Det är lätt, framförallt så här på sommaren, att se Gud i naturen. I solnedgången över havet, i daggen som samlats i gräset under natten, i klippornas karghet och i allt himmelens blåa. Det som är långt mycket svårare, men som borde vara minst lika rimligt, är att se Gud i det där industriområdet utanför stan där ett nytt Bauhaus precis slagit upp sina portar, i tvåvåningshusen som gränsar till motorvägen eller i ett stycke rostig cykel.
Men Gud borde ju kunna upplevas lika mycket i det som är fult som i det som är fint, särskilt eftersom vad som är vilket skiftar med tycke och smak hos olika individer och genom årens lopp. Om Gud kan upplevas i naturen så borde ju all materia vara ”laddad med Gud” eller gäller det enbart den estetiskt vackra upplevelsen? Jag tänkte på detta när jag läste Gert Nilsons bok ”Fyrkant. Triangel. Cirkel.” och framförallt följande passage:
Relationer mellan människor lever inte i ett vakuum. Tvärtom. Mänskliga relationer är förankrade i det materiella, och där främst i den bearbetade materien: i husen, vägarna, kläderna, verktygen, möblerna, böckerna, teveapparaterna, datorerna.
Dessa praktiska föremål av alla slag — sociomaterien — fungerar som förmedlare mellan samhällets medlemmar. Våra tankar, uppfattningar, känslor och handlingar visar hän till och är intrasslade i dessa föremål.
Att forma och omforma materien är också att forma och omforma de väsentliga samhälleliga relationerna. Samhälleliga förändringar är väsentligen förändringar av det materiella.
Människan är sina relationer. Om hon vill genomföra en kvalitativ förändring av sitt liv, måste hon genomföra en förändring av det materiella i sitt liv. Förkasta sin tv-apparat, sluta surfa på nätet, slå ut en vägg till grannen eller köpa sig en tandemcykel för tre.
Människan är en produkt av sina egna produkter, som Jean-Paul Sartre skrev. Att skapa sig själv och de andra är väsentligen ett arbete med att forma och omforma materien. Att riva ner och att bygga upp. Att blottlägga och tilldela mening. Att bygga.
– Gert Nilson, ”Fyrkant. Cirkel. Triangel.”, Korpen Förlag, 2011 s. 19f.)
Två saker som det här stycket lyfter fram är att, för det första, materien aldrig bara är materia. Det finns alltid något ”övernaturligt” inblandat i materien. Det finns alltid något mer än själva den fysiska basen för materien, nämligen dess funktion som markör och kommunikatör människor emellan. En ny bil, exempelvis, är aldrig bara summan av de materiella delar den är hopbyggd av utan kommunicerar en särskild status till den som äger bilen.
Och, för det andra, är det inte just denna ”övernaturliga” del av materien som vi människor tillfogar den som också får oss att se Gud i naturen? Precis som vi ser andra materiella ting, liksom grannens nya bil, som kommunicerande så överför vi samma tankesystem till naturen och ser den som kommunicerande. ”Mänskliga relationer är förankrade i det materiella”, skriver Gert Nilson i citatet ovan och är det ett så långt steg att överföra det även till relationen mellan Gud och människa, från vårt synsätt? Att vi på ett sätt förväntar oss att Gud talar genom naturen eftersom det är så vi ser på det materiella i vårt dagliga liv. Vi ser helt enkelt Gud i naturen för att vi förväntar oss att någon talar genom den.