Svenska kyrkan och miraklerna

I en intressant krönika i DN skriver Maria Schottenius idag om sin upplevelse av att många präster i Svenska kyrkan försöker förklara miraklerna i Nya Testamentet som helt immanenta skeenden:

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar i många nutida prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Men blir det i så fall kvar en religion, eller har vi fått en etisk lära?

Schottenius fortsätter med att återge Camilla Lifs helgsmålsandakt där brödundret egentligen handlar om någon som ”vågade ta första steget” och därigenom satte igång en rörelse där alla bidrog och så kunde alla bli mätta. Det är förstås en rörande bild och en läsning som inte alls är utan viktiga poänger.

Men mer problematiskt blir det när man låter påskens centrala under, Jesu död och uppståndelse, läsas bara som en metafor för att naturen får liv igen. Jag känner igen tendensen som Schottenius talar om; jag minns en annons på Katedralcaféet i Uppsala där jag fick just intrycket att det påsken egentligen handlar om är hur livet återvänder i naturen.

Schottenius menar att Svenska kyrkan behöver bli tydligare med vad hon menar: menar hon att undren inte finns, eller menar hon (fortfarande) att Gud ibland verkar i världen på ett extraordinärt sätt?

Den klassiska definitionen av ett mirakel är att det är en händelse där Gud verkar utöver naturens kapacitet, men inte emot naturlagarna. Miraklerna är också alltid kopplade till mening, de har en uppenbarande karaktär. Därför är Schottenius fråga om det handlar om tolkning eller under (se nedan) missvisande.

Beskrivningen av under som något som bryter mot naturlagarna representerar en senare förståelse, som har förvirrat debatten hel del. Att Guds handlande kan gå utöver naturen betyder inte att det bryter mot naturen.

Hela Universums historia är för övrigt ett exempel på hur naturen kan ”överträffa sig själv” i jämförelse med den kapacitet den hade tidigare. Vi kan lika gärna säga att människans förmåga att lyfta sina händer ”bryter mot” gravitationen, om vi menar att något som går utöver gravitationen också går emot gravitationen.

Det finns mycket en person som försvarar det helt immanenta perspektivet skulle kunna lyfta fram i Schottenius krönika och föra in i sin egen argumentation: när Schottenius säger att något antingen är ett under eller är till för att tolkas skulle en sådan person svara: Naturligtvis är det till för att tolkas!

Det säger även jag (som menar att också det mirakulösa inträffar). Men det jag menar att Svenska kyrkan behöver bestämma sig för i sin offentliga förkunnelse är vad som syftar på vad: är Jesu uppståndelse en bild för naturens uppvaknande, eller är det tvärtom?

Man behöver bestämma sig för vad som är ”källdomän” och vad som är ”måldomän” som det heter inom metaforteori. När vi säger att livet är som en resa, så är ”resan” det mer välbekanta (källdomän) som illustrerar det mer svårfångade fenomen som vi vill belysa – ”livet” – som är måldomän. På samma sätt är det ur kristen synvinkel ormens ömsande av skinn och naturens återuppvaknande som illustrerar den dynamik som sammanfattas i korset – inte tvärtom.

Problemet är att vissa förkunnare ibland vill göra det mer svårfångade och svårsmälta transcendenta fenomenet helt och hållet greppbart genom att säga att det egentligen syftar på det immanenta.

Är det våra föreställningar om det transcendenta som ska förstås som att de refererar till det immanenta, eller är det det immanenta som ska förstås som att i sin djupdimension syfta på det transcendenta?

När K G Hammar säger att ”Gud” är en metafor för en erfarenhet har han ur kristen synvinkel blandat ihop källdomän och måldomän. Erfarenheter är immanenta företeelser, som kan säga något om det transcendenta. Det är därför ur kristen synvinkel snarare så att erfarenheten är en metafor, en bild, en glimt av Gud.

Det är inte så att ”begreppet Gud” syftar på en erfarenhet. Det är istället erfarenheten som syftar mot Gud.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan har ett utomordentligt användbart begrepp för att beskriva relationen mellan två meningsnivåer, där de inte är reducerbara till varandra, men ändå inte dikotoma. Lonergan kallar det för sublation och det uttrycker hur man i katolsk teologi ser på relationen mellan nåd och natur: nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte.

