som ser igenom allt

Vem är du
som ibland står inom mig
men ingenting säger
bara betraktar mig
med det tredje ögat
det stränga och förstående
det som ser igenom allt
och slutligen
allt förlåter.

Ur Urban Andersson: Den andra natten (2013)

Ulla Wiggen: Iris II (2017)

Sakrament, fetisch och problemet med svenska värderingar

Frågan för detta blogginlägg är: finns det något i ”svensk kultur” som bidrar till en kultur av åsiktsfetischism?

I ett tidigare blogginlägg föreslog jag att begreppsparen ”sakrament” och ”fetisch” kunde användas som analysverktyg för att förstå olika förhållningssätt till verkligheten. Jag skrev inlägget i anslutning till ett podavsnitt med Jonna Bornemark som myntat begreppet ”mätbarhetssamhället” för en tendens inom inte minst offentlig verksamhet där dokumentation och mätbarhet får en prioritet framför den verksamhet som skall mätas respektive dokumenteras.

Genom att anknyta till hur Marx beskriver ”varufetischismen” respektive hur man i kristen tradition förstår ”sakrament” så uppstår en kontrast mellan dessa begrepp som jag menar kan kasta ljus över både det fenomen som Bornemark talar om, men samtidigt många andra fenomen där samma grundläggande logik förekommer. Det handlar, kan man säga, om hur vi blandar ihop relationen mellan synligt och osynligt, yta och djup eller karta och verklighet. Utan att vi lägger märke till så får det synliga tecknet ersätta den bakomliggande verkligheten.

Det enda som kan bevara denna kontakt är uppmärksamma och ärliga mänskliga subjekt och aktörer, som inte ersätter sitt omdöme med ”objektiva” – i betydelsen opersonliga – mätinstrument. Det är vi själva som måste vara mätinstrumenten, vi måste öva upp vår sensibilitet och våga säga det vi ser. (Självklart kan vi ta hjälp av mätinstrument, men det är vi som fäller omdömet, informerade av mätinstrumenten. Andra fenomen kräver att vi är mätinstrumenten, för att bedöma den moraliska laddningen i en situation exempelvis.)

Ett sakrament är i kristen tradition ett synligt objekt som representerar och närvarandegör en osynlig verklighet, Guds nåd. En åsikt är alltså (i analog mening) ”sakramental” om den är ett uttryck för en seriös tankegång, som ger den sin mening. Det innebär att en åsikt är ett omdöme, ett informerat ställningstagande. Den representerar en tankegång, ett tankearbete, av ett ärligt subjekt.

En fetisch är i Marx terminologi en vara vars värde bedöms frikopplad från arbetsprocessen, och börjar betraktas som ägandes ett visst värde ”i sig” – oberoende av det arbete och de resurser som använts för att tillverka varan. Ekonomiska relationer blir relationer mellan de tillverkade objekten och pengar och inte sociala relationer mellan de mänskliga aktörer som tillverkat och köper och säljer dem.

En åsikt blir en fetisch när den antas för att den har fått ett socialt symbolvärde – Erich Fromm talade om personlighetsmarknaden vilket är relevant här – snarare än för det tankearbete, den tankegång och den intentionalitet som ger åsikten sin verkliga mening och innebörd.

För min del anser jag att vi kan se den här tendensen till fetischism på många olika håll. Vissa åsikter laddas med visst värde, oberoende av den bakomliggande tankegången. Att ”tänka kritiskt” blir då liktydigt med att ha vissa åsikter; om du har dessa åsikter behöver du inte besvara några frågor om varför du har dem och din (eventuella brist) på tänkande synliggörs inte eftersom ditt tyckande – snarare än ditt tänkande – är korrekt. Åsikterna har så att säga börjat leva sitt eget liv och äga sitt värde ”i sig själva” oberoende av den intentionalitet eller det tankearbete som de borde vara ett uttryck för.

Samma sak kan det bli med våra religiösa ord och teorier och ceremonier. De kan väldigt lätt bli fetischer snarare än sakrament, och det är väl en anledning till att Gud i Jesaja säger:

”Kom in­te med era me­ningslösa gåvor,
jag av­skyr of­ferröken.

Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling –
jag tål in­te falsk­het och fest.

Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter,
de har bli­vit en börda för mig,
som jag in­te or­kar bära.

När ni lyf­ter era händer i bön
vänder jag bort blic­ken.

Hur myc­ket ni än ber
lyss­nar jag in­te.
Ni har blod på händer­na.

Tvätta er, re­na er!
Låt mig slip­pa se era illdåd.

Slu­ta göra det on­da
och lär er göra det go­da.

Sträva ef­ter rätt­vi­sa,
stöd den förtryck­te.

För den fa­derlöses ta­lan,
skaf­fa änkan rätt.”

I ett avsnitt av programmet Psyket på P3 intervjuades Mikael Dahlén, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm om hur pengar påverkar vårt förhållningssätt till tillvaron. Dahlén återgav ett antal experiment som på ett ovanligt konkret sätt illustrerade den här tendensen av hur vi tenderar att förväxla symboler för värde (som pengar är par excellens) med den verklighet som är värdefull.

Dahlén berättade om två experiment: i ett experiment lät man människor utföra en uppgift och sedan fick de välja antingen en jordgubbsglass eller en pistageglass. De flesta valde i detta experiment jordgubbsglass – de flesta människor tycker att jordgubbsglass är godare än pistageglass.

I ett annat experiment hade man modifierat situationen något. Istället för att alla utförde endast en uppgift så fick deltagarna veta att om de jobbade i en viss tid fick de en jordgubbsglass, men om de jobbade längre kunde de få den dyrare pistageglassen.

Och då väljer de flesta att jobba längre! Dahlén konstaterar att kvantitativa mått gör något med vår perception, och han föreslår därför att vi använder det till vår fördel – genom att sätta kvantitativa mått på sådant vi verkligen värdesätter. (Kanske exempelvis genom att ge tre poäng för varje gång vi fikar med en vän och sikta på att få femton poäng per månad?)

I samtalet med Jonna Bornemark kom synpunkten upp att det finns något paradoxalt i att moderniteten, som brukar betraktas som den period då individen verkligen träder fram, samtidigt kännetecknas av så många åtgärder för att försöka göra det individuella subjektet onödigt, helt utbytbart, genom ”rutiner” genom ”regler” med mera.

En annan svensk företagsekonom, professor Mats Alvesson, är i en artikel i dagens Aftonbladet inne på samma linje som Bornemark. Istället för att inrikta sig på att verksamheten ska bli så bra som möjligt finns det incitament för att följa reglerna och fokusera på policydokumenten och inte bli kritiserad för att bryta mot det mätbara, samtidigt som den praktiska verksamheten hamnar i bakgrunden.

Enligt Mats Alvesson så frodar den svenska kulturen och inte minst kulturen i offentlig sektor en ”funktionell dumhet” eller en slags medveten nedtoning av sin subjektivitet.

Alvesson kopplar detta fenomen – som han menar är utmärkande för svensk kultur – även till den politiska omsvängningen i migrationspolitiken. Man för en SD-nära politik, samtidigt som man är emot SD som parti. Fetischen – tecknet – är att vara emot SD. Men den bakomliggande verkligheten har förändrats, och det snabbt.

Att den så snabbt kan förändras säger något om huruvida våra offentliga hållningar är ”sakrament” eller ”fetischer”.

Något liknande måste sägas om det faktum att Finansdepartementet under flyktingkrisen bad Utrikesdepartementet utreda konsekvenserna av ett halverat svenskt bistånd. Den olyckliga tankegången var att en sådan neddragning skulle underlätta finansieringen av flyktingmottagandet i Sverige.

Om ett sjukhus gjorde samma analys skulle en liknelse kunna vara att man funderade på om man kunde dra ner på ambulanser för att finansiera hjärtvården.

Att detta skulle vara ett utslag för humanitär omsorg är svårt att försvara; däremot uppfattades det kanske enklare att försvara denna åtgärd inför opinionen. Men i så fall har det skett en åsiktsfetischism också hos opinionen.

Kanske är det så att vi behöver komma tillrätta med denna del av svensk kultur – och hur skulle vi göra det?

Här är några tankar:

Toril Moi skriver i sin bok Språk och uppmärksamhet att vi måste ta in, inte bara vad den andre tycker, utan också varför den tycker som den tycker.

