I den nyutkomna romanen “De odödliga” (2015) beskriver Lars Jakobson en värld där en liten skara människor genom exponering för radioaktiv strålning förlänats (eller om det är dömts till) odödlighet. En av dem är den olycksalige Mark, en amerikansk arbetarklass-Everyman som skjuts ihjäl efter att ha förlorat sin älskade Mary Anne i en droghärva. Mark vaknar upp i ett underjordiskt militärsjukhus där han får förklarat för sig att han aldrig kommer dö. Sekler kommer och går, presidenter byts ut, en ny istid kryper över jorden, rymdskepp skickas till Mars, och alltsammans ska bevittnas av Marks och hans olycksbröder- och systrar. Eftersom de äger förmågan att regenerera, det vill säga läka sig själva, används de som försöksdjur och reservdelsmänniskor. Deras armar huggs av, deras njurar och hjärtan slits ut. Kroppen skapar nya och såren växer igen. Men samtidigt är de odödliga barnlösa: naturen har lagt in en slags kill switch som gör dem infertila. Deras skara kan aldrig bli oändlig, även om deras liv är det.
Jakobson låter oss följa Mark genom sekel efter otröstligt sekel. Jorden blir en alltmer dyster plats där matriarker tar patriarkernas plats och mänskligheten halkar ner på en särskilt bestialisk stenåldersnivå igen. Mark utsätts för brutala offeritualer och får tjäna som slav. Ibland har han sällskap av de andra odödliga som alla misshandlats på liknande sätt. Till slut flyr han med ett rymdskepp och söker sig mot ett svart hål ur vilka märkliga farkoster kallade ”Elefanter” strömmar. Där nere på hålets botten samexisterar nutid, dåtid och framtid. Tidsramarna som vi känner dem löses upp. Men universum fortsätter ändå ticka.
”De odödliga” utger sig inte för att vara en dystopi, eller något alls egentligen. Den bara är. Men det var länge sedan en roman fyllde mig med sådan… ja, vad är det? Skräck? Iskyla? Förundran? Lars Jakobson har målat upp ett universum till synes utan Gud, en plats som bara fortgår och fortgår. Kanske är det en effektiv bild av helvetet: Mark är oförmögen att dö men fullt förmögen att känna smärta, lidande och saknad. Även när resten av hans minnen vittrar sönder i tidsvindarna består saknaden efter Mary Anne; till slut är det kanske det enda som definierar Mark. Hans kropp har bytts ut så många gånger att hans händer bara i rent filosofisk mening kan sägas vara hans egna. Om ens det. Härur springer många frågor om vad ett jag är, vad en själ är. Förlagan är Jorge Luis Borges novell ”Den odödlige”, en novell som inleds med ett Baconcitat som refererar till Bibeln: ”Salomo säger: Det finns inget nytt under solen”. (”Den odödliges” romerske soldat Marcus Rufus blir Jakobsons Mark Rufus.) Borges tolkar detta om inget nytt under solen på värsta möjliga vis: han beskriver en fruktansvärd de odödligas stad som helt består av labyrinter och återvändsgränder.
Borges och Jakobsons odödlighet är en skuggbild eller inversion av Nya testamentets bild av den himmelska odödligheten, evigheten i Guds närvaro. På så vis blir de också illustrationer av helvetet, ett helvete som delvis är avsaknad av mening. Här råder inget annat än människan och hennes nycker, girighet och ofullkomliga fantasiliv. Kroppar är produkter och det enda mål och syfte som finns med existensen är ett ständigt fortsättande framåt, Dylans ”keep on keeping on” i bokstavlig mening. ”De odödliga” är antingen en mycket ateistisk eller mycket biblisk bok – det beror på läsaren. Det är hursomhelst en roman som borde läsas på teologihögskolor landet runt.