Att gifta sig innebär en fördjupad överlåtelse och relation till den andra personen, men det innebär inte en dikotomi gentemot den relation man hade när man bara var pojk/flickvän(ner). Den relation man hade har fått en fördjupad kontext, och därför delvis ny karaktär, men inte upphävts.

Det är så, tänker jag mig, man bör se på relationen mellan det immanenta och det transcendenta. När vi kopplar erfarenheter av död och uppståndelse i naturen, i våra egna liv (på en psykologisk nivå) till Jesu död och uppståndelse i vilken vår faktiska, konkreta död följer samma mönster så får dessa vardagliga erfarenheter en vidgad kontext och fördjupad mening.

Om vi däremot försöker inte bara illustrera Jesus död och uppståndelse med naturens växlingar, utan säga att det är en bild för detta, då har vi reducerat Jesu död och uppståndelse till något helt immanent. Och det immanenta tappar därmed också något av den djupare mening det skulle ha haft, om det kunde ses som en bild för Jesu död och uppståndelse.

Så här beskriver Lonergan sublation:

”What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis; yet so far from interfering with the sublated or destroying it, it includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context.”

Motsatsen till sublation är reduktion. Svenska kyrkan behöver bestämma sig om det är naturen som pekar på Gud, eller om det är våra religiösa föreställningar som pekar på naturen.

Åter till brödundret: kanske är det så att vi inte behöver välja mellan läsningen att pojken satte igång en rörelse där alla bidrog och att Gud verkade på ett extraordinärt sätt. Jag har inte några problem i sig med läsningen att det var genom att människors solidaritet väcktes som brödet kom att räcka till: ur Guds synvinkel är det antagligen att föredra än att Gud skall behöva ersätta människors välvilja.

Men en vanlig föreställning om Jesu under är att de är ”tecken”: de ska illustrera något om Guds karaktär och omsorg, men däremot inte ersätta naturens vanliga ordning och dynamik. Om Gud ständigt gjorde dessa ting skulle det kunna riskera både människans och naturens integritet.

Herre, ge mig det vattnet

Duccio di Buoninsegna
Cristo y la samaritana, 1310-1311
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza, Madrid

 

Tänker någon be mig sjunga snart?

Är det guld att tiga även om det är vad alla väntar sig?

Känns det bättre om jag pressar ner mig i tenorläge?

Finns det någon pelare man kan stå bakom och andas en stund?

Sitter kjolen fult över rumpan nu eller sitter den för bra?

Var ligger syrgasmasken för nertrampade kyrktanter?

Är det okej om vi sätter upp en syster på talarlistan?

Vill du berätta hur du håller kväljningarna tillbaka?

Kan pennan bredda väggarna i vapenhuset?

Vore chansen större med ett pastellfärgat tangentbord?

Hur smakar det ord som får magknipet att släppa?

Går det att skriva in sig i något annat rum än det egna?

Kan bokstävernas tårar börja blänka, glimra, stråla?

Kan toners tryck mot luften likna smekningar?

Vem vill ge plats för sådana ljusa flöden?

Var Jesus feminist?

Det är alltid välkomnat med personer som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta det som har tagits för givet. Det är väl inte för mycket att tänka sig att Jesus var just en sådan person. Men jag blev tipsad om en text av bibelvetaren Cecilia Wassén som just ifrågasätter om Jesus var feminist – något som är mer eller mindre ett självklart antagande i många kyrkokretsar.

Var då Jesus feminist? Nej, verkar Cecilia Wassén säga. Hon öppnar sin text med att definiera feminism.

I klassisk bemärkelse är feminism en ideologi som verkar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, vilket bygger på upplysningstidens jämlikhetsideal. Den idésfären fanns inte på Jesus tid inom Romarriket där slaveriet var utbrett och allmänt accepterat.

Feminism görs till ett upplysningsfenomen med andra ord. På många sätt får jag intrycket av Wasséns argument är: Jesus kan inte ha varit feminist eftersom feminismen ännu inte var påkommen. Mycket betoning ligger på det faktum att Jesus levde i en patriarkal kultur och att han därför inte bemötte (kunde bemöta?) frågan om jämställdhet mellan könen. Wassén skriver,

Det vore märkligt om han hade verkat för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män nästan 1800 år före den tidiga feministiska rörelsen i västvärlden.