Det vill säga, vi måste betrakta den andres åsikter som sakrament och inte som fetischer, vi behöver vara intresserade av den bakomliggande verkligheten som motiverar åsikten.

Vad skulle hända om vi började betrakta den andres åsikter som ”sakrament” och inte som ”fetischer”? En sak är ju att vi skulle inleda den process som skapar förståelse och också förändring.

Precis som det hos mig som enskild individ dyker upp, ibland lite pinsamma eller förbjudna tankar och känslor, så dyker detta även upp hos andra människor. Men dessa tankar och känslor kan väl egentligen bara hanteras om de bearbetas? Om man försöker förstå och tolka dem. En obehaglig tanke kan bearbetas och då kan man urskilja om det fanns något legitimt undertryckt behov som den stod för och annat man kan lämna åt sidan.

Något liknande tror jag vi skulle behöva tillämpa i vår offentliga debatt. Diskussion tror jag det kallas, och att skilja på sak och person. Om vi gjorde detta kanske åsiktsfetischismen kunde avta.

Som Horace Engdahl sade i Min sanning om vad han saknade i svensk offentlig debatt: en orädd, konsekvent tankegång som är beredd att respektera en motsatt åsikt.

Detta gäller, menar jag, om vi ser att det finns en tankegång bakom åsikten, som vi kan respektera.

Att föreställa sig det större

Över fikabordet sa min vän, ”Våra drömmar är så små.” Vad hon menade är att vi ”vågar” drömma om förändrade kök, karriärer eller kanske relationer, men inte förändrade samhällen. Jag tror inte själv på den heroiska individen eller geniet som genom sitt hjältemod eller genialitet får igenom ett paradigmskifte. Jag tror snarare att det behövs gemenskaper där det finns utrymme för att föreställa sig det större, andra samhällen istället för andra kök, andra gemenskaper istället för ”en ny relation”.

Den styrande agendan, neoliberalism eller konsumtionssamhället, underminerar förstås våra möjligheter att drömma bortom konsumtionen. Fast i att förvandla allting till ekonomi blir tankar om alternativa sätt att förhålla oss till varor och varandra något samhällsfarligt. Robert W. McChesney skriver något tänkvärt i sitt förord till Noam Chomskys bok om neoliberalism.

…democracy requires that people feel a connection to their fellow citizens, and that this connection manifests itself through a variety of nonmarket organizations and institutions. A vibrant political culture needs community groups, libraries, public schools, neighborhood organizations, cooperatives, public meeting places, voluntary associations, and trade unions to provide ways for citizens to meet, communicate, and interact with their fellow citizens. Neoliberal democracy, with its notion of the market über alles, takes dead aim at this sector. Instead of citizens, it produces consumers. Instead of communities, it produces shopping malls. The net result is an atomized society of disengaged individuals who feel demoralized and socially powerless.

McChesney ser neoliberalismen som det största hotet mot genuin medborgerlig demokrati. Om detta är sant låter jag vara osagt, men nog känner jag igen det samhälle som målas upp i citatet.

Inför påsken berättas en annan berättelse; Gud själv är helt och fullt människa, dör på ett kors och uppstår. Innan detta sker har Jesus instruerad och exemplifierad i nattvarden vad som ska ligga till grund till den nya gemenskapen som ska formas i ljuset av korsfästelsen och uppståndelsen – ett nytt liv med gemenskap i Kristus och genom den helige Ande. Detta nya liv är radikalt pekar både bakåt till skapelsetanken samt framåt till det fullkomliga upprättandet av Guds rike grundad i försoning och upprättelse.

Den gemenskapen kan, men är troligen för sällan, precis en sådan gemenskap som McChesney efterfrågar. Korset och uppståndelsen är radikalt inte för att den går emot våra föreställningar om vad som är naturvetenskapligt möjligt utan eftersom den ger möjligheten till helt nytt liv, helt ny gemenskap, en helt ny mänsklighet. Föreställningen om Guds rike borde få kristna att se inte enbart bortom neoliberalism utan kunna avslöja alla paradigm som förminskar vad det är att vara verklig människa. Korset och uppståndelsen ger vision, verklighet och möjlighet att se kritiskt på det samhälle i vilket vi lever – och föreslår dessutom ett alternativ. Inte undra på att religiösa friskolor är farliga.

