Recension: Tro – en politisk kraft

Tro – en politisk kraft
Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.)
Verbum, 2014

Vi lever i en tid där religionens plats i samhället håller på att omförhandlas. Det innebär att all diskussion kring ämnet är viktig och välkommen. Denna antologi innehåller texter av personer med en rad olika infallsvinklar: ett par kyrkoledare, en expert, en politiker och några journalister. Samtidigt måste man konstatera att det här knappast kan kallas en bred grupp skribenter. Dessa människor har alla redan en plattform i det offentliga och därmed en ganska given roll. Boken skulle ha vunnit mycket på att inkludera några mera otippade röster. Var är den kristna aktivisten? Var är invandrarrösterna?

Mest utmanande blir därför professorn i statsvetenskap Marie Demker som är den enda som tydligt ifrågasätter svensk kyrklighets sätt att delta i samhällsdebatten. Hon ser en kyrka ”fullt upptagen med redan definierade mål som jämställdhet, tolerans, hållbarhet och rättigheter” och efterlyser teologiska svar i frågor som djurens plats, arbetet som livsuppgift, marknadens funktion – svar som skulle kunna komma ”väldigt långt från den politiska mainstream-modellen”.

Ärkebiskop Antje Jackelén kommenterar med skärpa debatten kyrka – skola. Hennes poäng är att som religionen nu diskuteras i skolan lär sig barnen att religion som sådant är farligt. Det är inte någon god utgångspunkt att närma sig en värld där religioner faktiskt existerar och spelar en roll.

Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter ger en inblick i hur frågor om religion behandlas på en stor nyhetsredaktion där 90% är ”religiösa analfabeter”, men där insikten om att den tänkta rätlinjiga sekulariseringsprocessen har komplicerats börjar sprida sig.

Man slås av känslan att bokens titel är fel vald. Det handlar inte om tro som politisk kraft utan om trons plats i det svenska samhället. Om det där finns rum för en verkligt teologiskt driven politik förblir öppet.

Samma värld

”Vi lever i samma värld!” Jag sitter i bänken i söndagens högmässa och lyssnar på prästens predikan. Hon har upprepat Jesajas tuffa ord som vi tidigare lyssnat till i gudstjänsten: ”Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderslöses talan, skaffa änkan rätt”.

Och hon fortsätter: ”Om vi accepterar att vi människor inte lever i olika världar, utan i samma, är Jesajas ord en käftsmäll”. Vi har ett ansvar för andra människor, här och i andra delar av världen. Prästen konstaterar att det mot bakgrund av ett sådant perspektiv inte går att skilja tro och politik åt. Vi är kallade att bli både ordets hörare och görare.

Bland oss som lyssnar finns flera som är engagerade i olika politiska partier och som inför valet syns i valstugor på torget några stenkast från kyrkan. Jag tänker på högmässan och oss som firade den och ser då hur Guds ord, politiskt engagemang, bön, delande av bröd och omsorg om människor vävs samman i en komplex och rik väv. Verkligheten låter sig inte delas in i slutna sfärer. Prästens ord och delandet av brödet hjälper oss att se att vi alla lever i en och samma verklighet. Människorna som sökt sig till kyrkan skapar genom sina kroppar och sitt engagemang förbindelser mellan valstugor och kyrkorum, mellan altare och torg. Högmässan fungerar som ett ihopsamlande. I liturgin får det som splittrats samlas ihop så att vi kan bli stärkta i tron att allt och alla lever, rör sig och är till i Gud.

Att kyrkan är och ska vara en ihopsamlare bekänner vi varje gång vi stämmer in i kyrkans bekännelse att vi tror på en helig, allmännelig (katolsk) kyrka. Katolsk översätts ofta med universell eller allmän men den franske teologen Henri de Lubac pekar på att katolsk snarare syftar på ett ihopsamlande än ett utspridande (som han menar att ordet universell antyder). de Lubac konstaterar vidare att

[katolsk] antyder föreställningar om en organisk helhet…om en kraftfull syntes, om en verklighet som inte är skingrad utan, tvärtom, vänd mot ett centrum som borgar för dess enhet.

På så sätt kan högmässan som jag firade bli ett, om än bräckligt, tecken på att vi alla lever i en och samma värld och därmed har ansvar för varandra. Därför är varje klockringning till gudstjänst och mässa också en politisk handling. Från mässan sänds vi sedan ut för att bli ordets görare.

