Aspektseende och den öppna hemligheten: blogginlägg till Tro och förnuft-podden

Det senaste poddavsnittet kretsar kring boken The Open Secret: A New Vision for Natural Theology (”Den öppna hemligheten. En ny vision för naturlig teologi”) av Alister McGrath. I detta avsnitt hänvisar vi till något som kallas ”aspektseende” och att det är skillnad på att bara titta på något och att verkligen se något hos detta.

Vad är då aspektseende. Och förhåller det sig till den ”öppna hemligheten” i bokens titel?

Ank-haren.

Aspektseende brukar man associera till Ludwig Wittgenstein (1889–1951) och dennes bok Filosofiska undersökningarsom utkom postumt 1953. I denna bok finns exemplet med ank-haren, eller ”duck-rabbit”. Det är en bild som omväxlande kan ses som en anka och som en hare, men inte som båda två på en och samma gång.

Wittgenstein hänvisar i sammanhanget till att han lånar exemplet med ank-haren, och det finns i själva verket för första gången publicerat i den tyska tidskriften Fliegende Blätterredan 1892.

Exemplen är besläktade med många kända bilder inom psykologin, där man kan se en och samma figur som två helt olika saker (men aldrig samtidigt).

Albert Bierstedt, ”Among the Sierra Nevada, California” (1868)

Hur har då detta att göra med naturlig teologi? Jo, som McGrath föreställer sig saken handlar naturlig teologi om att titta på eller betrakta naturen på ett visst sätt, under en viss aspekt. Exemplet ovan med ank-haren är mycket konkret och handlar om hur man ser en viss figur. Men enligt McGrath gäller detsamma även på högre kognitiva nivåer. Vi kan exempelvis se på våra liv på olika sätt, och vi kan se naturen på olika sätt. Verkligheten gör visserligen motstånd – vi kan inte konstruera verkligheten precis hur vi vill, efter egna önskemål – men det krävs också en uttolkare för att en mening alls ska kunna utvinnas.

Jesu liknelser ger oss vägledning i hur vi kan se på naturen – exempelvis hur vi kan betrakta fåglarna under himlen och liljorna på marken (Matt. 6). De ger oss en aspekt under vilken vi kan betrakta den och genom vilken den blir förståelig. Det är ingenting vi får av naturen själv, men naturen ger oss å andra sidan ingenting självt vad gäller dess egen uttolkning.

Genom Jesu liknelser, genom den kristna trons glasögon, får vi nyckeln för att låsa upp dörren till naturens innersta mening, som egentligen hela tiden fanns rakt framför näsan på oss.

Detta är den öppna hemligheten.

Att föreställa sig det större

Över fikabordet sa min vän, ”Våra drömmar är så små.” Vad hon menade är att vi ”vågar” drömma om förändrade kök, karriärer eller kanske relationer, men inte förändrade samhällen. Jag tror inte själv på den heroiska individen eller geniet som genom sitt hjältemod eller genialitet får igenom ett paradigmskifte. Jag tror snarare att det behövs gemenskaper där det finns utrymme för att föreställa sig det större, andra samhällen istället för andra kök, andra gemenskaper istället för ”en ny relation”.

Den styrande agendan, neoliberalism eller konsumtionssamhället, underminerar förstås våra möjligheter att drömma bortom konsumtionen. Fast i att förvandla allting till ekonomi blir tankar om alternativa sätt att förhålla oss till varor och varandra något samhällsfarligt. Robert W. McChesney skriver något tänkvärt i sitt förord till Noam Chomskys bok om neoliberalism.

…democracy requires that people feel a connection to their fellow citizens, and that this connection manifests itself through a variety of nonmarket organizations and institutions. A vibrant political culture needs community groups, libraries, public schools, neighborhood organizations, cooperatives, public meeting places, voluntary associations, and trade unions to provide ways for citizens to meet, communicate, and interact with their fellow citizens. Neoliberal democracy, with its notion of the market über alles, takes dead aim at this sector. Instead of citizens, it produces consumers. Instead of communities, it produces shopping malls. The net result is an atomized society of disengaged individuals who feel demoralized and socially powerless.

McChesney ser neoliberalismen som det största hotet mot genuin medborgerlig demokrati. Om detta är sant låter jag vara osagt, men nog känner jag igen det samhälle som målas upp i citatet.

