Torgny Lindgrens Dorés Bibel beskriver en pojkes liv. Det är ett liv som fångas upp av en liten inspelningsapparat. Pojken skriver inte, för han kan inte. Bokstäverna flyger runt framför hans ögon när han försöker och därför hamnar han på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.
Det är ironiskt, för bildbar är just vad han är. Hans kärlek till orden och berättelserna har fötts i mötet med bilder, närmare bestämt i mötet med Gustave Dorés bibelillustrationer. Dorés Bibel har beskrivits som en roman om människoblivandet.
Jag läser den samtidigt som jag skriver om Michel Foucault och den märkliga andlighet som finns i hans tidiga texter. Jag fastnar i Foucaults konstanalyser, i hans utläggningar om hur bilderna skapar människan. Hur bilderna visar oss var vi ska stå, vad vi ska tänka och hur vi ska betrakta världen.
Men de visar också något annat. Att de där platta fyrkantiga föremålen som är tavlor aldrig kan visa allt. Det finns ett tomrum där vi står framför dem, inför andras försök att avbilda världen. Ett tomrum där en mer komplex människa kan bli till. En människa som inte begränsas till det mänskliga, det mänskliga perspektivet. Mitt i en värld av saker, färgklickar, ljusreflektioner och fyrkantiga, platta föremål framträder istället en människa i omvandling och förvandling. Ett människoblivande där världens mystik överglänser människans tankekraft.