För några av oss innebär det att stå i valstugor och på torg för att föra politiska samtal, för andra tar sig engagemanget och ansvaret andra uttryck.

Ett lagom entusiastiskt hurra för anarkismen

”Om det gick att förändra något genom att rösta så skulle de göra det olagligt” sade anarkisten Emma Goldman. Det må vara en överdrift, men knappast en grov sådan. Om skottarna röstar ja kommer det säkerligen att förändra saker. Det svenska valet? Knappast så mycket.

Professorn i statskunskap vid Yale, James C. Scott, fokuserar i sin bok Two Cheers for Anarchism dock inte direkt på frågor om val eller om demokrati är en god idé eller inte – närmast verkar den frågan för honom vara rätt trivial. Det han, i 29 ”fragment”, försöker fånga in är en anarkistisk blick, ett sätt att se på världen som mynnar ut i ett försvar för politik – inte ett avskaffande av den om nu någon trodde att det var det som anarkism handlar om.

Scotts poäng är att liberala demokratier allt mer använder kvantifierbara instrument – standardiserade test, olika mått och index – för att undvika att ta sig an de grundläggande frågorna om hur vi skall leva tillsammans. I stället för att fråga oss hurudana människor vi vill forma våra barn till, diskuterar vi betyg och PISA-resultat. På det sättet avmönstras politiken ur det offentliga samhället.

Det anarkistiska i detta ligger i en vilja att slå vakt om det vilda, det oordnade, det spontana i våra mänskliga relationer, precis det som hotar gå förlorat i strävan att styra upp samhället genom att kvantifierbara styrsystem. Därför lyfter han fram vanor som att gå mot röd gubbe (så länge inga barn är i närheten), som ett sätt att träna upp den anarkistiska grundkonditionen – givetvis i förhoppningen att när vi står inför viktigare beslut skall känna igen situationer där vi måste våga gå emot lagar, direktiv eller order för att rädda vår mänsklighet.

Med en viss typ av teologi i ryggsäcken vill man med jämna mellanrum ropa: ”men det är ju det kyrkan handlar om!” när man läser boken. Ungefär lika ofta: ”Men det är ju det här kyrkan kunde vara!”

En plats där den sant politiska diskussionen förs. Och en plats där vi övar oss att gå mot röd gubbe.

En egen röst

Vart fjärde år skickar jag en tacksam tanke till de systrar och bröder som en gång tog upp kampen för vår rösträtt. Det går inte att låta bli. Vad vore vi utan dem?

Och vad vore de utan tron? Elin Wägner beskriver det kraftfullt i Silverforsen. Hennes författarskap gestaltar den friare andlighet som fick vingar utanför Svenska kyrkans ramar, och hur den sedan gav ny plats för den kvinnliga kroppen och rösten i samhället.

Anna Bohlins Röstens anatomi har fångat Wägners gudomliga drivkraft—den troskraft som inte rymdes i kyrkan men väl i bönhusen och på kväkarandakterna—det Wägner kallade den inre rösten.

I Silverforsen är den gestaltad av dödgrävare Lundin som tar emot befallningar direkt från Gud. Hans erfarenhet av Guds ord ställs mot biskopens predikan; det offentliga talet kontrasteras mot det innersta och visar sig ha vitt skilda källor. ’Hur talar Gud till oss?’ frågar biskopen retoriskt och fortsätter:

”Hur skall jag veta hans vilja? Jo, genom andra människor. Människorna är Guds ord till människorna, uppenbarare av hans makt och bevisen på hans tillvaro. Först och främst Kristus, den främste människosonen, så sådana män som Franciskus, Ansgarius, Luther, Scriver, Schartau och Arndt och Laestadius, som vi alla känner, ja, även Sundar Singh. Till dem ska vi lyssna för att få höra Guds ord.”

