Kristen samhällssyn i dess olika former tenderar betona familjen gentemot individualism och kollektivism på ett eller annat sätt. Eftersom de flesta vet att den moderna kärnfamiljen (mamma-pappa-barn-familjen) knappast existerade före 1950-talet är det vanligt att man för att försvara familjen i just den meningen tar till biologiska argument: kärnfamiljen som det som rent biologiskt för samhället vidare.
Intressant är då att Augustinus, t.ex. explicit argumenterar mot familjen som biologiskt grundad enhet och i stället lyfter fram att den sanne paterfamilias är mån om att alla som lyder under honom (inkl. slavar) behandlas som om de var hans egna barn.
Therefore, though our righteous fathers had slaves, and ordered their domestic peace in such a way as to distinguish between the condition of their children and that of their slaves in respect of the temporal goods of this life; yet, in the matter of the worship of God – in Whom we must place our hope of eternal goods – they showed equal concern for all members of their household. …
A man’s household, then, ought to be the beginning, or a little part, of the city; and very beginning has reference to some end proper to itself, and every part has reference to the integrity of the whole of which it is part. From this, it appears clearly enough that domestic peace has reference to civic peace: that is, that the ordered concord of domestic rule and obedience has reference to the ordered concord of civic rule and obedience. (Gudsstaden XIX, 16)
Var exakt hittar du ett ”explicit” argument ”mot familjen som biologiskt grundad” i den här texten? Jag hänger inte riktigt med i svängarna.
Nä, det är tydligare i sammanhanget, men det är lite krångligt att citera, för han har många bollar i luften på samma gång. Poängen är att den familjefader som bara såg till sina biologiska barns väl vore en usel sådan. Augustinus understryker att den mindre enhet som fungerar som en del av samhället är just den extended family där t.ex. slavar ingår. Och givetvis diverse mostrar och fastrar osv.
Aha, så du menar egentligen bara att kärnfamiljen inte räcker. Inte att biologi har noll och intet med en kristen syn på familjen att göra.
Njae, det han argumenterar emot är just att det biologiska skulle definiera vad denna mindre delenhet i samhället är. Därför hushåll i stället för familj.
Det biologiska definierar inte ens lite grann vad som utgör ett hushåll alltså? Intressant läsning av Augustinus isåfall…
Skulle faktiskt hävda att Augustinus på det hela taget är ganska ointresserad av biologi. Han ser begären som det som håller ihop alla sociala enheter, inklusive familjen, och det är precis på denna punkt det här blir viktigt för det är ett allvarligt fel att läsa begären hos Augustinus som biologiska. Snarare är de sociala – sociala konstruktioner till och med. Han jobbar inte med någon distinktion mellan natur och kultur och därför kan inte biologin på något sätt vara ”primär”. Däremot övertar ha den grekiska distinktionen mellan det vegetativa, animaliska och unikt mänskliga, och här är de första två definitivt av mindre betydelse än det sista, som igen snarare är fråga om människans sociala liv än hennes själsliv i individualistisk mening. Så jag står för min läsning: kristen biologism är en modern heterodoxi.
Exakt, distinktionen natur – kultur finns förstås inte hos Augustinus, och därför kan han skriva så oförblommerat positivt om den prokreativa, äktenskapliga föreningen mellan man och kvinna som samhällets liksom Gudsrikets förutsättning. [t.ex. Civitate Dei XII, XIV] (Med förutsättning menas här ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor.) Det är något helt annat än biologism det! Biologismen och dess lika heterodoxa spegelbild sociologismen frodas bägge på att spela ut biologin mot det högre själslivet.
Står inget om män och kvinnor i det avsnittet…? Oförblommat positivt vet jag nu inte om jag skulle kalla A:s beskrivningar av äktenskaplig förening – de är för honom alltid fläckade av den onda begärelsen och det här är väl en punkt där han är rätt oklar – hur tänker han sig den av concupiscentian obefläckade sexualiteten, före fallet, egentligen? Min poäng är bara att den mindre enhet som A ser nödvändig för samhället inte är den biologiska familjen utan hushållet – som i hans eget fall t.ex. är något slags kommunitet av celibata präster. Eller, tidigare i livet, en grupp vänner som bor ihop.
Allt är förstås fläckat av den onda begärelsen hos Augustinus! Likafullt bejakar han äktenskapet som en samhällets och Gudsrikets grundval, även här i tåredalen. Min poäng är att din poäng om Augustinus behöver kompletteras så att den inte uppfattas som anti-biologisk. (Jag refererade alltså till bok 12 resp. bok 14, inte ett avsnitt.)
Ok, låt oss agree to disagree annars tar det här inte slut innan vi stavat oss igenom hela produktionen en gång till. Har just läst igenom dessa delar av Civitate dei, just med ögonen på denna fråga, så jag står för min tolkning. Han skriver väldigt fint om kärleken mellan Adam och Eva, men inte alls om det som ett äktenskap utan snarare som ett samhälle. Och sexualiteten fungerar som en symbol för förlusten av harmoni efter fallet.
Låt oss lämna det till framtiden. Det lär bli ett återkommande och viktigt samtal. Jag har bara problem med delar av din tolkning och stämmer i stort in i teologisk kritik av kärnfamiljsidealet. Men jag kan inte avsluta utan att få detta sagt:
I bok 12 är det blodsbandet (cognatio) genom det delade ursprunget från Adam som förenar hela mänskligheten, och som är grunden för dess enhet (som Kristus återupprättar och förhärligar genom att samla ihop den splittrade mänskligheten). Trivialt kanske, med tanke på att det ju gäller alla överallt, men samtidigt understryks otvivelaktigt biologins betydelse för det hela. Även om vi nu kanske inte alla har Adam till fader i historisk mening – jag vet faktiskt inte vad forskningen idag säger om saken – är själva poängen i Genesis för Augustinus att mänskligheten är _en enda_ genom att vi föds till ett gemensamt släkte med en gemensam historia, inte bara en gemensam natur eller art (som i djurvärlden).
I bok 14 talar Augustinus om sexualitetens plats före och efter fallet. Han konstaterar att den äktenskapliga föreningens frukter ännu är att räkna med: ”the grace of God gathers its citizens out of the multitude of sinners, so long as the children of this world generate and are generated.” (XIV.23)
Man kan bejaka äktenskapet (inkl dess biologisk-sexuella aspekter) som grund för samhället och samtidigt påpeka att kärnfamiljen från början till slut är en misslyckad social konstruktion. Celibatära gemenskaper eller ”vänner som bor ihop”-kollektiv får inte användas som slagträn mot äktenskapets bärande syfte för samhället och kyrkan. Jag tror inte att det är så din text är tänkt att läsas heller, men att _utesluta_ biologin – snarare än att betrakta den tillsammans med andra aspekter – riskerar att dra i den riktningen.