Individualismen förutsätter objektiva värden

Debatten om ”svenska värderingar” är paradoxal och intressant. Den kan förstås som en debatt om den politiska ideologi som präglat Sverige och brukar benämnas statsindividualism som kontrasteras gentemot mer kommunitära förståelser som betonar vikten av civilsamhälleliga gemenskaper och värderingssystem.

Grundtanken i statsindividualismen är att staten inte skall främja en viss idé om det goda livet, utan vara neutral i den frågan. Därför skall individen ges maximal frihet och inte få sitt ekonomiska stöd via organisationer som kyrkan eller familjen.

På ett sätt verkar debatten ha ramats in i integrationsfrågor: ”Kan man tala om ”svenska” värderingar, som vi bör hävda och värna och förvänta oss att andra socialiseras in i?” och å andra sidan verkar den snarare ha handlat om behovet av en värdegemenskap som är djupare än enbart självbestämmande och jämlikhet. Om man vill tala om något typiskt svenskt så tycks det nämligen vara just betoningen på autonomi och jämlikhet. Denna linje verkade Håkan Boström driva i sin artikel i Göteborgs-Posten.

Lars Trägårdh förenade på ett sätt dessa två tankespår i sin artikel ”Därför vill alla ha svenska värderingar”: Ja, det finns något specifikt svenskt menar Trägårdh – det ser vi i alla dessa värderingsundersökningar – och det är betonandet av frihet och oberoende i kombination med ett högt förtroende för de statliga institutionerna och jämlik resursfördelning. Men detta är ett uttryck för att Sverige ligger längst fram i en global trend. Det är alltså något som människor i allmänhet längtar efter: större handlingsfrihet och oberoende och resurser att välja sitt liv.

Även om det så klart är väldigt enkelt att anklaga var och en som uttrycker sig på det viset för att vara naiv och provinsiell och Upplysningsromantiker så tror jag det ligger något i Trägårdhs analys. Charles Taylor – en katolsk samhällsfilosof med kommunitära drag – menar att moderniteten öppnar många möjligheter för människan att ”appropriera” sitt liv, att leva mer utifrån sin egen person. Men han har en mycket intressant analys av vad det här självförverkligandeidealet kräver. Det klarar sig nämligen inte på egen hand.

Och det innebär att även om de svenska värderingarna i någon mån är universella, så är de inte tillräckliga. Oberoendet och möjligheten att välja sitt liv är bara en formell frihet. Den talar inte om för mig vad som är meningsfullt och värdefullt.

Saker och ting har signifikans, endast mot bakgrund av en meningsfull horisont, en bakgrundsförståelse. Den moderna friheten har till viss del åstadkommits genom att man har brutit sig loss från sådana horisonter. Det kanske var en bra sak – de behövde i många fall modifieras – men vi klarar oss inte utan sådana horisonter. Det går inte att definiera sig själv på ett meningsfullt sätt i ett meningsvakuum, i frånvaro av signifikanta horisonter:

”Things take on importance against a background of intelligibility. Let us call this a horizon. It follows that one of the things we cannot do, if we are to define ourselves significantly, is supress or deny the horizons against which things take on significance for us.” (…)

I may be the only person with exactly 3732 hairs on my head, or be exactly the same height as some tree on the Siberian plain, but so what?

Det Taylor är ute efter är att det moderna autenticitets-idealet, som Taylor vill försvara, inte klarar sig på egen hand. Man kan jämföra med demokrati: att försvara allmän och lika rösträtt och föreningsfrihet och yttrandefrihet är bara infrastrukturen för samhällets val. Det är inte i sig tillräckligt för att tala om vad vi ska rösta på.

På ett liknande sätt, menar Taylor, kan enbart självförverkligande eller självbestämmande-idealet inte vara tillräckligt för att vägleda individen om vad hon skall överlåta sig till. Och inte heller, menar Taylor, är det tillräckligt att säga att individen bara ”ur intet” skall komma fram med olika val, som egentligen är lika bra. För om allt är lika bra, om världen ”i sig” är utan mening och värde – då kan det inte vara viktigt hur jag väljer att leva mitt liv.

Det är ingen som säger på sin dödsbädd: jag har alltid börjat med nedre delen av käken när jag borstade tänderna – ”I did it my way” – för det är inte ett signifikant val.

Men saker och ting har signifikans bara givet en bakgrundshorisont, en världsbild. Och sådana förmedlas i filosofi, religion och kultur. Sådana moraliska horisonter kan göra anspråk på oss – begränsa oss. Inte nödvändigtvis i juridisk mening, men i moralisk mening. Men de är också förutsättningen för att det ska finnas några meningsfulla och signifikanta val över huvud taget.

Jag tänker ofta att det blir en skillnad mellan att betrakta världen enbart som ett objekt, ett material för mitt självförverkligande, och som – i någon mån – ett subjekt, som tilltalar mig, och som jag behöver lyssna på.