Ok att äta djur

Äta djur

Nej, kapitel 4 i Food & Faith kommer inte bli summerat en vabb-dag som denna, jag inser det nu när jag sitter och matar min förkylde son en kombination av pannkakor och vildsvinskorv föratt han inte ska vara både sjuk och hungrig. Och på tal om korven, så är det i kapitel 4 – ”Life Through Death: On Sacrifical Eating” – som Wirzba kommer till frågan om att äta djur.  Den mycket korta summeringen är att han tycker att köttätande går att motivera teologiskt. Utgångspunkten för hans resonemang är offer, och det faktum att allt liv beror på andra varelsers död. Kapitel 4 är kanske bokens bästa. Här bränner det verkligen till, och det är kanske här Wirzba tar de största riskerna. Självklart är det också det mest kontroversiella kapitlet.

Men i stället för att jag summerar kapitlet, så låter jag Wirzba göra det – åter i den utmärkta intervjun i The Other Journal. Notera att Wirzbas ok till köttätande inte är ett frikort för kristna till urskillningslös karnivarism – tvärtom. Det är en ”frihet” som kräver ansvar:

When we eat, even if we’re vegetarians, we are taking the lives of others. And the question is, how do you make yourself worthy of the life of another that you now consume? And that’s a very, very difficult question. It gets us to the heart of what it means to be a creature, because God creates a world in which everything that is alive eats, but for anything to eat, another must die. And this is where I think theology has so much to offer, because when you look at the Old Testament and the New Testament, you find that there is this use of the language of sacrifice. There are plenty of people who would want to say it’s time to put sacrifice outside of our theological imaginations, but I think that that’s precisely the wrong way to go. A lot of suspicion about sacrifice rests upon a misunderstanding of what it is. We look at the sacrifice and we fixate on the altar and the slaughter of the animal. We don’t pay nearly enough attention to the giving of the person to that animal in its nurture, in its protection, in its rearing so that the animal could be presented to God. Historically speaking, the case can be made that the offering of the animal was always accompanied by the self-offering of the person making the sacrifice. It was the same with the grains that were offered at the temple.

When you live in an agricultural society, to offer the first fruits of your fields and to offer the healthy animal in your flock is to make a profound commitment of yourself to God. Jesus shows us this in his ministry in an ultimate and practical way because he shows us that to live the Christian life is to give yourself away. You give yourself away not by despising yourself. You give yourself away by devoting your life to the nurture of others, even the nurture of the whole of creation because without the creation, none of us can live. Theologically speaking, I think what Jesus shows us is that if you want to be a truly Christian eater, you have to learn to eat in such a way that you aren’t simply taking things from the world, but that you’re also giving yourself to the world in its care, in its protection. I think that’s really what the Eucharist is all about.

The Eucharist is about eating Jesus, drinking Jesus, so that he can enter into us, and being now inside of us, he can redirect all of our activities so that we can talk about a christological form of raising animals, raising plants, and pursuing an agricultural economy. Once we have Christ in us, Christ transforms our vision, and transforms our expectations about what’s important, what should be valued, what needs to be cared for, what needs to be protected. Because of Christ, all of these things now appear to us in a new light. I think that’s the really profound thing the Scriptures show us, that there is this uniquely self-sacrificial way of relating to food and the world that then makes genuine sharing possible.

Wirzba: ”We are so gnostic”

Några kommentarer till kapitel 4, om köttätande och offer, kommer (förhoppningsvis..) under dagen. Reflektera under tiden över Wirzbas kommentar i en interjvu med The Other Journal.

TOJ: You have said that as we grow up, food plays a big role in our church life. And we see this, for example, in Sunday potlucks. Why is it, though, that we fail to see the connection between food and the gospel? How can we be faithful eaters?

NW: We are so gnostic, even when we’re trying not to be. We really think that Christianity is about saving souls and getting our souls to heaven. Church members get together to eat all this unhealthy food that has been destructive to the land and abusive of animals and agricultural workers, and we do this because we really don’t think our bodies matter. This is, of course, in direct violation of what the Gospel teaches—that Jesus becomes incarnate, in the flesh, and is seeking the reconciliation of all bodies in creation. And so, because we have become so gnostic in the way we think about the world, there can be a disconnection between our lives and the message of the good news, which Colossians 1:23 says has been preached to all creatures. This biblical directive should change dramatically the way we relate to each other in bodily form.

