Guds barn

De senaste åren har norska kritiker börjat notera hur landets litteratur förändrades efter terrorattentaten den 22 juli 2011. Flera har påtalat att 00-talet präglades av en diskussion om autenticitet och självframställning, som nådde sin kulmen med Karl Ove Knausgårds Min kamp, men klingade av efter 22 juli. I stället är de stora frågorna, de stora berättelserna, tillbaka.

Litteraturvetaren Toril Moi påpekar i boken Språk och uppmärksamhet att den norska litteraturen, liksom hela samhället, också tycktes återfå tron på språket efter detta nationella trauma. Plötsligt blev det så uppenbart viktigt att alla inblandade fick sätta ord på vad de varit med om.

En roman som knappast hade kunnat skrivas före massakern, trots att den utspelas i Palestina för två tusen år sedan, är Guds barn, Lars Petter Sveens tredje bok, som nyligen utkommit i svensk översättning av Staffan Söderblom. En värld av terror skildras i romanen av en kör med sårade röster vi aldrig tidigare fått höra. Minst lika rätt i tiden ligger för övrigt Sveens senaste roman, Fem stjerner, en helt samtida historia om några somaliska flyktingars väg till Europa.

Att skapa fiktion med utgångspunkt ur Bibelns berättelser är ett välkänt grepp. I Guds barn låter Sveen gestalter från evangeliernas utkanter träda fram. De har alla mött Jesus, eller stött på andra som mött honom, och det har skakat om deras tillvaro. Många av dem är märkta – just det ordet återkommer – av grovt våld, sjukdomar eller handikapp. Några är soldater och yrkesmördare. Över huvud taget är det en kroppslig roman, brutal och detaljrikt stillsam.

Hårdast drabbade är, liksom i Norge, barnen. En föräldralös flicka i följet kring Jesus bär ett ”djälvulsmärke”, ett ärr efter en syraattack, utförd av pojkar i hennes egen ålder. Eller är det den Onde själv som bär ansvaret? I boken är han en cynisk skuggvarelse med kuslig övertalningsförmåga, som sår tvivel och ingår pakter som tvingar människor att göra ont.

Jesus däremot, som dyker upp vid några få tillfällen, söker inte övertyga någon eller binda någon till sig. I stället är han den som ser och lyssnar till var och en som söker upp honom. Sedan svarar han med att röra vid dem och kanske säga några få ord. Hans beröring ger var och en sin värdighet tillbaka. Han verkar ofta trött och svag, men i dessa enkla möten är han skärpt. En man som sett sin son bli helad säger att ”det verkade som om han krönte min son.” Efteråt märker de att han är kvar hos dem.

Det som i Guds barn utmärker Jesusrörelsen bland religiösa fanatiker och upprorsgäng är att den aldrig använder våld. Det gör den till den bräckligaste och sköraste av dem. Medan onda handlingar i romanen sker av tvång, sker de goda alltid av fri vilja, dumdristigt och oväntat.

Kampen mellan gott och ont sker inom alla romanens många berättare – också inom lärjungarna – och är en strid mellan historier och tolkningar. ”Jag berättar om allt detta för att försöka förstå alla ursinniga unga och allt det brutala som nu har vuxit fram”, säger en gammal rövare och slav i en betraktelse som förstås sträcker sig långt ut ur romanens historiska ram.

Kanske vill Sveen också ställa Jesu sätt att vara i underförstådd kontrast mot den institutionella kristenhet som å ena sidan faktiskt har förmått bevara hans budskap i två tusen år, å andra sidan ständigt ser ut att kväva det. Var och en som mött Jesus har sin erfarenhet, och när kyrkan har strömlinjeformat dessa till en enhet har många levande enskildheter med nödvändighet gått förlorade. Här återskapas sidoberättelserna. Vad innebär det att följa Jesus? Att lyssna, men också att omtolka skeendena utifrån hans ljusa synvinkel, kan vi utläsa av en Utøya-alluderande historia ur den unga flickan Martas mun. Hon är den som faktiskt överlistar ondskan, när hon med sina ord lyckas få de gråtande syskonen att le igen.

[En kortare version av denna text har publicerats i tidningen Dagen.]

Kommentera