Inför påsken berättas en annan berättelse; Gud själv är helt och fullt människa, dör på ett kors och uppstår. Innan detta sker har Jesus instruerad och exemplifierad i nattvarden vad som ska ligga till grund till den nya gemenskapen som ska formas i ljuset av korsfästelsen och uppståndelsen – ett nytt liv med gemenskap i Kristus och genom den helige Ande. Detta nya liv är radikalt pekar både bakåt till skapelsetanken samt framåt till det fullkomliga upprättandet av Guds rike grundad i försoning och upprättelse.

Den gemenskapen kan, men är troligen för sällan, precis en sådan gemenskap som McChesney efterfrågar. Korset och uppståndelsen är radikalt inte för att den går emot våra föreställningar om vad som är naturvetenskapligt möjligt utan eftersom den ger möjligheten till helt nytt liv, helt ny gemenskap, en helt ny mänsklighet. Föreställningen om Guds rike borde få kristna att se inte enbart bortom neoliberalism utan kunna avslöja alla paradigm som förminskar vad det är att vara verklig människa. Korset och uppståndelsen ger vision, verklighet och möjlighet att se kritiskt på det samhälle i vilket vi lever – och föreslår dessutom ett alternativ. Inte undra på att religiösa friskolor är farliga.

Herre, ge mig det vattnet

Duccio di Buoninsegna
Cristo y la samaritana, 1310-1311
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza, Madrid

 

Tänker någon be mig sjunga snart?

Är det guld att tiga även om det är vad alla väntar sig?

Känns det bättre om jag pressar ner mig i tenorläge?

Finns det någon pelare man kan stå bakom och andas en stund?

Sitter kjolen fult över rumpan nu eller sitter den för bra?

Var ligger syrgasmasken för nertrampade kyrktanter?

Är det okej om vi sätter upp en syster på talarlistan?

Vill du berätta hur du håller kväljningarna tillbaka?

Kan pennan bredda väggarna i vapenhuset?

Vore chansen större med ett pastellfärgat tangentbord?

Hur smakar det ord som får magknipet att släppa?

Går det att skriva in sig i något annat rum än det egna?

Kan bokstävernas tårar börja blänka, glimra, stråla?

Kan toners tryck mot luften likna smekningar?

Vem vill ge plats för sådana ljusa flöden?

Var Jesus feminist?

Det är alltid välkomnat med personer som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta det som har tagits för givet. Det är väl inte för mycket att tänka sig att Jesus var just en sådan person. Men jag blev tipsad om en text av bibelvetaren Cecilia Wassén som just ifrågasätter om Jesus var feminist – något som är mer eller mindre ett självklart antagande i många kyrkokretsar.

Var då Jesus feminist? Nej, verkar Cecilia Wassén säga. Hon öppnar sin text med att definiera feminism.

I klassisk bemärkelse är feminism en ideologi som verkar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, vilket bygger på upplysningstidens jämlikhetsideal. Den idésfären fanns inte på Jesus tid inom Romarriket där slaveriet var utbrett och allmänt accepterat.

Feminism görs till ett upplysningsfenomen med andra ord. På många sätt får jag intrycket av Wasséns argument är: Jesus kan inte ha varit feminist eftersom feminismen ännu inte var påkommen. Mycket betoning ligger på det faktum att Jesus levde i en patriarkal kultur och att han därför inte bemötte (kunde bemöta?) frågan om jämställdhet mellan könen. Wassén skriver,

Det vore märkligt om han hade verkat för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män nästan 1800 år före den tidiga feministiska rörelsen i västvärlden.

Absolut, formulerat i de orden så vore det märkligt. Men, om alla ord enbart får användas utifrån sin egen tidshorisont så är det dock frågan om vi kan säga någonting alls om dåtidens människa. Formulerar man istället Jesu relation till kvinnor i termer av lärjungaskap och inte rättigheter så är det kanske mer sannolikt. Och som kyrkohistoriker vill jag nog invända att den tidiga feministiska rörelsen skulle ha tagit sin början först på 1800-talet. Men det finns även, som jag ser det, bibelvetenskapliga problem med Wasséns artikel.

