Isaac Newtons pappa kunde inte skriva. Han skrev under sonens födelseattest med ett kryss. Isaac skulle ta över gården var det tänkt men för sådant hade han ingen fallenhet alls. Pappan dog när Isaac var tre och när mamman gifte om sig med prästen fick Isaac flytta till mormor. Han kom aldrig över det sveket, sägs det.
Hur det nu var fick han åka till Cambridge för att studera. Förmodligen tack vare prästens arv (mamman överlevde även honom) och mammans klokhet. Men i Cambridge på 1600-talet fanns det inte så många böcker och definitivt inget om de nya teorier kring universum och mekaniken som Isaac hört skulle finnas trots mäktiga teologers motstånd.
Dessutom kom pesten så studenterna fick åka hem. Men eftersom det ändå inte fanns något att läsa i Cambridge gjorde det inte så mycket. För medan Newton (nu måste jag byta till efternamn för nu är han på väg att bli just Newton) var hemskickad från pesten i Cambridge satt han i sitt rum i den lilla byn Woolsthorpe och skrev, räknade och ritade fram det mest banbrytande vetenskapliga verk som någonsin skrivits. I alla fall lade han grunderna då.
Han var troende, förstås. Ett så fantastiskt system som universum med dess rörelselagar kunde inte ha skapats utan en yttersta intelligens, det var han övertygad om. Men han trodde inte på treenighetsläran och inte på själens odödlighet. Vissa såg honom som heretiker och ville tysta honom. Det han kunnat visa var dock alltför avgörande och när han dog var han redan världskändis. Det blev en stor begravning i Westminster Abbey. Själv hade han skrivit några tillbakablickande rader strax före sin död:
Jag vet inte hurdan jag framstår för världen, men själv tycker jag mig bara ha varit en pojke som lekt på stranden. Jag har roat mig med att då och då leta upp en ovanligt slät och fin sten eller ett ovanligt vackert snäckskal, samtidigt som sanningens stora ocean legat outforskad framför mig.
Men varför skriver jag om Newton 2016? Nej, det är inget jubileum. Jag hörde hans liv och verk beskrivas på P1 medan jag körde genom Stockholmsslasket en februarikväll. Det var inte Eric Schüldt och Per Johanssons podd även om den också är bra. Faktum är att jag inte kan hitta programmet jag hörde, men Isaac Newton framstod som en andlig förebild för mig i kvällstrafiken. Trots, eller tack vare, hans naturvetenskapliga iver.
Det är något med hans sökande. Ett sökande utan skrivna böcker. Ett trosvisst famlande i mörker. Att bryta helt ny mark i ovisshet. Utan ledstång.
Missförstå mig inte nu. Jag känner inte igen mig i Newtons matematiska tankekraft, i hans förmåga att klara allt mot alla odds eller i hans lätta avfärdanden av hårda kritiker. Tyvärr. Men jag känner igen något i själva drivkraften i hans sökande: Ett sökande som handlar mer om kunskapsfördjupning än om visshet. Målet är inte att veta, utan att se mer.
Jag känner igen mitt eget kunskapssökande men även mitt andliga sökande i det förhållningssättet. För mig handlar tro inte om att finna enkla svar på svåra frågor. Inte alls. Och därför förundras jag, som så många, över hur några av dem som kallar sig ateister ser på oss som kallar oss troende. Att vi skulle ha tvärsäkra svar, att vi skulle rygga för naturvetenskapens magi, att vi skulle saluföra religiösa villfarelser som vetande.
För mig är ordet Gud så vackert just för att det vittnar om att människor i alla tider velat påminna sig om allt de inte vet; att livet är större än vi anar; att varje människa vi möter har så många fler nivåer, nyanser och sidor än dem vi ser. Även dem vi känner väl förblir delvis outforskade oceaner för oss.
Ordet Gud är för mig det ord som säkrar vår okunskap om hur världen ytterst är beskaffad. För när jag som kristen talar om det yttersta, när jag säger ”Gud är…”, är jag ofrånkomligen ute på djupt vatten. Vad jag än påstår kommer jag att kunna bemötas med hyllmeter som påstår motsatsen. Hyllmeter av tänkande under årtusenden.
Ordet Gud har för längesedan frigjort sig från de enkla svarens bojor. Själva ordet är toppen av ett isberg av mänskligt grubblande och vittnar därmed om vår djupa ovisshet vilket i sin tur manar till ödmjukhet. Ödmjukhet inför livet, inför alla sanningar, alla livsomständigheter som människor lever under, de olika gudsbehoven, alla olika sätt att tro, tänka och leva. Det finns så många som tänkt om Gud att själva ordet har blivit ett slags osäkerhetsprincip.
Den walesiske prästen och poeten RS Thomas beskriver det i en dikt som följt mig genom alla prästår, Via negativa.
Nej, jag har förvisso aldrig trott
annat än att Gud är den stora frånvaron
i vårt liv, den öde tystnaden
i det inre, platsen dit vi beger oss
för att söka, utan hopp om att nå fram
eller finna. Han bevarar sprickorna
i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna.
Och detta är en tro som får konsekvenser för den uppmanar oss att bli ödmjuka. Inte handlingsförlamade eller tysta utan medvetna om att vi inte har hela bilden och att vi just därför bör vara aktiva i kampen mot allt slags förtryck som sker genom förenklande beskrivningar av världen.
När jag säger att jag tror på Gud betyder det för mig att jag tror att vi som människor måste sträva efter ödmjukhet för att i grunden vet vi ingenting: Om oss själva, vad vi är kapabla till och inte, om varandra, om världen.
Att tro på Gud handlar inte om att veta hur det ligger till utan om att ständigt påminnas om att det kanske är helt annorlunda. Det handlar inte om att söka kunskap för att finna visshet, utan om att söka för att ständigt påminna sig om mörkret mellan stjärnorna. Att ge sig ut på ett livslångt sökande i hängiven okunskap, medveten om att man aldrig kan överblicka alla konsekvenser.
Lite som Isaac Newton, i bästa fall.