Biskopens uppräkning av denna manliga kanon diskvalificeras totalt av dödgrävaren. Genom att hänvisa till skriftliga källor har biskopen avslöjat sig som en bluff, menar han:

”Dödgrävaren kände med sin innersta, levande visshet, att denna lära var fattig och falsk. Hur sorgligt, tänkte han, att en man, som folk trodde på, skulle stiga upp i denna predikstol och förneka den största och underbaraste och sannaste erfarenhet som människohjärtat kunde göra, den att man utan förmedling av människor, predikningar och böcker kunde höra Gud tala i sitt eget hjärta. Han visste att det var så, inte bara för de stora, som biskopen talt om, utan för så ringa människor som han själv. Det skorrade så falskt, det lät så hemskt i hans öron, då kyrkans höge representant stod där och motade sina åhörare och kanske skrämde dem, som längtat att få gå den enda, sanna vägen.”

Så gestaltas den övertygelse som senare kommer att bli Wägners intåg i kväkarrörelsen och därmed till ett samhällsengagemang som inte nöjer sig förrän allas inre röster kan få säga sitt i politiken.

Och här sitter jag 2014 och tackar Gud för att Elin Wägner öppnade sitt hjärta för sin inre röst.

 

Intervju med Stanley Hauerwas

hauer8

I samband med det senaste amerikanska presidentvalet var luften fylld av hopp om bättre tider. Då träffade Läsarnas Joel Halldorf den amerikanske politiske teologen Stanley Hauerwas för ett samtal om religion och politik. (Intervjun publicerades i vad som skulle bli det sista numret av tidskriften Trots Allt.) Eftersom utgångspunkten var detta hopp om förändring genom politisk kursomläggning kan det vara värt att återvända till den nu, då Sverige tycks stå inför ett sådant skifte.

Hauerwas är kritisk till den amerikanska tendensen att förväxla nationen och kyrkan – något han menar återspeglas i praktiker som att svära trohet till flaggan, eller det religiösa mantrat ”God bless America”. Intervjun tar sin början där: i hur kritiken av ”nationen som kyrka” blev begriplig för många under åren med George W Bush, som slutade som en mycket impopulär president – men hur det skulle bli svårare under den vid den tiden så populäre Obama.

Stanley: Ja, det jag har försökt att säga blev liksom lättare för folk att förstå när Bush var president. Men nu har vi Obama, och då vinner Reinhold Niebuhr igen (skratt). Amerikas kristna kommer återigen bli förförda och tänka att nu tar staten hand om det här med rätt och rättvisa, och så vi slipper bekymra oss om att själva vara rättfärdiga.

Joel Kan du förklara det där med att ”Niebuhr vinner” lite närmare?

S: Vad Niebuhr och den liberala teologin vill göra är att tala om kärlek och rättvisa på ett sätt så att man slipper tala om Jesus. För hela det liberalteologiska projektet handlar om att undvika att tala om det specifikt kristna, och istället tala om det allmänt mänskliga. Därför kan Jesus etik inte vara grunden för deras etik. Amerikanska kristna tänker på vår nation som en kvasi-kyrka, men ändå tänker de inte på denna ”kyrka” som en plats utan våld. Jesus budskap handlade om radikal pacifism, men varken konservativa eller liberala kristna i Amerika kan tänka sig en nation som inte utövar våld.

J: Kan det faktum att vi lever i demokratier lura människor att tro att de har större inflytande på samhället än de i själva verket har?

S: Ja, ta bara en sån sak som fetischiseringen av valen, och idén om att politiska val är det gör demokratier till demokratier – det är en illusion! Men det får folk att tro att de måste stå ut med vad som helst som makthavarna beslutar att göra, eftersom de ju är valda av oss! Jag tror att bristen på ett verkligt motstånd mot Irakkriget har med demokratin att göra: Vi valde dem, och därför tror vi att de får göra vad de vill.

J: Så demokrati är ett opium för folket?

S: Demokrati är helt klart folkets opium!

J: Vi parafraserar Marx nu, och jag måste fråga om det är en person som du tror att kristna borde läsa mer och noggrannare?

S: Ja, det tror jag. Det finns naturligtvis stora brister med marxismen, men vad Marx lyckas med är att han avslöjar kapitalismens tendens att förstöra – intressant nog – riktiga marknader. Och i det avseendet är han en allierad till den kristna strävan efter att upprätta förtroende mellan människor.

J: Vad menar du med ”riktiga marknader”?

S: En riktig marknad är en där människorna som handlar med varandra inte är alienerade från sina produkter. När du handlar så vet du vem du handlar av, vem som står bakom den vara du köper. Det är bara så förtroende kan skapas.