Förstådd – inte förklarad. Om människan i definitionernas våld

Det är svårt att se var man som människa börjar och tar slut, allt som blandas i mötet mellan mig själv, den andre och Gud. Vem som är jag är i hög grad beroende på vem Du är i mötet med Mig. Samtidigt som vi människor är ett outsägligt mysterium där varje idogt försök att definiera vad som är just det egna ständigt misslyckas, slutar man som människa inte att försöka förstå sig själv.

Sedan lång tid tillbaka i historien har försök gjorts att ta fram själva essensen av vad det är att vara människa, vad som är det drag som skiljer oss ifrån allt annat. På medeltiden brukades ibland uttrycket om människan att hon var det enda djur som gråter, idag brukar detta istället handla om vår självreflektion. Likväl faller ofta sådana definitionsförsök platt, när ett en krokodil upptäcks kunna gråta, eller när en kaja visar på självreflektion.

Men vad säger det om just den människa som jag är? Inom teologin brukar man ibland tala om begreppet Imago Dei (latin för ”Guds bild”), som förenklat kan förklaras med Guds fingeravtryck i oss när Gud skapar oss människor (ja, varje människa i det att vi blir till). Detta gudomliga fingeravtryck går inte att tvätta bort, trots att vi missköter oss, eller vill ta avstånd ifrån det. Fingeravtrycken finns kvar där, som en påminnelse av att vi är skapade av Gud, lite som ett handdrejat kärl med fingeravtryck från drejaren. Jag vet att det finns de, som menar att Imago Dei handlar om förnuftet i människan, men låt inte Descartes och upplysningens agenda ta över teologin och därmed säga att det mänskliga i människan beror på om hen kan tänka västerländska logiska tankar. Just sådana passager finns ganska få av i Nya testamentet, medan passager om att se bortom en människas presterade värde är desto vanligare. Skulle min två månader gamla son inte vara människa, eller en väns handikappade barn sakna detta gudomliga mänskliggörande fingeravtryck?

Tvärt om tycks det mig allt mer tydligt, att varje försök att definiera människan klämmer fast henne i ett skruvstäd som inte ser det som just ska iakttas – det mänskliga. Skrivbord är kanske inte rätt plats att definiera en människa, utan i det verkliga mötet med människan, långt bortom det torkande bläcket på sidan. Vi människor är komplicerade, fulla av motsägelser, formade av våra möten med oss själva, andra människor och med Gud. Då går det inte att reda ut vad som är mänskligt, att förklara vad som är just Du i Dig, eller Jag i Mig? Människan är lite större än så, vilket så träffande formulerades i en bok jag läste häromdagen (i samband med en studie av själavård som jag arbetar med), och om kan lämpa sig att avsluta min text. Citatet är hämtat ur Per-Olof Lundbergs avhandling Människan i Själavården från 1992, och är en sammanfattning av en populär äldre norsk lärobok i själavård (Tor Johan Sörensen, Det firfolgede menneske):

Och därvid kan alltid sägas att varje typindelning riskerar att bli en skrivbordsprodukt. Men mot detta garderar sig Sörensen med sitt betonande av att den enskilda människan står i fokus och representerar något unikt, inte minst genom varje schema, som söker att förklara fenomenet människan. Han betonar själv att varje människa begär att bli förstådd – icke förklarad. (Lundberg, 1992, s. 57).

Varje människa begär att bli förstådd – inte förklarad. Denna sista mening i citatet sammanfattar så mycket om människan, och säger så lite. Vi behöver bli förstådda av oss själva, våra medmänniskor och av Gud för de vi är, men inte förklarade – för ingen kan förklara vad en människa är. För vi är inte så enkla, vi människor, och vi är svåra att definiera.