Här kommer nu den dikt jag lånade en strof av i mitt förra inlägg – Konsten att vara poet, från en av Wendell Berrys senaste diktsamlingar, Given. Jag slås av hur oerhört nära förbundet det poetiska och det teologiska ”hantverket” ändå är, åtminstone den poesi och den teologi som intresserar mig. För båda gäller att det som verkligen visar sig ha värde är det som blir en givet, det som man inte kan ta sig. Men kanske kan poeten/teologen odla en sorts receptivitet: Finn en plats. Slå dig ner. Var stilla.
KONSTEN ATT VARA POET
(för att påminna mig själv)
Finn en plats där du kan slå dig ner.
Slå dig ner. Var stilla.
Du måste lita på
känsla, läsande, kunskap,
hantverk – mer av dessa
än du äger – inspiration,
arbete, åldrande, tålamod,
för tålamod förenar tid
med evighet. Om några läsare
uppskattar din konst,
misstro deras omdöme.
Andas utan villkor
den villkorslösa luften.
Fly från elkablar.
Kommunicera långsamt. Lev
ett tredimensionellt liv;
håll dig borta från skärmar.
Håll dig borta från allt
som förmörkar den plats där det finns.
Det finns inga ohelgade platser,
det finns bara helgade platser
och vanhelgade platser.
Acceptera vad tystnaden ger.
Gör så mycket du kan av det.
Av de få ord som stiger fram
ur tystnaden, såsom en bön
som beds tillbaka till den som ber,
gör en dikt som inte stör
den tystnad ur vilken den kom.
Wendell Berry, Given,
i tolkning av Andreas Nordlander
Från min plats i läsesalen på Sandgatan tuggar jag om dagens evangelium – jag följer Ekumeniska Kommunitetens lektionarium – och hör Jesus säga: Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.
Platslösheten som evangeliets livsform. Och: stabilitas loci som livsform när munkarna gör klostren till immobila refuger i senantiken.
Paulus om platsen: Ni har fått en plats i himlen.
Katarina Frostensson om platslösheten: Det finns ingen rot där inne som skriker.
Nyssa och Nasse om människan: Capax Dei.
Då behövs inget mer. Människan är en plats – även i förflyttningen.
Tar fram Gabriel Marcel – omvänd och upptagen i Kyrkan 1929 – ur bibliotekets bokhylla och hör honom säga om kontemplationen: Den vise vet att leva så att hon blir en plats. Stilla.
För alla oss andra: vägen heter avvänjning.
Wendall Berrys text – en reflektion,en meditation och en fin sådan, men Poesi- jag ställer mig frågande till det.