Häromdagen fick jag besök av Viktor Aldrin i mitt kontor på teologen i Lund. Vi hade inte mötts innan, men har gemensamma bekanta. Vi pratade om hans forskning, lite om min, insåg att vi hade gemensamma intressen. Ett sådant där trevligt möte som uppstår med jämna mellanrum i universitetsvärlden. Jag hade hört talas om Viktors avhandling när den försvarades, med en titel som Prayer in Peasant Communities: Ideals and Practices of Prayer in the Late Medieval Ecclesiastical Province of Uppsala, Sweden så är det ju inte så konstig att jag också tänkt att jag borde läsa den någon gång (du kan ladda ner en pdf här). Några dagar senare låg boken och väntade i mitt postfack (Republic of Letters, ftw!). Jag har bara hunnit bläddra lite smått i den, men den verkar, som jag anat, innehålla mycket spännande om hur vanligt folk bad i Sverige under medeltiden.
Ett avsnitt som fångade min uppmärksamhet handlar om hur bedjare uppmuntrades att upprepa Jesu namn som beskydd mot djävul och fara. En sorts svensk medeltida Jesusbön med andra ord. En av de källor Viktor använder sig av heter Själens tröst, en medeltida uppbyggelsebok, författad efter tysk förebild någon gång efter 1420, troligen av en Vadstenamunk. Här möter vi följande historia om St. Ignatios av Antiokia (det är hans minnesdag idag!) som exempel på hur Jesu namn skall vara i den kristnes hjärta:
Vilket slutligen får mig att tänka på dessa rader från låten Born In Chains från Leonard Cohens (fantastiska) nya album Popular Problems:
I was idle with my soul, when I heard that you could use me
I followed very closely, but my life remained the same
But then you showed me where you had been wounded
In every atom broken is the nameWord of words, and the measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I cannot read the rest
!ברוך השם