur tolkar du detta Joel? Eller ni andra här?!
Är inte detta nedtystande av det judisk-hebreiska arvet ett uttryck för en slags tilltagande hellenisering inom den kristna teologin? Eller vad ska man annars kalla det?
Sist, men inte minst, saknar jag en viktig dimension i inlägget och dess kommentarer som det nu föreligger. Det gäller det faktum att Jesu hemland var en koloni under romarriket. Det var ju romarna som tagit över imperiet efter grekerna, även om de fortfarande drog nytta av grekernas väletablerade internationella kultur för att hålla det samman. Detta väcker hos mig följande viktiga fråga som du/ni gärna får reagera på: Kan vi alls förstå Paulus sätt att tala om Jesus Kristus som Herre utan att även ta in den dimensionen i matrisen?
Det Sven kallar Jesu hemland benämnde jag Greater Syria, provinsen där enligt S: t Lukas, som onekligen hade reda för sig i dessa frågor, exempelvis angav Quirinius som ståthållare vid tiden för Jesu födelse. S: t Paulus som var romersk medborgare kunde, med St Lukas som medresenär, röra sig inom imperiets gränser och planerade ända bort till Spanien. Han bör ha vetat vilken reaktionen skulle bli på att han talade om Jesus som Kyrios.I Thessaloniki anklagade moståndarna honom för att säga att någon annan är kung, basileus, Apg 17 :7. Kanske var Kyrios en beteckning som gled undan mönstret kejsare med lydkonungar.
Tack för din kommentar Biörn. Tyvärr är jag lite osäker på dess budskap men vill här ändå försöka besvara det.
Om Lukas ”hade reda för sig i dessa frågor” som du skriver så kan jag tycka att det är mer kongenialt att tala om ”Jesus från Nasaret” än att tala om ”Jesus från ett stor-Syrien” (Greater Syria) och då tycker jag att vi är tillbaka i det du kallade att ”förankra det Jesus kom med i den judiska traditionen” och min fråga till er: Vad gör ni av det i er teologi?
Om syftet däremot är att lägga nästan all betoning på den redan föreliggande helleniseringen så låter det förstås maffigare att tala om Jesu hemland som ett stor-Syrien. Men, vad jag vet, så talar Lukas i sin berättelse om Jesu födelse (Luk 2) rätt och slätt om ”Quirinius” som ”ståthållare i Syrien”. Denna notis föregås dessutom av en annan, nämligen den om ”kejsar Augustus” och dennes ”förordning om att hela världen skulle skattskrivas”. En utgångspunkt som för mig tycks helt rätt för det var just den dimensionen jag efterlyste, d v s den romerska eller imperiets och inte bara den grekiska eller helleniseringen. För övrigt så kan väl även Syrien passa in i detta romerska imperium och dess kolonialisering då det var här som de romerska legionerna var stationerade. Faktum är att det även var härifrån som de kommenderades ned av Varus till Jesu hemland i samband med upproren vid Herodes den stores död, d v s vid tiden för Jesu födelse. Vad gör ni av det i er teologi?
Vad jag vill peka på är alltså att det inte räcker med att tala om en föreliggande hellenisering som ni gör – det finns en dimension till som ni behöver ta in i bilden – en som i brist på annat möjligen kan kallas romanisering och är relaterad till romerska rikets ingång i Jesu hemland.
Lukas julevangelium börjar i Luk 2:1 och inte i Luk 2:2 och Apostlagärningarna slutar inte i Apg 17 eller Thessalonike eller ens i Athen utan i Apg 28 och i Rom, imperiets huvudstad.
När Paulus därför för ut budskapet om Jesus Kristus som världens Herre (Kyrios) håller jag med dig Biörn om att han ”bör ha vetat vilken reaktionen skulle bli”. Men, vilken då? Här blir jag lite osäker på vad du menar. För egen del tycks det mig dock tämligen klart att det i romarriket på denna tid var kejsaren som var Kyrios – d v s det var en kejsartitel. När kristna därför kallade ”Jesus från Nasaret” för världens Herre i stället för kejsaren så signalerar det för mig att vi här har att göra med en tydlig civilisationskritik och proteströrelse med ett budskap om en annan kosmopolitisk världsordning än den förhärskande. Var/är det så du/ni tänkte/tänker kring detta?
I mitt inlägg täkte jag inte så mycket på att besvara frågorna som att föra in ett par synpunkter, som kunde vara av betydelse.När jag införde titeln ”basileus”, konung/lydkonung under kejsaren var tanken att det var en titel, som var begriplig i Greater Syria – och med det avsåg jag förstås den romerska provinsen – flera sådana konungar förekommer ju i kontexten. Däremot avvisades denväl av Jesus på frågan i Apg 1:6 om han skulle återupprätta ”basileian” åt Israel.
Litet överraskande var det att jag blev räknad bland hellenisterna. Här gäller det väl att undvika det västerlänskt antitetiska aningen-eller. Just på grund av imperiet blev det möjligt för de nytestamentliga aktörerna att röra sig fritt runt om i Medelhavsområdet. För S: t Paulus i vajre fall var väl uppdraget att plantera inom imperiets ram, från Jerusalem till Illyrien, småningom vidare till Spanien, med Rom som mittpunkt. Dock tvingade väl Anden honom att ge sitt blod i Rom.
I mycket är jag överensmed Sven. + Biörn
Tack Biörn för viktigt och värdefullt förtydligande!
Då har jag nog inte mycket att tillägga här.
Däremot är jag nog fortfarande nyfiken på hur Joel förhåller sig till detta.
😉
/Sven