Predikan: Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen

mathis_gothart_gru%cc%88newald_024

(Predikan av fader Anders Piltz, i S:t Thomas av Aquino katolska församling, Lund, andra söndagen i Advent 2016)

Facite ergo dignum fructum pænitentiæ

Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen.

Normalt innehåller evangeliet i mässan vad Jesus säger och gör. I dag är han inte med. Det är inte han som talar, man talar om honom som ännu inte trätt fram offentligt. Portalgestalten i adventstiden (vid sidan av profeten Jesaja och jungfru Maria), är Förelöparen, Jesu vän, den kärve asketen, celibatären, den rytande profeten, den lysande och brinnande varningslampan, den siste i raden av gamla förbundets profeter: Johannes döparen. Johannes framträdde omkring år 28 som vandringspredikant och predikade ett dop till bot och sinnesändring, som förberedelse till Guds rike, Guds herravälde, som snart skulle bryta in. För att vara fullt fokuserad på sin uppgift hade han förenklat sin livsstil till det yttersta: hade aldrig druckit en droppe alkohol, hade troligen inte kammat sig på länge, levde på källvatten, rostade gräshoppor (för övrigt en delikatess, sägs det) och vildhonung, utan bekymmer om det moderiktiga, klädd i en grov mantel av kamelhår med läderbälte. Möjligen hade han från början tillhört Qumran-kommuniteten ute i öknen. Han hade en skara lärjungar: Andreas, Simon Petrus bror, hade från början varit en av dem. Johannes hade en magnetisk utstrålning som talare. Helt odiplomatiskt inledde han sitt anförande genom att kalla åhörarna huggormsyngel och utlova Guds vrede. Folk i massor drog ut i öknen, lyssnade, insåg det riktiga i det han sade, omvände sig och lät döpa sig. Johannes utlöste en folkrörelse, något som makthavaren, den sluge, äregirige, praktälskande tetrarken Herodes Antipas, son till barnamördaren Herodes, följde med stigande oro. Diktatorer vill ju ha lugna undersåtar och upprätthåller lugnet med hyrda agenter, angivare och mördare, förutom reguljära trupper. Det skulle Johannes efter ett tag få erfara, men den historien tar vi nästa söndag.

Fortsätt läsa ”Predikan: Bär en sådan frukt som hör till omvändelsen”

”Ni tänker inte på framtiden!”

Apropå ansträngningarna för att undvika ordet ”Herren” i Svenska kyrkans handboksförslag kom jag att tänka på bibelöversättaren Eva Lisinas vackra och spännande tal om sitt liv och sin översättargärning, som finns översatt av Annika Bäckström i tidskriften Kritiker, nr 30 2014. I texten berättar Lisina om ett antal krisartade situationer där faran oväntat avvärjts genom vad hon själv tolkar som gudomliga ingripanden.

Eva Lisina (f. 1939) var en mycket betydelsefull person i arbetet med den första fullständiga översättningen av Bibeln till tjuvasjiska under 1990- och 2000-talen, ett arbete som hade initierats av det ryska bibelsällskapet. (Tjuvasjiska är ett språk med runt 1,5 miljoner talare, främst i republiken Tjuvasjien.) En tjuvasjisk översättning av Nya Testamentet hade dock publicerats redan 1911, av en grupp runt missionären och upplysningsmannen Ivan Jakovlevič Jakovlev. I fallet NT hade alltså den nya översättargruppen en tradition att förhålla sig till, en tidigare översättning som liksom alla översättningar var knuten till sin egen samtidskontext. Det första problem Lisinas bibelöversättargrupp ställdes inför var just översättningen av ordet ”Herren”. Både bakgrunden till konflikten och hur den löstes är intressant. Lisina skriver:

