Kategori: Benedict

Hildegard och den lysande materien

Benjamin EkmanBenedict

Den 17 september 1179 dog Hildegard av Bingen in i sitt kloster i Rupertsberg, vid Rhenfloden väster om Frankfurt. Därför firas idag hennes festdag. Hildegard var visionär författare, tonsättare, konstnär och vetenskapskvinna. Hon fick ingen formell utbildning utan formades av klosterlivets språkmiljö, genom de ständigt upprepade psalmerna och liturgiska hymnerna, de nattliga läsningarna ur bibeln och kyrkofäderna. I hennes texter ser vi detta så typiska för den benediktinska liturgiskt-litterära traditionen: en sorts associativ stream of consciousness där bilder från bibeln och den teologiska traditionen vävs samman i ständigt nya kombinationer. Som i sången O splendissima gemma, sjungen till Jungfrun Maria:

O skimrande ädelsten,
och solens rena klarhet
strömmande in i Dig
är källan som flödar ur Faderns hjärta
är den som är hans enda Ord;
genom det skapade Han jordens ursprungliga materia
den som Eva fördärvade.
Detta Ord lär Fadern bli till människa hos Dig,
och denom det blev Du den nya lysande materia,
genom vilken Ordet själv utandades alla goda krafter
liksom det förde hela skapelsen till den första materien.

Citatet ovan kommer från en artikel av Gunilla Iversen som jag snubblade på för några år sedan när jag på universitetbiblioteket här i Lund bläddrade i en volym av tidskriften Artes (i jakt på en artikel av Ulf Linde – jag har sedan dess känt på mig att man nog bör bläddra igenom fler nummer av tidskriften, publicerar de Linde om centralperspektivets historia och en annan essä om Hildegard så tyder det att de hade bra redaktörer). Artikeln har jag laddat upp på min Dropbox här, tillåt mig att fresta till läsning med detta citat om tonsättaren Hildegard:

Hela den senare delen av visionen ägnar Hildegard åt musikens roll. Rösterna hon hör sjunger: i glädjefylld harmoni, i klagan eller för att inge den ångestfulla själen mod att kämpa mot sina demoner. Hon förklarar att visionen kommit till henne lika mycket genom musiken som genom orden. De sjungande stämmorna trängde rakt igenom henne på ett sådant sätt att hon utan svårighet kunde förstå deras budskap. Ljudet, som var som stämman hos en stor skara, ”sonus ut vox multitudinis”, sjöng i harmoni och samklang för att ”ruminera” över ordens innehåll, och för att lyfta upp deras budskap. I sina ord om musikens oersättliga funktion för att uttrycka det som inte kan sägas med ord följer Hildegard naturligtvis idéer i en tradition från Augustinus om musikens förmåga att vidröra människans innersta. Oräkneliga lyriska texter, som sekvenser, troper och hymner under tio- och elvahundratalet utvecklar just detta tema på ett språk inspirerat av Davids psalmer och rikt på musikaliska metaforer. Här, i slutet på denna sin sista vision kommer Hildegard nära detta språk. Hon säger att musiken gör hårda hjärtan mjuka och fyller dem med förkrosselsens fuktighet: ”symphonia dura corda emollit et ipsis humorem compunctionis inducit.” Här är hon nära Gregorius den store, som i många texter talat om hur Guds verkan i människan innebär just detta, att själen som förhårdnats (durata) av egoismen blir mjuk (emollitur). Slutsatsen är naturligtvis att den vision hon haft bara kan förmedlas genom musiken. För att orden skulle kunna tränga in i åhörarnas hjärtan måste de sjungas.

Gunilla Iversen, ”Den skimrande ädelstenen”. Om Hildegard från Bingen, Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik. (Musikaliska Akademien och Svenska Akademien), ed. Gunnar Harding & Bengt Jangfelt, 3 (1991) 74-87.

Om man vill läsa mer om Hildegard kan man med fördel börja med de katekeser påven emeritus Benedictus XVI hade om henne 2010, här och här. Musikälskaren Benedict gjorde för övrigt 2012 även Hildegard till kyrkolärare.

Jabbok

Joel HalldorfBenedict

Temat för kommande söndag är, enligt Svenska kyrkans ordning, Trons kamp och en av texterna berättelsen om Jakobs kamp vid Jabbok. En fantastisk text, ”värdig en Rembrandt” som en tysk exeget uttryckt det (Gunkel).

När jag ska predika, vilket jag har förmånen att göra denna söndag, ser jag alltid om jag kan hitta en utläggning av de aktuella texterna från påve Benedict. Han är, i mitt tycke, en av de främsta bibelutläggarna i vår tid. En sådan insikt i textens djupdimensioner, vilka han dessutom på ett konstruktivt sätt tar  hjälp av historisk-kritisk forskning för att komma åt. Det är en ovanlig kombination. Här återfinns följande utläggning från honom om kampen vid Jabboks vadställe:

Biblical exegetes give many interpretations to this passage; the scholars in particular recognize in it literary connotations and components of various genres, as well as references to some popular accounts. But when these elements are taken up by the authors of the Sacred texts and incorporated into the biblical narrative, they change their meaning and the text opens up to broader dimensions. For the believer the episode of the struggle at the Jabbok thus becomes a paradigm in which the people of Israel speak of their own origins and outline the features of a particular relationship between God and humanity. Therefore, as is also affirmed in the Catechism of the Catholic Church, “from this account, the spiritual tradition of the Church has retained the symbol of prayer as a battle of faith and as the triumph of perseverance” (n. 2573). The Bible text speaks to us about a long night of seeking God, of the struggle to learn his name and see his face; it is the night of prayer that, with tenacity and perseverance, asks God for a blessing and a new name, a new reality that is the fruit of conversion and forgiveness.

For the believer Jacob’s night at the ford of the Jabbok thus becomes a reference point for understanding the relationship with God that finds in prayer its greatest expression. Prayer requires trust, nearness, almost a hand-to-hand contact that is symbolic not of a God who is an enemy, an adversary, but a Lord of blessing who always remains mysterious, who seems beyond reach. Therefore the author of the Sacred text uses the symbol of the struggle, which implies a strength of spirit, perseverance, tenacity in obtaining what is desired. And if the object of one’s desire is a relationship with God, his blessing and love, then the struggle cannot fail but ends in that self-giving to God, in recognition of one’s own weakness, which is overcome only by giving oneself over into God’s merciful hands.

Dear brothers and sisters, our entire lives are like this long night of struggle and prayer, spent in desiring and asking for God’s blessing, which cannot be grabbed or won through our own strength but must be received with humility from him as a gratuitous gift that ultimately allows us to recognize the Lord’s face. And when this happens, our entire reality changes; we receive a new name and God’s blessing.