Ibland stöter man på kort tid på tankegångar som belyser varandra; utan att vara direkt relaterade till varandra bildar de en dialog i ens inre.
De kanske inte bildar samma helhet för andra, men jag tänkte iallafall återge fyra olika intryck från den senaste veckan som för mig blev till en intressant dialog.
I slutändan tror jag att den sammanbindande tematiken är det som radikalortodoxin försöker uttrycka med sitt uttryck ”sakramental materialism”. Grundtanken i denna uppfattning är att frågan om Gud inte är relevant främst för frågan om det finns ett liv efter döden, utan för livet före döden.
För att verkligen kunna bejaka livet och skapelsen (som ju ibland framställs som en sekulär, snarare än religiös, specialitet) så behöver skapelsen förankras i något transcendent, en god Gud. Den riskerar annars att kollapsa i radikal kontingens och nihilism. Poängen (så att säga) med Gud är inte att våra liv inte har ett temporalt slut, utan att nihislimen är falsk. Om vårt liv är objektivt meningsfullt, så är frågan om livet efter döden inte något som behöver bekymra oss på samma sätt.
1. I Woody Allens film Annie Hall finns en scen där en pojke – som Woody identifierar med sig själv – blir skickad till en psykolog för att han blivit deprimerad och inte gör sina läxor. När psykologen frågar vad som är fel svarar Allen: ”The Universe is expanding. The Universe is everything, and if its expanding, some day it will break apart. And that will be the end of everything.”
”What is that your business?” säger hans välmenande mor. Den femårige Allen har drabbats av ”den kosmiska frågan” – hur mitt liv relaterar till den större helhet som det är en del av.
Allen berättar i dokumentären som nyligen gått på SVT att denna fråga drabbade honom som femåring när han fick klart för sig att vi alla skulle dö, och att han började betrakta mycket i det mänskliga livet som ett sätt att hålla denna insikt borta från oss. Problemet med döden är alltså inte främst att den innebär att livet tar slut, utan vad det gör med vår tillvaro här och nu.
2. Andrev Walden skriver i en krönika i Aftonbladet: ”Kunskapen gräver ett hål inom oss” om den vetenskapliga revolutionens baksida: den outhärdliga insikten att inte bara jag ska dö utan hela mänskligheten bytas ut och alltings fåfänglighet:
Den vetenskapliga revolutionens baksida är ju den plötsliga poänglösheten. Ju längre ut i universum vi tittar desto mindre blir vi. Kunskapen gräver ett hål i oss.
Vad händer när vi dör?
Ingenting.
Vad är meningen?
Det finns ingen mening, du måste hitta på din egen.
Upplysningen gör ont.
Detta menar Walden att ”vetenskapen” visar oss och kontrasterar det med den meningsfulla berättelse som religionen erbjuder och som Walden benämner ”sagor”.
Det finns flera saker att kommentera här. Dels den märkliga tanken att det är ”upplysningen” som talat om för oss att vi kommer att dö. Det är inte direkt en ny insikt. Det andra är att vetenskapen skulle visa oss att det inte finns något som transcenderar döden.
Om det är något jag tycker är viktigt för diskussionen, så är det att vi förstår att detta inte är något som ”vetenskapen” talar om för oss.
Predikaren i Bibeln (som Anders Piltz beskrivit som Bibelns enda agnostiska bok) uttrycker samma tanke så här:
Tomhet, idel tomhet,säger Predikaren,tomhet, idel tomhet,allt är tomhet.
Vad får människan utav all sin möda under solen?
Släkte går och släkte kommer,jorden är evigt densamma.
Solen går upp och solen går ner,så skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgång.
Vinden blåser åt söder,så slår den om mot norr,ständigt slår vinden om,slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,men havet blir aldrig fullt.Dit floderna har vandratvandrar de alltid på nytt.
Inga ord räcker till,ingen kan utsäga allt.Ögat blir aldrig mätt på att se,örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”så har det ändå funnits före oss,alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,och framtida släkten skall glömmasav dem som följer efter.
På ett välkänt manér blandar Walden samman påståendet att ”vetenskapen talar inte om något bortom tid och rum” (eftersom den inte sysslar med det som transcenderar tid och rum) med ”vetenskapen talar om att det inte finns något bortom tid och rum”.
Det är inte Upplysningen, eller vetenskapen, Walden talar om. Det är den filosofiska uppfattningen att det enda som existerar är det materiella universumet och den tanken är inte på något vis ny. Den fanns redan under antiken. Men den tillhör inte den moderna naturvetenskapens resultat, utan är en filosofisk uppfattning.
Det skulle vara välgörande för samtalet om livsåskådningsfrågor om man åtminstone kunde acceptera att den filosofiska reflektionen kring detta inte är tänkt som en ersättning för naturvetenskap, utan rör sig på ett annat plan.
3. Conor Cunningham talar i sin reflektion om ”Why study atheism” om den reduktiva materialismens konsekvenser. (Cunningham använder ordet ateism, men han borde använda uttrycket ”reduktiv materialism” – för det är vad han talar om.)
Om den reduktiva materialismen är sann, finns det ingen intentionalitet, det finns bara materia i olika konstellationer. I den meningen handlar frågan om reduktiv materialism eller en religiös förståelse av tillvaron inte om frågan om livet efter detta: det handlar om livet här och nu, om det finns något liv överhuvudtaget. Och här gör Cunningham en notering som jag tycker är mycket bra: om våra liv här och nu är objektivt meningsfulla behöver vi inte oroa oss för frågan om livet efter detta.
4. Den Anglikanske prästen och professorn i matematisk fysik, John Polkinghorne, talar i en föreläsning ”A destiny beyond death?” om den horisontella berättelsen som vetenskapen berättar om Universums utveckling och slutliga död och den vertikala berättelsen som kristendomen berättar, om en tillvaro bortom döden.
Om det finns en tillvaro bortom döden så är inte detta något som naturvetenskapen berättar för oss, samtidigt kan den teologiska poängen inte enbart vara att våra liv förlängs. En temporal förlängning av ett meningslöst liv är mer ett helvete än en himmel. Men Polkinghornes föreläsning är intressant som en pendang till Waldens sammanblandning av filosofi och naturvetenskap.