Ty Jakovlevs efterföljare hade inte givit detta ord någon egen översättning, utan översatt såväl ”Gud” som ”Herren” med ett och samma ord: ”Tura”, som betyder ”Gud”. Samtidigt kunde ju gruppen kring Jakovlev inte ha varit ovetande om detta ords betydelse, och att det i hela världen översätts. De övriga turkfolken översätter sedan länge ordet ”Herre” var till sitt språk: […] – ord som alla motsvarar tjuvasjiskans Chuça” (”Husbonde”, ”Herre”). Så varför använde inte Jakovlev ordet ”Chuça”? Här skulle man kunna anföra den tjuvasjiska poesins klassiker Gennadij Ajgis mening. [Dvs. Lisinas bror, min anm.] Han stod inte heller likgiltig för tjuvasjernas andliga upplysning och översättningen av Den heliga skrift till modersmålet. Han anser, att om Jakovlev hade återgivit ordet ”Herren” med Chuça” skulle hans översättningar kanske aldrig ha blivit publicerade; och hade de mot all förmodan blivit det skulle man ha förstört översättningen och Jakovlev själv hade blivit betraktad som kontrarevolutionär. Därför att vid den här tiden växte sig klassmotsättningarna i Ryssland starkare (den tidens främsta slagord: ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”). Revolutionen stod för dörren, och det dittills allmänt aktade ordet Chuça” hade blivit negativt. Jakovlev blev därför tvungen att översätta som han gjorde. Endast på så vis kunde han föra fram Guds Ord till tjuvaserna.

Men idag, hundra år senare, då översättarna föreslog ordet Chuça” har denna historia fått sin omvändning, man sa till oss: ”Något sådant har vi aldrig hört!”, ”Jakovlev översatte det inte, men ni…”, ”Detta kan leda till schism mellan de troende!”. Det blev heta diskussioner. […] Med bestämdhet, utan skymten av tvivel kan jag säga att då det gäller översättningen av Bibeln är ingenting slumpartat, varje steg, alla dolda tankar, all nitälskan, lättja och hyckleri står under Guds ögon. Man må kunna språket, förstå texten, men att översätta Bibeln utan en särskild hjälp är omöjligt (nu talar jag förstås om god översättning). I vårt fall kom denna särskilda hjälp genom metropoliten Varnava. Biskopen var närvarande vid våra diskussioner, men sa ingenting, han lyssnade framför allt. Och så, under en av de första diskussionerna hördes en sträng och mäktig röst: ”Ni tänker inte på framtiden! Vi ska alla dö: men Bibeln blir kvar: den boken är evig. Nya generationer kommer att läsa den. Den måste översättas precis så som den blev skriven. Låt oss inte hindra översättarna – låt dem arbeta i ro, de kan sin sak. Sedan får vi se efter.” Just i den stunden blev jag en gång för alla övertygad om att den tjuvasjiska Bibeln kommer att bli verklighet, vilka svårigheter som än väntar oss.

My Sweet Lord/Today is a Killer

 

I ”My Sweet Lord/Today is a Killer”, Nina Simones 18 minuter långa liveversion av George Harrisons ”My Sweet Lord”, är det i första hand – ja, vad är det egentligen? Något med Simones närvaro, allvar och uthållighet är det väl som gör denna inspelning så enastående och tusen gånger starkare än Harrisons gitarrplink.

Men också texten har Nina Simone förstorat. Hennes tillagda rader tycks vidga sången till att handla inte bara om en personlig längtan efter att se Gud, utan om hela världens splittring och oro, om de skapelsens rop som individens längtan är sammankopplad med och ett uttryck för. I denna förening av individuell och universell sorg och längtan, där den personliga bönen i ödmjukhet och förtvivlan bär fram världens nöd inför Herren, liknar hennes version en psaltarpsalm. Visst hade väl David kunnat skriva dessa rader:

The whole world’s looking for u,
Doing all kinds of things looking for u,
Won’t u show yourself Lord,
Don’t u know what they’re trying to do,
Don’t u know they mean to see u,
But everything today is a killer,
Today is a killer,
How am I going to see u Lord?
How am I going to be with u Lord?
Nobody has taught us any patience, Lord,
And about now it’s to late,
I hope it’s not too late,
But I’m afraid its too late, my Lord,
Can’t get close to nobody no more,
No matter how much you try,
You can’t get close to nobody no more,
Because today is a killer,
And only you can save us Lord,
I never dreamed,
I certainly never hoped,
That one day I’d be screaming,
For something my mother told me I needed in the beginning.

