Det är sena april. Våren har kommit till England och England är aldrig så vackert som om våren: gröna kullar översållade med påskliljor och klockhyacinter, lamm som buffar med nosarna mot fårens magar, blåa himlar. Vi navigerar mellan husen på de små bygatorna med sina vittrande röda stenmurar. I bilen har vi en plastficka med flygblad som vi själva designat och skrivit ut i den lokala pappershandeln. Middle Eastern Christian Genocide 2016. Ovanför texten nun-symbolen, den som fick en tillfällig popularitetstopp på Facebook förra året, den som står för Nasara, nasaren, det vill säga kristen. Den som målades på kristnas dörrar i Irak.
De anglikanska kyrkorna slumrar, omgivna av sina kyrkogårdar med sneda stenar och väldiga träd. Vi väljer ett par frikyrkor, knackar dörr och står där med våra flygblad i händerna. Vi erbjuder att komma och ge en kort föreläsning om vad som sker i mellanöstern. Om de kristna som jagas, förföljs, våldtas, säljs, mördas, drivs på flykt. Vi vill sprida information, berätta om vad kyrkorna kan göra rent konkret. Vi vill be tillsammans med andra kristna. Mottagandet är skiftande. Vissa vill höra, andra är mer avvaktande, undrar kanske om vi är mormoner eller Jehovas vittnen som dyker upp så här oannonserade och oinbjudna. En hänger ut genom ett fönster och säger att prästen inte är där. Andra tar en lapp och våra kontaktuppgifter men hör inte av sig. Vi frågar oss varför, senare, när vi sitter med hummus och bröd och summerar kampanjen. Varför verkar så många så påtagligt ointresserade av sina bröder och systrar i Irak och Syrien?
Var det för att vi kom självmant, två vanliga kyrkomedlemmar från två olika samfund, utsända inte av en organisation utan helt frivilligt? Var det vi, eller var det budskapet? Jag måste ställa mig frågan. Jag måste särskilt ställa mig frågan när Sveriges riksdag röstar nej till att erkänna folkmordet på kristna i mellanöstern. När Svenska Kyrkan har svävat på målet om frasen ”folkmord”. För om inte vi kämpar för vår kristna familj, vem ska då göra det?
Så låt oss därför göra gott mot alla medan vi har tillfälle, och särskilt mot dem som tillhör trons familj.
(Galaterbrevet 6:10)