Svenska kyrkan och miraklerna

I en intressant krönika i DN skriver Maria Schottenius idag om sin upplevelse av att många präster i Svenska kyrkan försöker förklara miraklerna i Nya Testamentet som helt immanenta skeenden:

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar i många nutida prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Men blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?

Schottenius fortsätter med att återge Camilla Lifs helgsmålsandakt där brödundret egentligen handlar om någon som ”vågade ta första steget” och därigenom satte igång en rörelse där alla bidrog och så kunde alla bli mätta. Det är förstås en rörande bild och en läsning som inte alls är utan viktiga poänger.

Men mer problematiskt blir det när man låter påskens centrala under, Jesu död och uppståndelse, läsas bara som en metafor för att naturen får liv igen. Jag känner igen tendensen som Schottenius talar om; jag minns en annons på Katedralcaféet i Uppsala där jag fick just intrycket att det påsken egentligen handlar om är hur livet återvänder i naturen.

Schottenius menar att Svenska kyrkan behöver bli tydligare med vad hon menar: menar hon att undren inte finns, eller menar hon (fortfarande) att Gud ibland verkar i världen på ett extraordinärt sätt?

Den klassiska definitionen av ett mirakel är att det är en händelse där Gud verkar utöver naturens kapacitet, men inte emot naturlagarna. Miraklerna är också alltid kopplade till mening, de har en uppenbarande karaktär. Därför är Schottenius fråga om det handlar om tolkning eller under (se nedan) missvisande.

Beskrivningen av under som något som bryter mot naturlagarna representerar en senare förståelse, som har förvirrat debatten hel del. Att Guds handlande kan gå utöver naturen betyder inte att det bryter mot naturen.

Hela Universums historia är för övrigt ett exempel på hur naturen kan ”överträffa sig själv” i jämförelse med den kapacitet den hade tidigare. Vi kan lika gärna säga att människans förmåga att lyfta sina händer ”bryter mot” gravitationen, om vi menar att något som går utöver gravitationen också går emot gravitationen.

Det finns mycket en person som försvarar det helt immanenta perspektivet skulle kunna lyfta fram i Schottenius krönika och föra in i sin egen argumentation: när Schottenius säger att något antingen är ett under eller är till för att tolkas skulle en sådan person svara: Naturligtvis är det till för att tolkas!

Det säger även jag (som menar att också det mirakulösa inträffar). Men det jag menar att Svenska kyrkan behöver bestämma sig för i sin offentliga förkunnelse är vad som syftar på vad: är Jesu uppståndelse en bild för naturens uppvaknande, eller är det tvärtom?

Man behöver bestämma sig för vad som är ”källdomän” och vad som är ”måldomän” som det heter inom metaforteori. När vi säger att livet är som en resa, så är ”resan” det mer välbekanta (källdomän) som illustrerar det mer svårfångade fenomen som vi vill belysa – ”livet” – som är måldomän. På samma sätt är det ur kristen synvinkel ormens ömsande av skinn och naturens återuppvaknande som illustrerar den dynamik som sammanfattas i korset – inte tvärtom.

Problemet är att vissa förkunnare ibland vill göra det mer svårfångade och svårsmälta transcendenta fenomenet helt och hållet greppbart genom att säga att det egentligen syftar på det immanenta.

Är det våra föreställningar om det transcendenta som ska förstås som att de refererar till det immanenta, eller är det det immanenta som ska förstås som att i sin djupdimension syfta på det transcendenta?

När K G Hammar säger att ”Gud” är en metafor för en erfarenhet har han ur kristen synvinkel blandat ihop källdomän och måldomän. Erfarenheter är immanenta företeelser, som kan säga något om det transcendenta. Det är därför ur kristen synvinkel snarare så att erfarenheten är en metafor, en bild, en glimt av Gud.

Det är inte så att ”begreppet Gud” syftar på en erfarenhet. Det är istället erfarenheten som syftar mot Gud.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan har ett utomordentligt användbart begrepp för att beskriva relationen mellan två meningsnivåer, där de inte är reducerbara till varandra, men ändå inte dikotoma. Lonergan kallar det för sublation och det uttrycker hur man i katolsk teologi ser på relationen mellan nåd och natur: nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.