Absolut, formulerat i de orden så vore det märkligt. Men, om alla ord enbart får användas utifrån sin egen tidshorisont så är det dock frågan om vi kan säga någonting alls om dåtidens människa. Formulerar man istället Jesu relation till kvinnor i termer av lärjungaskap och inte rättigheter så är det kanske mer sannolikt. Och som kyrkohistoriker vill jag nog invända att den tidiga feministiska rörelsen skulle ha tagit sin början först på 1800-talet. Men det finns även, som jag ser det, bibelvetenskapliga problem med Wasséns artikel.

Det ska sägas på en gång att jag inte är bibelvetare till professionen så det kanske är vanskligt att säga sig ha bibelvetenskapliga invändningar när Wassén uppenbarligen forskar i ämnet. Men Wassén avskriver framförallt två tillfällen när Jesus möter kvinnor som ohistoriskt eftersom de tillhör Johannesevangeliet. Det är Jesus samtal med den samariska kvinnan samt mötet med äktenskapsbryterskan som enligt Wassén är ”sent material som knappast härrör från Jesus tid.”

Jag förstår att det inte fanns utrymme till en lång utläggning från hennes sida om historicitet och urvalskriterier o s v för detta, men när Wassén vill utesluta just dessa två tillfällen verkar det implicit betyda att hon anser att om man tar med dessa så blir argumentet för att Jesus var ”feminist” starkare. Varför skulle hon annars omnämna dem alls? Dessa två episoder har i varje fall används för att just lyfta fram Jesus unika relation och erkännande av kvinnan.

Jag tror inte att det är enbart dessa texter som kan understöda ett argument för att Jesus kan sägas agerat emot sitt patriarkala samhälle i frågan om relation till kvinnan. Jag skulle vilja hävda att Wassén avvisar dessa två episoder alldeles för snabbt och hon till och med underminerar uteslutningen med sin egen artikel.

Wassén betonar rakt igenom just hur patriarkal den kultur var som Jesus befann sig i. Så patriarkal till och med att Jesus inte kunde ha menat hantera frågan om könsmaktsordning. Men, om så var fallet, var kommer då dessa två berättelser från? Wassén menar att det är episoder som traderats och förändrats genom den muntliga traditionen fram till att Johannesevangeliet slutligen skrevs ned. Men detta låter mindre trovärdigt i mina öron. Utifrån vad vi vet sociologiskt om radikala religiösa rörelser så är de (om de alls är det) öppna för kvinnligt ledarskap och kvinnligt inflytande i början av sin verksamhet för att sedan bli mer och mer patriarkalt styrda.

Om nu Johannesevangeliet är från det sena första århundradet så är det anmärkningsvärt att det senast skrivna evangeliet skulle innehålla den mest radikala texten i frågan om Jesu relation till kvinnor – om det nu inte går tillbaka till just Jesus själv. Det är inte heller sannolikt att texterna kommer från den judiska kulturen med tanke på Wasséns argument om den genomträngande patriarkala strukturen på den tiden. Om man då ska använda sig av Jesus-seminariets dubbla dissimilaritetskriterium (vilket jag ställer mig tveksam till i vanlig fall, men det har trots allt används flitigt för att just visa på vad som inte kan knytas till historiska Jesus) – där enbart det som varken kan härledas till den judiska kulturen innan Jesus eller till den tidiga församlingen kan med säkerhet härledas till Jesus – ja då verkar ju just precis episoden när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn samt mötet med äktenskapbryterskan just precis vara sådana episoder.

Utifrån Wasséns egen artikel finns det alltså goda argument för att de episoder som hon vill utesluta varken hör till tiden innan Jesus eller till tiden efter Jesus och bör därför mycket kunna vara bevarade av den tidiga kyrkan i den formen ända tills evangelisten skriver ned dem just eftersom de går tillbaka till Jesus. Wassén bör alltså räkna in dessa två episoder i sin fråga om Jesus var feminist eller ej, och vad får vi då? Jo, bland annat en Jesus som möter en kvinna med och i en teologisk argumentation. Finns det exempel på andra rabbiner som gör detta? Wassén nämner att detta inte skulle vara något exceptionellt – så här kan det säkert finnas böcker skrivna och forskning gjord och min fråga speglar då enbart min okunskap i just bibelforskningen, men jag skulle gärna bli hänvisad till något exempel på en judisk rabbin som hade den sortens relation till sitt kvinnliga följa som Jesus hade. Men, jag skulle vilja säga att det är upp till de som argumenterar att Jesus inte var feminist att visa att det finns andra exempel på när en judisk rabbin samtalar med en kvinna på det här sättet. Och om det finns det, betyder då inte det att det finns sprickor i argumentet för att den tiden skulle vara så cementerat patriarkal? Som jag ser det finns det goda anledningar att ifrågasätta ifrågasättandet av Jesu feminism.

