I den tyske teologen Helmut Thielickes predikningar och texter från slutet av och åren efter andra världskriget finns djupa insikter i den moderna människans livsvillkor. Det är som att erfarenheterna av nazismen och krigets fasor tvingar honom som förkunnare att ställa de väsentliga frågorna. Det finns inget utrymme för trösterika ord som inte tål en verklighet präglad av död, ångest och människans förmåga till självförhärligande och destruktion. I boken Guds tystnad (Das Schweigen Gott, 1962) söker han insikter om våra liv i relation till Gud i några evangelieberättelser.
I sann luthersk anda ser han hur vi människor om och om igen riskerar att kröka oss in i oss själva. Inte minst gäller det den moderna människan och hennes överdrivna tro på sin egen förmåga. I en text om lärjungarna som kämpar i stormen på Genesarets sjö och där Jesus kommer gående till dem över vattnet skriver han om faran att även våra böner förblir inkrökta i oss själva. Inte minst när vi, liksom lärjungarna i båten, känner ångest eller rädsla. Han konstaterar att även de ”bönesuckar vi i våra svåraste stunder uppsänder till Himlen” kan studsa tillbaka mot vårt tak och falla ”ner med brutna vingar”.
Han ser faran ”av att vi klamrar oss fast vid oss själva och att bönen bara blir en bedräglig tempelkuliss, som vi bygger upp kring våra egna önskningar och bekymmers altare”. Thielicke ser i Jesus den bedjande mästare i vars fotspår vi får gå. Och han ger två råd: ”…verkligen söka fadershanden och lägga vår hand i den. Om vi lever eller dör, vi vilar i båda fallen då i den handen”. Och ”vi skall inte då bedja för oss själva utan för de andra runt omkring oss…medan ni beder för de ängslade, skall Gud själva taga ångesten ifrån er; medan ni beder för de hjälplösa kommer ni själva att känna hur Guds starka arm fattar och stöder er”.
Men slutgiltigt är det aldrig på vår förmåga det beror. Liksom Jesus kom till lärjungarna i båten där de kämpade och var ”helt uppfyllda av arbetet på att undgå katastrofen” träder Jesus med sin bön in i vårt ställe:
Kanske är detta det sista som står kvar för oss i tider av andlig torka, ordlös förtvivlan och virvlande bekymmer – att det finns ett ställe i världen, där förbindelsen med fadern inte brister sönder. Det är Dens bön, som Nya testamentet kallar vår ”evige Överstepräst”. Där kastas vi människor hit och dit i vårt livs små båtar, beträngda och överlupna, ständigt på ett så fruktansvärt sätt fjärran från Gud och uppfyllda av ångest, ständigt på nytt så, att vi inte förnimmer något av hans makt. Men nu gäller helt enkelt: ”Någon måste vaka”, det finns Någon som ligger i bön för oss alla! Det finns någon som inte förtröttas att lägga vår kalla och känslolösa hand i Faderns hand. Kristus står däruppe på berget och beder, medan lärjungarna kämpar med döden och medan deras munnar är slutna.