Det är andra söndagen i advent. I ett års tid har jag bevistat mässan i denna katolska kyrka. Varje söndag i ett år har jag stuckit hemifrån och hoppat in på cirkusen som en dansande björn. Vi dansande björnar har klätt oss i knäppta kläder, vi trippar runt i manegen på två ben. I dag var vi rastlösa, vi föll hela tiden ner på framtassarna.
Ingen, minst av alla organisten, kunde hitta inledningspsalmen. Sen kunde ingen den. Sen kunde ändå ingen sjunga.
Det blev ingen predikan, bara tillkännagivanden.
Prästen presenterade stolt den odygdige akolyten som skulle tända de två adventsljusen. Som vi alla klart och tydligt kunde se hade den odygdige akolyten redan tänt dem.
[…]
En pjäs framförd i gymnasiet är mer finslipad än denna gudstjänst vi har övat på sen år ett. På två tusen år har vi inte fått bort skavankerna. Vi formligen lovprisar dem. Vecka efter vecka bevittnar vi samma under: att Gud är så mäktig att han kan kväva sitt eget skratt. Vecka efter vecka bevittnar vi samma under: att Gud av outgrundliga skäl avhåller sig från att göra slarvsylta av vårt nummer med den dansande björnen. Vecka efter vecka tvår Kristus lärjungarnas smutsiga fötter, griper sig till och med an tårna, och upprepar: det är OK – tro det eller ej – att vara människa.
Vem kan tro det?
Vid nattvarden gav prästen mig en oblat som visade sig sitta ihop med fem till. Jag väntade medan han slet klumpen i oblatbitar och motstod impulsen att hjälpa till- Alldeles till vänster om mig, och under hela nattvarden, hamrade en kvinna fram ledmotivet från The Sound of Music på ett piano.
Ur Annie Dillard: Att lära en sten att tala. Övers. Niclas Nilsson. Ellerströms 2015 [1982].