Nördar, fragment och frihet

Läsaren Patrik Hagmans bok Om sann gemenskap: att leva i en kapitalistisk hederskultur har precis kommit ut (en uppföljare till den uppskattade Om kristet motstånd). Jag bläddrade och läste lite i helgen, och fastnade bland annat för följande resonemang, där Hagman i tre stycken tar sig från vetenskapens fragmentisering, via HBO-serienördar och till liberalismens misslyckande. Snyggt! Och intressant! Här följer de två senare styckena:

Men detta drag hos vetenskapen [dvs. fragmentiseringen: att studera verkligheten genom att dela upp den i små delar] har en betydligt mer konkret motsvarighet i våra vardagliga liv. Vi håller på att bli en kultur av nördar, där en vet allt om surdegsbakning, en annan kan allt om progressiv 1970-talsrock, en tredje känner till varenda detalj i den senaste HBO-serien. Men vi är betydligt sämre på att foga ihop den här kunskapen till en helhet som ska hjälpa oss orientera oss i världen. En stor del av den etiska och politiska förlamning som utmärker vår tid beror på detta. Vi kan inte säga vad som är rätt och fel, gott och ont i en viss siutation, eftersom vi inte klarar av att placera in den i ett större sammanhang där ord som dessa får mening. [MacIntyre!] Därför tenderar alla diskussioner kring etiska frågor – vad för slags mat vi bör ge våra barn, vilka bilder vi bör dela/inte dela på facebook, om vi ska ta emot fler flyktingar eller färre – efter ett tag kollapsa i en fråga om vad som är socialt accepterat, vilka förväntningar andra människro har på oss. Och det är egentligen motsatsen till frågan om vad som är gott och rätt.[”Murder boo!” Är detta emotivism-argumentet, eller en slags utvecklad variant av det?]

Detta tillstånd, där vi alla mer eller mindre själva är satta att skapa ordning och reda i vår verklighet, är det som det liberala samhället kallar frihet. Och om det verkligen skulle göra oss fria att själva bestämma hur vi vill leva våra liv, då kanske allting vore gott och väl. [Eller åtminstone svårare att argumentera emot, väl?] Men liberalismens löfte om frihet infrias inte. I praktiken är det bara andra saker som bestämmer hur vi lever våra liv: vilket jobb vi lyckas få, hur mycket vi orkar arbete, om vi får vara friska och så vidare. Den idé om frihet som liberalismen bygger på, där man förställer sig att om vi bara tar bort de saker som bestämmer oss – just de saker som våra förfäder använder för att förstå sin värld – då blir vi fria; den är i grunden en lögn. [Foucault?]

s. 20–21

Nu är det ju fräckt att ställa frågor innan man läst färdigt, men jag funderar ändå på om Patrik boken igenom följer en foucault-linje i argumentationen mot den liberala friheten (”Det skapas alltid diskurser”) eller om ett mer teologiskt perspektiv, där t.ex. den liberala ”friheten från” ställs emot en ”friheten till”, också dyker upp?