You might also say that we’re captive to the culture and thus eat the same way everybody else does. I’m not in a position to judge how everybody else eats because I’m not a perfect eater myself, so I must be careful here and can’t go around pointing the finger. However, I think that as we read scripture together and reflect on what eating looks like when understood in a scriptural way, we’re going to start changing some of the things we do when we have a church potluck. Maybe we will second-guess using the cheapest meats and vegetables and will be willing to purchase meats and vegetables that were raised responsibly. Maybe we’ll think about whether we’re serving our food on Styrofoam or disposable products that are not compostable. Maybe we will start asking questions about who is doing the cooking—is it assumed that the women do all the cooking and cleanup and that the men just sit around and eat, or is this a shared kind of work? Once we bring a eucharistic or christological imagination to this very basic, simply wonderful action of eating together as a church, you just never know what’s going to be the result, what kinds of good things can happen from that. I happen to think that if churches ate together more frequently that would be tremendous because so much good ministry can happen when people are around a table, eating together, sharing their life. I don’t think we should ever underestimate the importance of that. Yet we must make sure that act of eating together is a faithful witness to the kind of eating Christ wants us to do.

Modernitetens dysfunktionella ätande

Kapitel 3 heter ”Eating in Exile: Dysfunction in the World of Food”. Det teologiska grundmotivet hämtar Wirzba, naturligt nog, från berättelsen om syndafallet i 1 Mos 3: ”It is important to note that the first human transgression is an eating transgression.” Adam & Eva vill inte leva inom de gränser Gud har satt för dem, utan vill vara gränslösa – vilket är ett annat sätt att säga att de vill vara gudar. (75) I ljuset av denna berättelse läser Wirzba det moderna ätandet, som han menar karakteriseras just av en ovilja att respektera gränser, vilket leder till förstörelse och mänsklig isolering.

Detta är bokens längsta kapitel (generellt tycker jag kapitlen i boken är lite för långa…) och har diskuteras den moderna exilen utifrån tre perspektiv: ekologi, ekonomi och fysiologi. Här återger jag främst den första.

En sak som jag uppskattar med denna bok är att Wirzba läst in sig på och gör teologi i dialog med forskningsfält som är viktiga, men som mycket få teologer är insatta i. Här finns fullt av referenser till böcker med titlar som Something New under the Sun: An Environmental History of the Twentieth Century World, The End of Food och Plows, Plagues, and Petroleum. Teologin måste kunna kommentera samtiden, men för att göra det krävs det en ordentlig kunskap om vad som faktiskt händer nu!

Wirzba inleder sin ekologiska analys med påståendet att

It is difficult for us to appreciate the fact that we have entered a fundamentally new period in the earth’s history. (s. 79)

Poängen är att påminna oss om att det moderna matproduktionssystemet (och -teknikerna) är väldigt unga. Det räcker att gå ett par generationer tillbaka för att komma till en tid präglad av en hög grad av självhushållning. Idag odlar vi ”effektivt” jorden runt, och skeppar grödor till de marknader som betalar bäst. Det är ett system som har gjort mycket för att föda jordens befolkning, men det Wirzba och andra menar är att systemet i längden undergräver sig själv. Vi har hållt på så här i 30–50 år, och även om det verkar gå bra nu, så kan vi inte vara säkra på hur länge det kan hålla. Tvärtom finns många rapporter som tyder på att det underminerar sig själv. Klimathotet nämns givetvis, men det som ägnas mest uppmärksamhet – och detta är ett viktigt tema också hos Wendell Berry – är jordförstöringen

Det som växer är beroende av jordens näring, men dagens aggressiva, industriella jordbruk urlakar jorden. När den naturliga näringen försvinner ersätter vi den med ”fuel-based fertilizers, especially nitrogen” (83). Detta är inte bara i längden ohållbart för jorden, utan också ett problem eftersom ämnena sprid därifrån till vattendrag och sjöar. Att vi beter oss på detta vis är, påpekar Wirzba (och här ligger analysen i kapitel 2 i bakgrunden) att vår kultur inte har tränat oss att se hur avgörande ”the human connection with soil [place] is.” (84)

Redan i ekologi-avsnittet berör Wirzba dysfunktionaliteter som har med ekonomi att göra: att vissa företag har monopol på grödor och ”tvingar” bönder att odla samma sak, med följden att den genetiska mångfalden försvinner och ersätts av en monokultur.

Annars tas ekonomin upp på s 89–102, och jag ska inte försöka mig på att summera det här, endast konstatera att teologin kommer till sin kulturanalytiska rätt i denna typ av systemdiskussioner, inte minst för att det är naturligt för teologin att diskutera både de långa linjerna (det har inte alltid varit så här – nuet är inte självklart) och ”systemets” underliggande antagandena i fråga om etik, människans plats, etc.

Huvudkritiken mot dagens ekonomiska system är i alla fall att kapitalismen inte verkar ha inom sig några resurser för att motstå destruktiviteten. Målet är tillväxt, och medlet för detta maximal produktivitet. Creative destruction är central i kapitalismen: de affärer eller fabriker som inte kan leverera läggs ner. Ineffektiv produktion flyttas. Men detta blir oerhört problematiskt, för att inte säga farligt, när det översätts till vår matproduktion. Om strävan efter vinst leder till ett överutnyttjande av resurser så förstörs själva grunden för produktionen över huvud taget: jorden urlakas, havet utfiskas, etc. Jorden är begränsad, vi kan inte flytta produktionen för evigt – snart finns inga platser kvar.