Julevangeliet enlig Leonard Cohen- sprickor i julfasaden och varför Jussi Björling inte bör sjunga O helga natt

En ständigt återkommande diskussion i min ungdoms dagar, och fortfarande olöst för den delen, var frågan om det fanns någon objektiv bedömning för vad som är bra musik. Det mesta av olösligheten berodde förstås på en musikalisk oförmåga eller möjligen förstockning att inse kvaliteten i min musiksamling. Men om man fortsätter att leka med tanken att musik kan vara ”rätt” och ”fel” så att säga vad händer med vår julmusik då? Hur väl överensstämmer själva musiken med berättelsen? Med julevangeliets kärna? Att Gud blev människa och föddes i ett stall i periferin i den mest perifera provinsen i det stora Romarriket.1896Paul_Gauguin

Det har säkert sagts många gånger att enkelheten i Jesu födelse rimmar väldigt dåligt med hur julen ser ut idag. Så är det förstås även med julmusiken som ofta är alltför konturlöst tillrättalagd i sin trevlighet. Men innehållet i visa julpsalmer behåller förstås julevangeliets innebörd ibland, ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid. Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid,” ”Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt,” och inte minst i Ett barn är fött,

Om världen ännu större var,
av guld och pärlor klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

 

Allt för ofta tycker jag att detta budskap får en musikalisk klädedräkt som går stick i stäv med det. Den finns en perfektionism och ensidighet i arrangemang och produktion i mycket av julmusiken som i det närmsta liknar en gnosticism, alltså en rädsla för (eller egentligen nedvärdering av) det materiella. Och detta passar så utmärkt i mycket av estetiken i frikyrkan med sin strävan efter det perfekta ljudet, den perfekta mixningen eller det perfekta ”cleana” gitarrsolot. Det var inte okej att lyssna på Led Zeppelin, men Toto klarade sig eftersom det ”lät” så rent och musikerna var så ofantligt duktiga (till skillnad från Led Zeppelin då?). Saker och ting har säkert förändrats bland ungdomar i frikyrkan sedan dess, och förhoppningsvis till det bättre, men jag undrar om inte gnosticismens lockelse och estetik dyker upp då och då?

Den gnostiska estetiken finns förstås inte bara i frikyrkan. Jussi Björling, eller egentligen hans far, formulerade hur den perfekta tonen skulle visualiseras. Jussi Björlings far, som även han var erkänd operasångare på sin tid, menade att, ”när en ton är fulländad, ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän.” Han uppnådde kanske inte detta själv, men frågan är om inte Jussi hade förmågan att ibland finna just den tonbildningen. Han version av Adams julsång (O Helga natt) är väl snarast oöverträffbar i just den aspekten, men teologiskt sett är det just också det mest problematiska. Bilden av den fulländade tonen som dallrandes på en vattenstråle är väldigt långt ifrån Guds tillvägagångssätt när den mest fulländade skulle komma till jorden. Då var det mörker, avlägsenhet och utanförskap som präglade tillfället.

Leonard Cohen förbryllar mig ofta. Jag blir gripen. Djupt. Inte minst av hans text i låten Born in Chains på skivan Popular Problems. Här om dagen slogs jag av tanken, eller frågan, vad skulle hända om man läser den som en julpsalm? Om man låter jaget vara Jesus?

Jag vill helst undvika att göra allt för direkta tolkningar av Cohens texter, men när det kommer till Born in Chains ligger det nära att tolka den som att den handlar om det judiska folket. Jag har kanske inte rätt att göra det, men evangelisterna lyfter fram Jesus som personifieringen av det judiska folket, ett judarnas utvaldhet i koncentrat och fulländning. Kanske, men med stor försiktighet, kan det låta sig göras med Born in Chains.

I was born in chains but I was taken out of Egypt
I was bound to a burden, but the burden it was raised
Oh Lord I can no longer keep this secret
Blessed is the name, the name be praised.

Det är kristologi underifrån och det mänskliga i Jesus. Är det inte också det som vi ska inse, det som betonas i julevangeliet? Men finns det inte även en djupt hemlighet som ska bli klarlagd i händelsen i stallet? Sången fortsätter,

I fled to the edge of a mighty sea of sorrow
Pursued by the armies of a cruel and dark regime
But the waters parted and my soul crossed over
Out of Egypt, out of Pharaoh’s dream. 