Var då Jesus feminist? Nej, självklart inte, om man med det är tvungen att vara född efter 1789. Jesus var inte heller kristen eller trodde för den delen inte på treenighetsläran; lika lite som han förespråkade representativ demokrati eller FNs mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att om begreppet feminism enbart kan innefatta de som är födda under eller efter upplysningen så har man förstås skrivit bort all möjlighet till feminism i Nya testamentet redan från början.

Finns det goda skäl för Jesu lärjungar att vara feminister? Det vet jag inte vad Wassén skulle svara på, men jag antar att hon skulle svara ja till det, men inte eftersom Jesu gärningar borgade för en jämställdhet mellan könen. Men för min del är detta ett ja eftersom kristna ska följa i sin mästares fotspår där kvinnor och män är jämställda som lärjungar till honom. Detta går direkt tillbaka till Jesus som jag ser det. Och om det inte får kallas feminism att kvinna som man blir jämställda som lärjungar inför Kristus, vad ska det då kallas? Även om varken ordet eller begreppet fanns att tillgå för 2000 år sedan. Alla är ni ett i Kristus osv. osv.

Skapelsen är inte färdig än

Kedjan

Jag var bygdens snille
som de skrattade åt på kyrkbacken,
dessa kloka som sitter så bredbent i livet.
Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Jag var slängd i latin. Och mitt i hånet
skramlade byn ihop till en tid
för mig vid universitetet i Jena.
Där tilläts jag rent av disputera
och försvara tesen att människan finns
trots alla tecken på motsatsen.
Möjligen blev jag underkänd.
Jag vill inte minnas, ett år av förtvivlan
som sa att människan är människans varg.

Men så kom jag att höra en filosof,
hette Schelling, och jag förstod med ens
vår uppgift i världen. Bibeln har fel –
Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som ännu inte tänkts.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.
Med min kunskap är jag ett slags sekreterare
med en hemmagjord snabbskrift
för att fånga molnens mångtydigheter,
fågelflyktens förebud
och det växande ljuset i människors ögon.
Mina valna bondska händer
har bara svårt att hinna med –

 

– Kjell Espmark (ur diktsamlingen ”Skapelsen”, Norstedts, 2017)

 

 

Vargtimmens evangelium (Matt 14:22–33)

 

När Jesus kommer gående på vattnet känner lärjungarna inte igen honom. Det är strax före gryningen.

Vargtimmen, har Ingmar Bergman lärt oss att kalla den. Den stund då vi vaknar kallsvettiga, vrider oss av och an. Med Bergmans ord:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

En av dessa paradoxer som varje människa lär sig av erfarenhet är att det är just när ljuset verkligen är på väg att gry som det ter sig som mest avlägset.

Det måste vara en vålnad, är lärjungarnas omedelbara reaktion när de ser Jesus stilla komma gående över de mörka stormvågorna. Vi kan inte föreställa oss att det kunde finnas ljus, att det kunde finnas hopp, när vi vaknar upp i denna timma.

Tiden mellan tre och fem på natten är också tiden för vigilian, nattvakans tidebön, i många kloster. I vigilian bär klosterfolket fram världens djupaste nöd inför Gud, medan de framhärdar i hoppet om att Kristus ska komma alla plågade och övergivna till mötes. Medan insomnin håller de olyckliga i sitt grepp sjunger de bedjande ur psalm 25:

Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.

Psaltaren och ordningen för vigilian kunde skrivas ut på recept åt dem som tröttnat på att experimentera med sömnmedel. Och vore det inte en idé att införa vigilia i landets alla sjukhuskapell?

Men också när vi inte själva tar oss upp ur sängen för att be kan det vara en tröst att veta att det finns andra som gör det.