För att bryta denna onda cirkel krävs att vi bryter med kapitalismens värderingar: dvs. vår tendens att värdera oss själva i termer av ekonomisk styrka och att söka status och uttrycka vår identitet genom konsumtion:

The economic systems we have today […] did not just happen. People had to learn to think differently about human behavior and the aims of a good human life. […] [T]he vices of the great moral and spiritual traditions – pride, greed, prodigality – first had to be transformed into economic virtues for Adam Smith’s ideas about productivity, acquisition, and work to take hold. […] A radically different view of the person had to emerge, a view that defined success in terms of the individual’s private profit rather than a community’s or place’s health. […] People needed to measure personal worth in terms of private wealth. Once this mind-set was firmly in place, then making as much money as possible could become the overriding goal, even if it meant that one’s efforts would undermine the nurture of communities and the health of habitats.

(s. 98–99)

Mellan Eden och Evigheten

Kapitel två i Norman Wirzbas bok Food and Faith har rubriken ”The ’Roots’ of Eating: Our Life Together in the Garden”. Kapitlet betonar betydelsen av platsen, sabbaten och trädgårdsarbete – det sistnämnda en av de centrala praktiker som Wirzba lyfter fram i sin bok.  Vi tar dem enkelt här, i tur och ordning:

1. Som konstaterades i kapitel 1 är människan en relationell varelse. En sida av detta är hennes relation till platsen där hon befinner sig. Att hon har en plats är ofrånkomligt: det går inte att existera utan att ha ”ta plats”. Vad Wirzba vill är att vi bejakar och utforskar denna aspekt av vår existens. Det kan synas givet, men vårt liv i den moderna världen är i hög grad en anonym existens tillbringad på ”icke-platser”: shoppinggallerior, flygplatser, etc. Vi lever i ständig rörelse, och får därför inte tid att utveckla relation till en plats. Detta gör oss vilsna – på många plan. Intelligens är, menar Wirzba, inte ”abstrakt förnuft” utan kunskapen om hur man rör sig (”vara i världen”) på en specifik plats. Om vi inte har en relation till en plats, så kan vi inte lära oss att ”move responsibly in the world” (s 41). Det yttersta tecknet på så är fallet med oss idag är att vi skadar de platser där vi lever. Därmed visar vi att vi inte förstår sambandet mellan platsen och oss själva: för när vi skadar platsen, skadar vi oss själva.

2. Wirzba har skrivit en hel bok om Sabbaten, och kanske får vi här (s. 43–48) en slags kortsummering av det. Poängen är hrusomhelst att Guds sabbat inte är en vila från skapelsen, utan själva fulländningen av skapelsen (”the climax of creation”). Den visar oss hur vi ska leva i världen: Genom att njuta av och uppskatta den. Att Gud vilar (och att vi uppmanas att göra det) har inget med trötthet att göra, utan är en uppmaning till uppmärksamhet på skapelsens godhet: att se, känna, smaka – och tacka! Bönen är en naturlig del av vår uppskattning av Guds skapelse. (Jag påmindes här om Josef Pieper, som dock inte förekommer i noterna – men som dock refereras i Living the Sabbath!)

3. Slutligen trädgårdsarbete, som Wirzba beskriver som en praktik som knyter oss till platsen och gör oss uppmärksamma på skapelsen. Den som odlar sin trädgård lär sig också att förstå livets nyckfullhet: att det är ömtåligt och oförutsägbart, och kan med tiden lära sig att försonas med förlusten. För min del blev ett vissnat potatisfält droppen som fick bägaren att rinna över – det ledde till att jag gav upp odlingarna hemmavid. Men efter att ha tagit del av Michael Pollans ord (som Wirzba citerar) inser jag att min reaktion långt var den ideala trädgårsmästarens… Den ödmjuke trädgårdsmästaren lär sig att lyssna och gör på så sätt misslyckandet till lärdom:

All the accomplished gardeners I know are surprisingly comfortable with failure. They may not be happy about it, but instead of reacting with anger or frustration, they seem fairly intrigued by the peony that, after years of being taken for granted, suddenly fails to bloom. They understand that, in the garden at least, failure speaks louder than success. […] [F]ailures have more to say to [the gardener] – about his soil, the weather, the predilections of local pests, the character of his land. The gardener learns nothing when his carrots thrive, unless that success is won against a background of prior disappointment. Outright success is dumb, disaster frequently eloquent. At least to the gardener who learns how to listen.

(s. 51)