Det ska sägas på en gång att jag inte är bibelvetare till professionen så det kanske är vanskligt att säga sig ha bibelvetenskapliga invändningar när Wassén uppenbarligen forskar i ämnet. Men Wassén avskriver framförallt två tillfällen när Jesus möter kvinnor som ohistoriskt eftersom de tillhör Johannesevangeliet. Det är Jesus samtal med den samariska kvinnan samt mötet med äktenskapsbryterskan som enligt Wassén är ”sent material som knappast härrör från Jesus tid.”

Jag förstår att det inte fanns utrymme till en lång utläggning från hennes sida om historicitet och urvalskriterier o s v för detta, men när Wassén vill utesluta just dessa två tillfällen verkar det implicit betyda att hon anser att om man tar med dessa så blir argumentet för att Jesus var ”feminist” starkare. Varför skulle hon annars omnämna dem alls? Dessa två episoder har i varje fall används för att just lyfta fram Jesus unika relation och erkännande av kvinnan.

Jag tror inte att det är enbart dessa texter som kan understöda ett argument för att Jesus kan sägas agerat emot sitt patriarkala samhälle i frågan om relation till kvinnan. Jag skulle vilja hävda att Wassén avvisar dessa två episoder alldeles för snabbt och hon till och med underminerar uteslutningen med sin egen artikel.

Wassén betonar rakt igenom just hur patriarkal den kultur var som Jesus befann sig i. Så patriarkal till och med att Jesus inte kunde ha menat hantera frågan om könsmaktsordning. Men, om så var fallet, var kommer då dessa två berättelser från? Wassén menar att det är episoder som traderats och förändrats genom den muntliga traditionen fram till att Johannesevangeliet slutligen skrevs ned. Men detta låter mindre trovärdigt i mina öron. Utifrån vad vi vet sociologiskt om radikala religiösa rörelser så är de (om de alls är det) öppna för kvinnligt ledarskap och kvinnligt inflytande i början av sin verksamhet för att sedan bli mer och mer patriarkalt styrda.

Om nu Johannesevangeliet är från det sena första århundradet så är det anmärkningsvärt att det senast skrivna evangeliet skulle innehålla den mest radikala texten i frågan om Jesu relation till kvinnor – om det nu inte går tillbaka till just Jesus själv. Det är inte heller sannolikt att texterna kommer från den judiska kulturen med tanke på Wasséns argument om den genomträngande patriarkala strukturen på den tiden. Om man då ska använda sig av Jesus-seminariets dubbla dissimilaritetskriterium (vilket jag ställer mig tveksam till i vanlig fall, men det har trots allt används flitigt för att just visa på vad som inte kan knytas till historiska Jesus) – där enbart det som varken kan härledas till den judiska kulturen innan Jesus eller till den tidiga församlingen kan med säkerhet härledas till Jesus – ja då verkar ju just precis episoden när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn samt mötet med äktenskapbryterskan just precis vara sådana episoder.

Utifrån Wasséns egen artikel finns det alltså goda argument för att de episoder som hon vill utesluta varken hör till tiden innan Jesus eller till tiden efter Jesus och bör därför mycket kunna vara bevarade av den tidiga kyrkan i den formen ända tills evangelisten skriver ned dem just eftersom de går tillbaka till Jesus. Wassén bör alltså räkna in dessa två episoder i sin fråga om Jesus var feminist eller ej, och vad får vi då? Jo, bland annat en Jesus som möter en kvinna med och i en teologisk argumentation. Finns det exempel på andra rabbiner som gör detta? Wassén nämner att detta inte skulle vara något exceptionellt – så här kan det säkert finnas böcker skrivna och forskning gjord och min fråga speglar då enbart min okunskap i just bibelforskningen, men jag skulle gärna bli hänvisad till något exempel på en judisk rabbin som hade den sortens relation till sitt kvinnliga följa som Jesus hade. Men, jag skulle vilja säga att det är upp till de som argumenterar att Jesus inte var feminist att visa att det finns andra exempel på när en judisk rabbin samtalar med en kvinna på det här sättet. Och om det finns det, betyder då inte det att det finns sprickor i argumentet för att den tiden skulle vara så cementerat patriarkal? Som jag ser det finns det goda anledningar att ifrågasätta ifrågasättandet av Jesu feminism.