Att gifta sig innebär en fördjupad överlåtelse och relation till den andra personen, men det innebär inte en dikotomi gentemot den relation man hade när man bara var pojk/flickvän(ner). Den relation man hade har fått en fördjupad kontext, och därför delvis ny karaktär, men inte upphävts.

Det är så, tänker jag mig, man bör se på relationen mellan det immanenta och det transcendenta. När vi kopplar erfarenheter av död och uppståndelse i naturen, i våra egna liv (på en psykologisk nivå) till Jesu död och uppståndelse i vilken vår faktiska, konkreta död följer samma mönster så får dessa vardagliga erfarenheter en vidgad kontext och fördjupad mening.

Om vi däremot försöker inte bara illustrera Jesus död och uppståndelse med naturens växlingar, utan säga att det är en bild för detta, då har vi reducerat Jesu död och uppståndelse till något helt immanent. Och det immanenta tappar därmed också något av den djupare mening det skulle ha haft, om det kunde ses som en bild för Jesu död och uppståndelse.

Så här beskriver Lonergan sublation:

”What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.”

Motsatsen till sublation är reduktion. Svenska kyrkan behöver bestämma sig om det är naturen som pekar på Gud, eller om det är våra religiösa föreställningar som pekar på naturen.

Åter till brödundret: kanske är det så att vi inte behöver välja mellan läsningen att pojken satte igång en rörelse där alla bidrog och att Gud verkade på ett extraordinärt sätt. Jag har inte några problem i sig med läsningen att det var genom att människors solidaritet väcktes som brödet kom att räcka till: ur Guds synvinkel är det antagligen att föredra än att Gud skall behöva ersätta människors välvilja.

Men en vanlig föreställning om Jesu under är att de är ”tecken”: de ska illustrera något om Guds karaktär och omsorg, men däremot inte ersätta naturens vanliga ordning och dynamik. Om Gud ständigt gjorde dessa ting skulle det kunna riskera både människans och naturens integritet.

Det heligas tramsiga sida

Lawrence Carroll: Untitled.

De hundratusentals kristna predikanter världen över som nyligen tampades med utmaningen att Askonsdagen inföll på Alla hjärtans dag (eller S:t Valentins dag) börjar väl snart förbereda sig inför nästa ovanliga sammanträffande: en påskdag som också är 1 april.

(Den predikan jag själv råkade höra på Askonsdagen var briljant, men jag kunde inte låta bli att undra vad den stackars deprimerade pastorn i Sven Delblancs roman Samuels bok hade tagit sig till när postillans utläggning inte längre gick att kopiera rakt av.)

Kanske kan de finna inspiration hos poeten Ingemar Leckius? Han började som absurdistisk nihilist och slutade som mystiker – en väg hans vän Birgitta Trotzig betecknade som helt obruten och enhetlig.

Min egen Leckiusläsning har på sistone fått mig att tänka på ordet trams. I den politiska debatten används denna etikett när man vill avfärda något utan att behöva argumentera emot det. Kommer man undan med detta billiga retoriska knep är det nog för att lyssnarna redan delar ens uppfattning, eller saknar mod eller makt att säga emot. Också kyrkliga företrädare talar på detta sätt. Men har inte det heliga alltid ett tramsigt, (galg)humoristiskt ansikte, likaväl som ett (grav)allvarligt?

Det finns en hånfull form av trams som vill bannlysa allvaret, och det finns ett lika svartsynt allvar som avskyr allt trams. Men det finns också ett slags hjärtligt trams, och ett hjärtligt allvar, och dessa trivs med att spegla sig i varandra.

Här är en dikt ur Leckius första samling, Andra riter (1951), följd av en ur hans sista, Vid terebintträdet (1989). På något vis tycker jag att bägge har något av både påskdag och aprilskämt i sig.

 

Gräv mjukt

Gräv mjukt
och med omsorg.

Vi andra, vi är här uppe,
vi väntar här.

Gräv inte för djupt,
det kan hända att du finner
vad du söker.

Gräv bara mjukt
och med omsorg.

Tills den dag kommer
då du lugnt kan säga:

I dag, mina vänner, i dag
har jag ingenting funnit.

 

Själens berg

Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.

O ansikte i zenit!

Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.

Bländade av det osynliga
faller vi handlöst.

Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.

Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.