Jag håller på och arbetar med en text som utgår från Dietrich Bonhoeffers berömda text om ”billig nåd”, en av 1900-talets starkaste teologiska texter. Det är inledningskapitlet till hans bok Nachfolge, på engelska (The Cost of) Discipleship. Det är en text som är så ”hel” att det är svårt att veta vad man skall göra med den, annat än bara citera rakt av. T.ex. det här:
Cheap grace means grace as a doctrine, a principle, a system. It means forgiveness of sins proclaimed as a general truth, the love of God taught as the Christian ‘conception’ of God. An intellectual assent to that idea is held to be of itself sufficient to secure remission of sins…. In such a Church the world finds a cheap covering for its sins; no contrition is required, still less any real desire to be delivered from sin. Cheap grace therefore amounts to a denial of the living Word of God, in fact, a denial of the Incarnation of the Word of God.
Det är otvivelaktigt så att Bonhoeffer här pekar på ett av de mest centrala problemen i luthersk kyrklig praktik och att det är en kritik som är lika aktuell idag som 1937. Frestelse att predika nåd utan efterföljelse är lika reell nu som då, och antagligen lika vanligt.
Så vad gör man med en sådan text, utöver att uppmuntra folk att läsa den? Jag tänker mig att eftersom denna ”billiga nåd” är så vanligt förekommande borde det väl vara möjligt att komma med en kritik av Bonhoeffers kritik? Och då menar jag inte att ytterligare försöka förbättra den, aktualisera den eller så – vilket väl är det jag personligen skulle vara benägen att göra. Men eftersom så mycket kyrka fungerar just så här borde det väl gå att komma upp med ett argument för den billiga nåden som ett autentiskt uttryck för kristentro?
Jag ställde frågan till vårt kaffegäng här på teologen vid Åbo Akademi. Vi kom på några möjliga strategier.
För det första skulle man kanske kunna hävda att det som Bonhoeffer kallar för den billiga nåden inte är hela sanningen. Att kyrkan predikar en helt ”kravlös” bekräftelse där inget sägs om att ta sitt kors och följa Jesus är ett taktiskt eller terapeutiskt drag – dagens människor har så mycket krav på sig att man först måste predika att de är ok som de är. Först sedan kan man ta itu med vad det betyder att följa Jesus och leva som kristen.
För det andra skulle man kunna säga att Bonhoeffer genomför ett klassiskt exempel på att maktutövning. Vem har egentligen rätt att ställa krav på människor i Guds namn? Måste vi inte lämna den saken åt Gud om vi inte skall hamna i en situation där den med starkast röst och mest inflytande mer eller mindre godtyckligt tar sig rätten att definiera hur kristet liv skall se ut i vår tid?
Jag ser inga större problem med att bemöta dessa invändningar, och tänker mig att det gäller de flesta av er läsare också. Men nu undrar jag – hur skulle du försvara den billiga nåden?
Ett tänkbart försvar är ju att man i vissa liturgiskt medvetna sammanhang, som de lutherska kyrkorna, inser att ”eukaristin gör kyrkan” och samtidigt mer eller mindre lever med frånvaron av övriga nödvändiga heliga handlingar (främst försoningens, dvs biktens och botens, sakrament) för att rätt kunna fira eukaristin. Nödkommunionen, som kan delas vid omedelbar fara för livet, blir så att säga vardagsmat, i avsaknad av en helhetsomfamning av traditionen, och ganska snart blir alltihop mest ritualer utan vidare anspråk.
Rent bibliskt tänker jag på skillnaden mellan Paulus brev och Jakobsbrev. Hur de ”läser” berättelsen om Abraham.
Rom 4:1 Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet.
Jak 2:21 Blev inte vår fader Abraham rättfärdig genom gärningar när han lade sin son Isak som offer på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som hans tro blev fullkomlig. Så uppfylldes skriftens ord: Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig, och han kallades Guds vän. Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro
Försvaret för den ”billiga nåden” finner man oftast i Lutherska/Calvinistiska läsningar av Romarbrevet och Galaterbrevet.
Och som jag läser Paulus just nu är det det angående frågan om konvertiter till den kristna läran som han skriver. Det är Gud som införlivar människan som ”tror” i sin nya skapelse.
Jakob ”korrigerar” en utspridd missuppfattning att detta skulle leda till en ”tro utan gärningar”, och läser berättelsen om Abraham igen, denna gång med tyngdpunkten på att han (nästan) offrade sin egen son till Herren. Det var detta som rättfärdigade Abraham.
Men i detta finns för mig ingen dikotomi, då tro på kristus är att offra sin egen kropp och införlivas i hans kropp, de båda är samma sak. Offer och Tro. Abraham är exempel på båda. Med skillnaden att han var tvungen att offra sin egen son för att räknas som rättfärdig, medans Kristus är den offrade sonen och i hans uppståndna kropp införlivas vi i hans relation till fadern.
Abraham var blott en skugga och en avbild.
Vem som helst kan få den billiga nåden – den är prestationslös och helt gratis. Den dyra nåden når inte alla människor och kan därför inte vara Guds vilja.