Den besjälade naturen

I bland händer det märkliga att man slås av hur samma fenomen, ord, eller tema återkommer gång på gång i de mest skilda sammanhang. Vanligen handlar detta om att man just lärt sig ett nytt begrepp som man därför hör överallt, eller att man blivit uppmärksammad på ett visst klädmode som man sedan ser i var och varannat gathörn. Men ibland saknas ord för att formulera vad man tycker sig uppfatta. Kanske för att fenomenet inte är enhetligt, eller kanske för att man helt enkelt saknar språk för att uttrycka sitt igenkännande. Så är det för mig med det jag just nu tycker mig se överallt. Kanske är det bara i mitt eget huvud som dessa möjligen disparata fenomen kan länkas samman, men jag vill ändå försöka formulera vad jag uppfattar som en sorts tematik i samtiden, so bear with me …

Vad jag tycker mig uppfatta, oavsett om det handlar om politik, vetenskap, filosofi eller populärkultur, är ett specifikt sätt att förstå och gestalta naturen och det materiella. Jag uppfattar nämligen att natur och materia allt oftare gestaltas i termer av ett system. Jag menar då inte system som en själsligt död byråkrati, eller som en grå massa av anonyma kuggar i ett jättelikt maskineri – utan som en kropp av olika beståndsdelar som tillsammans ger upphov till effekter som överstiger vad de ingående delarna själva är kapabla att generera. Det är denna syn på det materiella – en sorts mystisk 1+1=3 effekt, eller en plats för magi och förtrollad komplexitet – som jag tycker mig se i de mest skilda sammanhang.

I populärkulturen
Jag slås av det sätt på vilket vinjetterna till populära tv-serier som True Detective  och  True Blood gestaltar sammansmältningen av natur och kultur, och mellan transcendens och immanens. Suggestiva och extatiska bilder på religion, sex, och våld vävs samman med bilder på blod, död och förruttnelse i naturen. Effekten blir en sorts romantisk naturmystik som söker gestalta något övernaturligt i det materiella – en sorts immanent transcendens. Igår såg jag samma fenomen i Taylor Swifts senaste musikvideo. Jag uppfattar här samma naturmystik med estetiska element i form av rök och komplexa nätverk av rottrådar och grenar. Dessa symboler trotsar varje försök till strikta gränsdragningar och gestaltar en sorts vitalism där allt tycks besjälat.

En liknande upptagenhet med de system eller krafter som, i gränslandet mellan natur och kultur, formar våra liv finner jag i NPRs nya podcast Invisibilia. Det genomgående temat är här det osynliga i tillvaron – ”the intangible forces that shape human behavior”, såsom känslor, idéer, kategorier. Här behandlas medicin, psykologi, sociologi, med samma förundran, oavsett om det handlar om fermoner, blindhet, eller nätverk. Det handlar inte så mycket om att förklara eller avmystifiera naturen genom vetenskapen, utan mer om att med hjälp av vetenskapen visa hur komplex och mystisk naturen är. En liknande ansats finns i podcasten RadioLab som marknadsför sig som en plats, ”where sound illuminates ideas, and the boundaries blur between science, philosophy, and human experience”.

Synen på materia
Jag tänker att dessa populärkulturella exempel knappast inte är opåverkade av att synen på materia sedan länge varit under förändring. Från att ha präglats av Descartes dualistiska uppdelning mellan död materia och medveten ande, finns idag en tydlig kritik av den sorts vetenskapliga naturalism som endast betraktar det som verkligt som kan förklaras genom att låta sig reduceras till sin minsta materiella beståndsdel. I reaktion mot detta synsätt har en alternativ syn på materia formulerats genom att forskare inom fysik, kemi, biologi och medicin påvisat hur vissa komplexa fenomen i naturen är omöjliga att förklara med hjälp av den reduktiva materialismen. Inom naturvetenskapen har dessa självorganiserande system behandlats inom emergensteori.

Komplexa system som myrstackar, rhizom, orkaner, hjärnan, eller vårt DNAs förmåga till anpassa sig till  den omgivande kulturen, hamnar här i fokus. Den amerikanske filosofen Adrian Johnston har här talat om att vi står inför ett paradigmskifte vad beträffar vår syn på materia.

