Tack vare Lunds domkyrkoförsamlings ambitiösa bygg- och kulturprojekt Råängen tronar just nu en tämligen imposant konstinstallation på Krafts torg, ett jättekast öster om stadens gråspräckliga sandstenskatedral. Den som har vägarna förbi här under vintern kommer inte att kunna undgå denna Las Vegas-aktiga ordskulptur, vars lydelse på svenska har översatts med ”Himlen är en plats där det aldrig händer någonting”. Somliga kyrkobesökare lär undra om det är den grinige jätten Finn, en gång i tiden det lundensiska kyrkobyggets värsta fiende, som äntligen funnit en frände i protesten. Andra lär dra paralleller till Uarda-akademiens långt mer drastiska bidrag till den existentiella gatukonsten på samma torg, kallat Intighet.
Skaparen av det ambulerande verket är den brittiske Nathan Coley, och han låter oss veta att orden kommer från låten ”Heaven” från 1979 av popbandet Talking Heads. Kurator Jes Fernie kommenterar saken såhär:
I likhet med många andra verk av Coley så tvingar skulpturen oss att omvärdera vår plats i världen och ifrågasätta vilka belägg det finns för påståendet. Betraktaren ställs inför ett antal besvärliga frågor: Varför finns verket här, intill Domkyrkan? Betyder det att det är tråkigt i himlen? Att ingenting händer, är det någonting bra? Är det här ett officiellt uttalande? Vad gör jag med den här informationen?
Coley inbjuder betraktaren att ta ställning. Han antyder inga svar utan det är det kritiska tänkandet som är det viktiga.
… Genom verket ställer Coley kanske en teologisk fråga: ”När man nått det transcendenta, vad mer finns det att göra?” Å andra sidan är påståendet kanske lugnande; det lyfter kanske fram en föreställning om livet efter detta som en plats där ingenting ändras och där det råder frid i evigheters evighet. Vi leds att reflektera över ett radikalt annorlunda tillstånd bortom tiden.
Att det är de yttersta tingen – eskatologin – som står på agendan, råder det alltså ingen tvekan om. Jag tackar för inbjudan att själv fundera över det som i traditionell teologi också kallas novissimum: det allra nyaste, vilket är detsamma som att säga, det som kommer helt sist och aldrig kommer att överträffas eller föråldras.
Paul Griffiths skriver i sin bok Decreation: The last things of all creatures, att det finns tre sätt att föreställa sig alltings slut på. Alternativen är utplåning, enkelt stillestånd, eller repetitivt stillestånd. (Något fjärde alternativ är otänkbart för honom, åtminstone om världen är Guds skapelse.)
Stilleståndet, orörligheten, stasis, eller kanske ”vila”, innebär något slags fullkomnande av den tidigare timliga tillvaron i evigheten. Det som vi gör här och nu i tiden har ett mål som en gång skall nås, och det målet är fullkomning av det som var och en har varit i färd att bli. Stilleståndstanken belyser ett problem med att ”berätta” om himlen: det går inte att i bokstavlig bemärkelse ge ett linjärt, timligt narrativ åt evigheten. Än mindre går det att tala om målet, Gud, som en plats. Som bekant är ju Gud inget ting bland andra ting, utan varats fullhet själv. Men det finns förstås erfarenheter och analogier som kan vara mer avslöjande än andra.
Ett enkelt stillestånd går kanske att jämföra med en komplett (och ytterst ojämförlig) mättnad som varar för alltid, utan att någonsin förändras. Nyhetens behag finns inte enligt en sådan modell, eftersom nyheten nu är allt som finns, och behaget varar för alltid. Den som är oförmögen att vila i Gud lär nog uppleva ett visst obehag istället.
Men med idén om ett repetitivt stillestånd betonas än mer att målet i någon mening är ouppnåeligt eftersom det är Gud själv. Det som i patristisk och mystik teologi kallas epektasis – från Paulus ord om att sträcka sig mot det som ligger framför i Fil 3:13 – inkorporeras här i en betraktelse över liturgins (och delvis poesins) unika, nästan tidlösa ”händelse”-karaktär: Om himlen är Lammets bröllopsmåltid, den stora liturgiska festen i Guds närvaro, så ”sker” här någonting hela tiden i riktning mot en Gud som aldrig låter sig gripas men alltid låter sig älskas och tjänas, därav strävandet framåt. Det faktum att vi redan här och nu kan delta sakramentalt i samma liturgiska fest leder till insikten att ”det transcendenta” i någon mening kan upplevas i tiden, här och nu. Det transcendenta är nämligen ingenting annat än Fader, Son och helig Ande, som alltså är Inget-ting, utan actus purus: ren och skär kärleksakt.
Därför vill jag återvända till Talking Heads låt, och fråga om inte en rimlig om än lekfull översättning av dessa ord är ”Himlen är ett ställe där Inget-ting pågår jämt.”
Det passar iallafall rätt bra med fortsättningen på låttexten:
It’s hard to imagine that
Nothing at all
Could be so exciting
Could be this much fun
Heaven
Heaven is a place
A place where nothing
Nothing ever happens