Sommaren närmar sig – jag talar nu strikt metrologiskt! – och därmed möjligheten till viss lustläsning. Själv har jag tjuvstartat i maj månad med Hilary Mantels fantastiska Wolf Hall och För in de döda (den första har filmatiserats av BBC och kommer på SVT i juni!) Böckerna utspelar sig i Tudor-tidens England, med Thomas Cromwell som en överraskande sympatisk huvudperson (och Thomas More som överraskande osympatisk – jämför porträttet i A Man for All Seasons). Jag kanske får tillfälle att komma tillbaka till detta, men så här långt kan jag bara säga att detta är de mest fantastiska historiska romaner jag läst. Förflutenhetens folk blir så lätt, för att citera Rowan Williams, ”modern people in funny dress”. Men Mantel tar oss verkligen till historien: hon beskriver verkliga människor som känns både välbekanta (eftersom de är människor) och främmande (eftersom de levde för 500 år sedan). Hennes bilder av folkliv och vardag är dessutom strålande.
Att i vetenskaplig text fånga inte bara historiska fakta utan också historiska människor är väldigt, väldigt svårt. Personlighetsdrag är mjuka, subtila och svåra att greppa med vetenskaplig metod (den historiska romanen passar nog egentligen bättre för detta – PO Enquists roman-porträtt av Lewi Pethrus är kanske det bästa vi har av pingstledaren). Häromdagen återvände jag dock, i forskningsärende, till det som nog ändå är George Marsdens bästa bok: hans biografi Jonathan Edwards – A Life. Marsden lyckas verkligen med konststycket: Han beskriver inte bara Edwards liv och teologi, utan lyckas också måla hans personlighet.
Här följer lysande exempel på detta. Det beskriver en episod från studietiden, då den allvarsamme Edwards ryker ihop med sin bekymmerslös kusin Elisha. Denne har, som alla yngre studenter, tilldelats rollen som ”betjänt” till en äldre student – och olyckligtvis råkat få sin kusin som herre:
Not wanting to be distracted form his studies and spiritual exercises Jonathan would as often as ten times a day order Elisah to draw cider for him from the basement immediately below their room in the new Yale building. Late one evening Jonathan gave such an order, but Elisha acted as though he did not hear. Jonathan demanded whether he had heard and, if so, why he did not come. Jonathan described the issue in a complaint to his uncle: ”He answered with some earnestness that he did [not] love to be called from play to draw cider. I was astonished at his answer, and it is the first instance I have known of a freshman’s absolutely refusing his senior, whether graduate or undergraduate.” Jonathan went on, whith characteristic thoroughness, to observe that he demanded relatively little of Elisha and that ”the burthen of his freshmanship caeteris paribus is not greater than of other freshmen.”