En penna, ensam i mörkret

”Det första Gud skapade var en penna.”

”En penna?”

Hon nickade och hennes leende giorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns.

Yani, hennes själ syntes.

”En penna, ensam i mörkret” , sa hon. ”Och den frågade Gud vad den skulle skriva.”

”Vad svarade Gud?”

”Skriv ner allt som kommer att ske från och med nu, till tidens ände.”

”Giorde pennan det?”

”Ja”, sa hon och rörde vid min nacke, på sitt ömsint tankspridda sätt. ”Det var alltings början. En penna som beskrev det här. Att jag finns, och du, och att vi rör vid varandra. Sandkornen som skiftar i färg när solen går ner över stränderna i Algeriet. Historien och framtiden.”

(ur ”Och de skall drunkna i sina mödrars tårar”, Johannes Anyuru, Norstedts, 2017)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.