Häromdagen kom Läsarpoddens årskrönika, som man kan lyssna på här eller via iTunes. Det består av två delar: först pratar jag och Patrik om 2015 års böcker i en halvtimma (där jag lovar att länka till Karen Armstrongs Guardian-artikel om myten om det religiösa våldet: här är den! – övriga titlar och boktips får ni googla!) En varning för känsliga lyssnare: denna första del är lite nördigare än de vanliga avsnitten!
Den andra halvan (från minut 25) är inspelningen av den intervju med författaren Marilynne Robinson som jag gjorde tidigare i höst. Det var i samband med hon, Obamas favoritförfattare, tillika kalvinisten Robinson) besökte Sverige. (Vi gjorde ju också en podd om hennes senaste roman, Lila) Intervjun publicerades som text i tidningen Dagen, men trots att jag fick ett helt uppslag till mitt förfogande rymdes bara uppskattningsvis 25% av samtalet där. Och mycket av det mest intressanta faller bort, t.ex. när hon talar om sin syn på Bibeln, sakramentalitet (tätt knutet till närvaro, som vi diskuterar i början av samtalet), kyrkans kallelse och hur man ska tänka om sin kallelse som pastor i en liten – kanske krympande – församling. Men det kan man alltså höra nu! (Tack till Patrik som återigen gjort ett jättefint arbete med klippning och ljudteknik!)
Tillåt mig att göra en liten meta-reflexion kring själva intervjun. Jag har läst Robinson i nästan tio år, sedan Gilead kom ut 2004. Jag har läst om böckerna och jag har använt dem i kurser. Utöver romanerna så har jag hört och läst massor av intervjuer med henne. När jag kliver in i rummet för att göra intervjun – jag har en timme på mig, men vi ska också hinna fota, så i realiteten 40 minuter – så tycker jag att jag ”känner” Marilynne Robinson. (Det är givetvis inte sant, men alla som beundrar och har följt någon länge förstår nog vad jag menar.)
Hon har emellertid ingen aning om vem jag är. Hon har varit i Sverige i ett par dagar och mött tonvis av journalister. (Den morgonen har hon redan gett två intervjuer.) Detta är den stora utmaningen, som jag misstänker att journalister ständigt ställs inför: jag vet att vi kan förstå varandra, att vi kan ”mötas”, men jag kan samtidigt inte forcera det mötet. Jag måste ge henne tid att förstå vem jag är och var jag kommer ifrån – och samtidigt har jag jut väldigt lite tid! (Lägg till det mikrofonerna och fotograferingen, som gör det till ett något konstlat möte…)
På de första två-tre frågorna svarar hon inte alls som jag tänkt. Jag blev ställd och förmådde inte riktigt ta till mig det hon sa, utan fokuserade mer på hur jag skulle gå vidare, så att vi hamnade på samma spår. Först när jag lyssnade i efterhand hör jag att hon säger kloka saker redan där! Men sen långsamt ställs frekvenserna in, så att kontakt uppstår. Det är en väldigt speciell erfarenhet, och jag är glad att jag spelade in det så att jag kan höra det i efterhand. Vid ungefär minut 33-34 börjar vi hamna på samma våglängd, och vid minut 38-39 upplever jag att vi är ”synkade” – i alla fall så synkade som vi kan bli. Vi förstår båda undertexterna i det som sägs, och har en någorlunda gemensam bild om de sammanhang (kulturen, väst, kyrkan) vi talar om.
Erfarenheten av att göra denna intervju ökade min respekt journalist-yrket. Jag har, som många andra, lyssnat mycket på Eric Schüldts samtals-podd 60 minuter. Han har en intuition och en närvaro som jag inte är i närheten av. Och jag märker också vad det betyder att jag inte är journalistiskt utan akademiskt skolad. Jag ställer egentligen väldigt få direkta frågor, för så som jag är skolad går ett samtal till så att en person gör en analys eller kommentar, och den andra personen responderar på det, och fyller i eller säger emot. Jag tycker det är ett givande sätt att samtala, men som intervju-teknik betraktat är det katastrofalt! Skälet till att den ändå fungerar någorlunda i detta fall är, tror jag, att Marilynne också är akademiker, så hon är van vid detta sätt att konversera.
Det finns ett tillfälle i intervjun som är väldigt komiskt, och som jag ler åt i efterhand. Bakgrunden är att jag, som läsare, tycker mig ”äga” böckerna lika mycket som författaren. Personerna är liksom levande varelser för mig, inte bara hennes skapelser. Så tänker jag verkligen att det är, och det är ett perspektiv som jag uppfattar som en styrka då man talar med författare. Men vid minut 38-39, när vi talar om hur Lila förstår saker om sin livshistoria genom de ”nycklar” hon får av John Ames, slår det över en aning. Robinson kommenterar att ordet ”existence” är ett exempel på en sådan nyckel, och jag säger ”Ja, precis: existence is a very good example!” Jag berömmer med andra ord författaren för att hon förstår sin egen bok! Där märks det att jag är lärare, inte journalist. För det som hörs är just läraren, som gläds över att studenten har fattat texten så bra att hon ger mig en ny insikt om den! Man kan ta läraren ut ur klassrummet, men aldrig klassrummet ur läraren…
Med detta vill vi tacka våra läsare och lyssnare för det här året! Vi hörs igen 2016. Nu i december månad läser vi Tiden second hand: slutet för den röda människan av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitsj. Men föreslå gärna böcker som vi ska läsa under 2016: de ska vara på svenska och vara relativt nya. Hör av er på twitter (#läsarpodden) eller via får facebook-sida, där vi lägger upp en tråd för detta avsnitt!
Avsnitt 8 av läsarpodden behandlar David Graebers bok: Reglernas utopi. Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder. (Daidalos). Graeber är en amerikansk antropolog verksam i England, även känd som en av drivkrafterna i Occupy Wall Street-rörelsen och som författaren till den hyllade boken Skuld. De första 5000 åren. Få böcker har hjälpt mig så mycket när det gäller att förstå vår värld idag som den och en kort introduktion till den bokens tematik kan man få i bbc-serien Promises, Promises. A history of Debt. Graeber har också ett väldigt bra twitter-konto.