Var då Jesus feminist? Nej, självklart inte, om man med det är tvungen att vara född efter 1789. Jesus var inte heller kristen eller trodde för den delen inte på treenighetsläran; lika lite som han förespråkade representativ demokrati eller FNs mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att om begreppet feminism enbart kan innefatta de som är födda under eller efter upplysningen så har man förstås skrivit bort all möjlighet till feminism i Nya testamentet redan från början.

Finns det goda skäl för Jesu lärjungar att vara feminister? Det vet jag inte vad Wassén skulle svara på, men jag antar att hon skulle svara ja till det, men inte eftersom Jesu gärningar borgade för en jämställdhet mellan könen. Men för min del är detta ett ja eftersom kristna ska följa i sin mästares fotspår där kvinnor och män är jämställda som lärjungar till honom. Detta går direkt tillbaka till Jesus som jag ser det. Och om det inte får kallas feminism att kvinna som man blir jämställda som lärjungar inför Kristus, vad ska det då kallas? Även om varken ordet eller begreppet fanns att tillgå för 2000 år sedan. Alla är ni ett i Kristus osv. osv.

Schartau och nådens ordning i ekumenisk belysning (gästinlägg)

Läsarna har i dagarna förärats med en ekumeniskt angelägen artikel, skriven av broder Ingmar Svanteson OSB som är benediktinmunk och författare av bland annat en större kommentar till den helige Benediktus regel. Vi publicerar texten i sin helhet, övertygade om att vår läsekrets kommer ha stor behållning av den.

/Red. via Sebastian Ekberg

Henrik Schartau – en mötesplats för luthersk-katolsk ekumenik?

Den 9 september 2017 ägde en konferens rum i Kristus Konungens katolska kyrka i Göteborg. Temat var: Henrik Schartau. Föredrag hölls av representanter både för Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Förutom katolsk mässa av biskop Anders Arborelius firades också en gudstjänst med predikan av en präst från Svenska kyrkan. Deltagande var stort, inte minst av präster från Sven­s­ka kyrkan. Den som vet något om svensk kyrkohistoria, där rågången mellan katolskt och lutherskt hölls tydlig, inte minst i det ”schartauanska” Västsverige, måste ha höjt på ögonbrynen. Schartau i en katolsk kyrka? Är det inte att leka med sanningen från båda sidor av den 500-åriga luthersk-katolska kontroversen? Eller finns något hos Schartau som förenar över gränserna?

Henrik Schartau (1757-1825) verkade som stadskomminister i Lund för två hundra år sedan. Dessutom var han prost över församlingarna Bjellerup och Stora Råby ett par kilometer ut på skånska slätten. Han lämnade inte själv efter sig några tryckta alster, men hans predikningar och katekesundervisning har publicerats postumt, vilket påverkat åtskilliga generationer präster och troende, inte minst men heller inte bara i Västsverige. Enligt en muntlig tradition avråddes Esaias Tegnér p.g.a. ovädret efter Schartaus jordfästning att följa med ända till begravningsplatsen. Tegnér svarade: ”Den mannen följer man ända till graven”.

År 2003 hölls i Lund ett vetenskapligt symposium om honom, där bidragen samlades i en bok, Henrik Schartau 1757-1825. Symposiet hade­­ av naturliga skäl inga ekumeniska ambiti­o­ner, ändå påpekar Anders Piltz i sitt bidrag, ”Henrik Schartau och det stora allvaret”, att Schartau byggde på ”samma realistiska metafysik som exempelvis Thomas av Aquino”. ”Man kan genom analogiresonemang få viss kunskap om Gud”. Förnuftet är enligt Schartau genom syndafallet förvisso skadat, men inte helt förstört. Hans beskrivning av människans väg till frälsning, den s.k. kallade Nådens ordning, Ordo salutis, har enligt Piltz ”vissa likheter med de stora karmeliternas beskrivning av det andliga livets olika stadier”. Detta kan bekräftas. Undertecknad bad en gång karmeliten br. Wilfrid Stinnisen att läsa några texter om Nådens ordning, skriv­­na av Bo Giertz. Br. Wilfrid blev häpet och positivt förundrad. Han menade sig inte känna någon motsvarighet i katolsk tradition till en sådan samlad beskrivning av människans väg till fullbordad omvändelse. Br. Wilfrids enda fråga var om Nådens ordning nådde så långt som de stora mystikerna gjorde. Fortsätt läsa ”Schartau och nådens ordning i ekumenisk belysning (gästinlägg)”