Arguably, neuroplasiticty and epigenetics in particular have severely problematized these sorts of reductionist and eliminativist stances. Insofar as both of these biological facts entail the consequence that the brain and the body of the human organism are shaped by and shot through with more-than-biological (i.e., cultural, historical, linguistic, social, etc.) mediating influences, purportedly satisfactory and complete explanations of humans that simply begin and end with appeals to what is presumed to be raw, natural, bare biology alone are highly contentious.[1]

Istället för en reduktionistisk syn på materia, och i reaktion mot strikta distinktioner mellan natur och kultur, framhålls istället ”systemet”. Jag  hörde nyligen ett intressant exempel på detta i en föreläsning om sjukvårdens organisering, där kirurgen och författaren Atul Gawande menade att vi står inför ett avgörande skifte – ”we are graduating from the century of the molecule to the century of the system”. Denna utveckling tycks extra tydlig inom hjärnforskningen.

Hjärnan som system
President Obama annonserade nyligen ett stort forskningsprojekt med syfte att kartlägga hjärnans neuroner och hur de är kopplade till varandra. Hjärnan sägs innehålla 100 miljarder neuroner vilka var och en har förbindelser med mängder av andra hjärnceller. Dessa förbindelser förändras ständigt genom interaktion med omgivningen, vilket ger upphov till ett system så komplext att det saknar motstycke i något annat vi känner till. Enligt den senaste neurologiska forskningen är det mycket som tyder på att det är i detta komplexa nätverk av neuroner, snarare än i vissa specifika regioner i hjärnan, som nyckeln till att förstå människans kognitiva förmågor finns.

It is now understood that neuropsychiatric disorders likely result from pathologies at the system level, with both complex genetic and environmental factors impacting neural circuitry. […] Understanding the brain might therefore best be seen as a holist problem of understanding the entire dynamical system as a whole: brain, body and environment.[2]

Man intresserar sig alltså inte primärt för hjärnans delar, utan för kommunikationen och kopplingarna mellan neuronerna – för själva systemet i sin helhet.

Panteism eller inkarnation?
Hur skall man då förstå dessa möjligen helt skilda fenomen inom populärkultur, filosofi och vetenskap?  Kanske  som en sorts fascination över det transcendenta, över det som förmår att gå bortom det vi inte riktigt kan förklara med traditionella vetenskapliga modeller. Men det handlar som sagt inte om transcendens skild från det immanenta och det materiella, utan om hur det transcendenta manifesteras i det immanenta. Kanske kan det tolkas som en reaktion mot den platta och avförtrollade värld som moderniteten har att erbjuda, och som en längtan efter mysterium – inte bortom tillvaron – utan mitt i vardagen.

Föreställningen att naturen på något vis skulle vara besjälad kan naturligtvis läsas på olika vis. En populär filosofisk strömning förstår detta i monistiska eller panteistiska termer, och formulerar med hjälp av Spinoza och Deleuze en form av alltigenom  materialiserad transcendens, eller förtrollad immanens utan utsida. Materian beskrivs som ”spontan” eller fylld med energi, men som alltigenom opersonlig och utan telos. I motsats till denna syn formulerar kristen tro att  naturen är besjälad i termer av ”inkarnation”, eller ”sakramentalitet”. Verkligheten ses här som genomsyrad av en personlig Guds närvaro och som besjälad eller mystisk i den mening att den rymmer en Gud som inte kan reduceras till, men manifesterar sig i och genom, det naturliga och materiella.

Men oavsett om man sympatiserar med immanent panteism eller med teologisk materialism, så handlar ”det nya” jag just nu tycker mig uppfatta överallt, om omöjligheten att dra strikta gränser – oavsett om det handlar om gränser mellan natur och kultur, immanens och transcendens, eller mellan materia och ande. För, även om man skulle hävda att allt som existerar ”bara” är materia, så måste man ju ändå tillstå att denna materia är av ett ganska fantastiskt, ja närmast besjälat, material. För den har ju, i så fall trots allt, gett upphov till Beethovens Missa Solemnis.

[1] Adrian Johnston, Adventures in Transcendental Materialism: Dialogues with Contemporary Thinkers (Edinburgh University Press, 2014), 61.
[2] Misha B. Ahrens, “Whole Brain Neuroimaging and Virtual Reality,” in The Future of the Brain: Essays by the World’s Leading Neuroscientists, ed. Gary Marcus and Jeremy Freeman, Kindle (Princeton University Press, 2014), 11, 17