Word of words and the measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I do not know the rest.

Kanske blir teologin lite svajigare här, men prövningar, djup förtvivlan, bördan av att ta våra synder, upplevelsen och tyngden av det gudomliga uppdraget… Samtidigt frågan om vilken Jesu självkännedom var. Både i evangelierna och i Filipperbrevet antyds en avsägelse av gudomlig allvishet hos Jesus. ”Written on my heart in burning letters. That’s all I know, I do not know the rest.”?

Nästa verser är kanske att ta det för långt i överföringen på Jesus, men starkt är det.

I was idled with my soul, when I heard that you could use me
I followed very closely, but my life remained the same
But then you showed me where you had been wounded
In every atom spoken is the name

I was lost on the road, your love was so confusing
And all the teachers told me that I had myself to blame
But in the arms? stands? the? illusion
The sweet unknowing unifies the name.

Men sista versen slutar på sättet Jesu liv slutar,

I heard the soul unfolds in the chambers of this longing
As the bitter liquor sweetens in the amber cup
Ah but all the ladders of the night have fallen
Just darkness now, to lift the longing up.

”Just darkness now, to lift the longing up,” kan korset och Jesu död beskrivas mycket vackrare? Det paradoxala i att Jesu tog lidande på sig, tog mörker och synd på sig, men i det lyfter längtan sig upp. Men döden var inte slutet, mörkret visade sig kunna ge ton till en annan sång,

Word of words and measure of all measures
Blessed is the name, the name be blessed
Written on my heart in burning letters
That’s all I know, I cannot read the rest.

Perfektion är långt ifrån Guds väg i julevangeliet. Perfektionen i julmusiken är gnosticism, men ändå är julevangeliet och kristendomen inte utan ett mål och målet är, paradoxalt nog, fulländning; att vi en dag i vår gemenskap med Fadern, genom Sonen i den helige Ande blir det vi är menade att vara. Vad är då ”fulländning” i musik?

Enligt min mening är det inte när en ton dallrar ”som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän.” För mig behöver tonen istället komma från någon sorts diskrepans, något ’blått,’ eller något som ’skaver’ för att sedan nå upplösning, eller försoning skulle man kunna säga. Fulländning i musik är Mahalia Jacksons frasering i synkop 0:15 in i How I Got Over. Det är Aretha Franklins inledning i Change is Gonna Come som fullständigt välter över mig när hon kommer till ”I was born…”. Det är Adeles något off beat och oväntade höjningen i sin ton 4:30 in i ”When We Were Young”. Det är Rune Gustavssons fantastiska töj och frasering 2:04 in när Vreewsijk sjunger ”Fritiof Anderssons paradmarsch”. Eller när Otis Redding släpigt slutligen når sin ton ”There were tiiiiiiimes” i I’ve been loving you too long (too stop now).

Varför är det ”fulländning”? Det är det just därför att det inte handlar om perfektion. Det handlar om att utgå från det materiella, från ”stoffet”. Det handlar om att våga ta sig an brustenheten, det som är ”off”, det som har en spricka och förvandlar det till något annat, nämligen till det som det var ämnat till – till romansk_2försoning. Det betyder inte att ”försoning” alltid kommer eller bör landa på grundtonen, eller vara utan färgningar, men det betyder att brustenheten har blivit förvandlad till något skönt, till sin fulländning. Så gjorde Gud och han vill vår fulländning på sitt sätt. För som teologen Leonard Cohen skriver i Anthem ”There’s a crack, a crack, in everything. That’s how the light gets in.” Vår värld var sprucken och i vår värld kom Jesus in – världens ljus. Tacka Gud för det.

 

Bekymmerslösheten som äkthetskriterium

För någon månad sedan spreds en text som uppgavs vara författad av en döende Steve Jobs i sociala medier och på diverse nyandliga och privatreligiösa sajter, tillsammans med en bild på en blek och utmärglad Jobs. Författaren till avskedsbrevet hävdar att han nu, i dödens närhet, insett att hans jakt på guld och gröna skogar har gjort honom till ”a twisted being”, och att det verkligt värdefulla är kärlek och relationer. Det är åtminstone en ungefärlig sammanfattning; den röriga texten staplar så många klyschor på varandra, som var för sig spretar åt ganska olika håll, att det är lite svårt att sammanfatta den.

Ganska snart började bloggare argumentera för det orimliga i att texten skulle vara skriven av Steve Jobs. De slarviga formuleringarna är ett skäl, ett annat är att det delvis uttrycker ett ganska utpräglat kristet tankegods, med sitt tal om kärleken som det allra högsta och om mötet med en personlig Gud. Jobs var zenbuddhist och skulle troligen inte ha uttryckt sig på det sättet. Dessutom har han inte beskrivits som någon som främst jagade efter framgång och förmögenhet, åtminstone inte under den senare delen av sitt liv.

Men det finns saker som skär sig i texten alldeles oavsett vem som har skrivit den, vilket gör hela historien ännu mer bisarr. Jag funderar över om det falska i själva den andlighet som brevet uttrycker kan ha att göra med avsaknaden av glädje.

De många som under historiens gång har vittnat om att deras liv har förändrats när de har upptäckt livets och kärlekens skatter uttrycker samtidigt genomgående en stor glädje, bekymmerslöshet och inre frihet. Vi kan tänka på Paulus, den helige Franciskus, de tre männen i den brinnande ugnen, Hagar eller Dietrich Bonhoeffer. Med första Johannesbrevets ord har de alla erfarit att ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”.

När de villigt lämnar ifrån sig sådant som de tidigare hållit mycket kärt är det inte heller för att dessa tidigare glädjeämnen är dåliga i sig, utan för att de funnit något ännu bättre, en pärla som de behöver tomma händer för att kunna gripa tag i.

Den nya, djupa glädje som de utstrålar är inte påträngande eller påklistrad, utan stilla och enkel. Den kanske knappt märks, för den ouppmärksamme, samtidigt som den tycks märkligt orubblig.

Det fejkade Steve Jobs-brevet uttrycker något helt annat: dualism, känslor av bitterhet och uppgivenhet men också ett slags överlägsenhet; det är skrivet med ett mästrande tonfall, av någon som anser sig veta bättre än sin läsare. Syftet med spridningen av brevet måste väl förmodas vara att förmedla någon form av positivt budskap, och det behövs definitivt fler som ifrågasätter jakten på förmögenhet i vår tid, men i stället tycker jag att brevet inger obehag.

Lyckligtvis behöver vi varken vända oss till IT-miljardärer eller facebooks inspirationssidor om vi söker efter sanna vittnesbörd. Historien är full av människor som har prioriterat bort förmögenhet, status och yttre framgång för att följa en inre kallelse att leva i kärlek. Inte minst gäller detta förstås de kristnas historia, där denna grundberättelse präglar extremt många helgonlegender, för att inte tala om evangeliernas skildring av Jesu liv. I dag kan vi fråga klosterfolket, eller samhällets utstötta, vad som är viktigast i livet. Men också profeterna i Gamla testamentet tvingades välja bort materiell trygghet och omvärldens uppskattning för att leva autentiskt och följa kärlekens väg. Det är också värt att notera slutet på den bibliske Jobs bok: efter att Job har sett Gud och kommit till insikt om sig själv får han igen allt det han har förlorat, och mer därtill. Poängen är inte att avfärda något eller någon, utan att välja det som är sant och gott och med glädje bära de konsekvenser detta val kan få i de sammanhang vi lever i.

Den helige Franciskus skriver om dygden som fördriver lasten:

Där kärlek och vishet finns, där finns varken rädsla eller okunnighet (1 Joh 4:18).
Där tålamod och ödmjukhet finns, där finns varken vrede eller förvirring.
Där fattigdom finns tillsammans med glädje, där finns varken begär eller girighet.
Där lugn och inre samling finns, där finns varken bekymmer eller oro.
Där gudsfruktan finns, som vaktar gården (Luk 11:21), där kan Fienden inte hitta ett ställe att bryta sig in.
Där förbarmande och varsamhet finns, där finns varken överdrivna krav eller hårdhet.

(Ur ”Förmaningsord”, Skrifter, Veritas 2011. Övers. Henrik Roelvink OFM)