Michel Foucault menar att tankegods i den tidiga kristna klosterrörelsen bär skulden till modernitetens besatthet av det egna jaget. När vi låg på svarta soffor och letade i vårt inre efter våra sanna jag guidade av terapeuter var vi i rakt nedstigande led arvingar till systrarna och bröderna i Cassianus kloster, menar Foucault. Precis som munkarna och nunnorna fick vi vrida och vända på tankarna inför våra andliga vägledare som likt Antikrundans experter nagelfor varje känsla och tankeflaga i jakt på dess ursprung, dess sanna identitet: Sant eller falsk, äkta jag eller överföring, Gud eller Satan?
Men så läser jag Cassianus, efter alla år. Och för honom börjar det inte inifrån utan utifrån. Vi hittar inte sanningen om oss själva först för att sedan kunna leva i sann relation till Gud och andra, för att sedan kunna leva och agera sant, utan tvärt om. Klosterlivet i Kristi efterföljd börjar med kläderna. Det börjar med kroppen och handlingarna som sedan lär tanken, sakta men säkert och så småningom. Man ska inte ens läsa de där kapitlen om tankarnas ursprung i Cassianus böcker förrän man gått många år i rätt kläder. Kroppen, kläderna, gesterna och riterna skapar visdomen och kunskapen.
AS we are going to speak of the customs and rules of the monasteries, how by God’s grace can we better begin than with the actual dress of the monks, for we shall then be able to expound in due course their interior life when we have set their outward man before your eyes.
Elva kapitel först bara om kläderna. I kapitel X också lite om att anpassa kläder efter väder. Cassianus och hans vän Germanus hade nämligen varit i Egypten och inspirerats av klosterliven där under ca 15 år innan de vände hem med sina kunskaper och allt gick inte att översätta rakt av:
SO much may be said, that we may not appear to have left out any article of the dress of the Egyptians. But we need only keep to those which the situation of the place and the customs of the district permit. For the severity of the winter does not allow us to be satisfied with slippers
Vad lär vi oss då av detta? Att HM går mer i Kristi efterföljd än vad Freud gjorde? Att vi kan klä oss kloka? Eller har kristet monastiskt tänkande mer gemensamt med samtidens KBT än med modernismens subjektssyn? Har modernismen tydligare kopplingar till det antika grekiska tänkandet än till det kristna, och uppgörelsen med moderna föreställningar därför öppningar mot bortglömt kristet tankegods? Kanske, jag vet inte. Vi får fundera vidare.
Mycket spännande text. Här kommer några spontana tankar, för jag tror tyvärr att Foucaults kritik fortfarande håller. Är inte det nya _varför_ kläderna är viktiga för Cassianus; klär man sig för Gud eller klär man sig för Satan? Kläderna konstituerar följaktligen subjektivitet för genom kläderna visar man sitt inre, man visar vilken makt man tillhör.
Ta exempelvis Tertullianus märkliga skrift De cultu feminarium. Tesen är lite förenklat, om jag har fattat rätt, att Gud har skapat lyx och flärd för att testa de kristnas, och speciellt kristna kvinnors, inre liv. Om du kan stå emot frestelser och prövningar använder du inte modekläder typ. Det visste kanske Simone Weil som klädde sig därefter och jag tycker inte att det är helt konstig tanke, även om det förstås är typiskt och löjligt av Tertullianus att bry sig mer om kvinnors intresse för mode än mäns dito. Tanken är hursomhelst att det yttre avgör det inre.
Poängen Foucualt gör med herdemakten, viljan att veta, och allt det där är väl inte att något inre, typ själen, leder till något yttre, hur man klär sig, utan tvärtom att yttre praktiker konstituerar vårt inre liv. Klosterlivets yttre liv leder till introspektion. Kläderna är trots allt bara en del av ett en hel regim av praktiker och tecken som i slutändan avgör vilket rike man tillhör. Kläderna bestämmer din själs öde. Eftersom kläderna fungerar som symboler, som tecken, som analogier, ja, kanske rentav som symptom, konstituerar de själen som vill bekänna vem den är och vem den tillhör. Kläderna blir därmed en del i själva sägandet av vem man är. Det blir en del av bikten. Det är väl också därför prål, och kritik av prål, varit en så viktig del av kyrkans historia. Den vill med pompa och ståt, eller smutsig ödmjukhet, uppdaga sin härlighet.
Och därför leder, om vi ska tro och hårdra Foucault, klosterväsendet till program som ”Ligga med P3” – den enda skillnaden är att sexualiteten värderas annorlunda. Viljan att bekänna vem man är och delge denna vilja genom yttre attiraljer är eller kan i alla fall vara gemensam för vissa former av sexuell fetischism och för klosterlivets försök att rikta och styra livet mot det som är bortom oss själva (men som samtidigt säger vilka vi är eftersom det som är bortom oss också är det som är oss mest innerligt; interior intimo meo och allt det där).
Vi är nog helt överens om att för Foucault är allt inre liv konstituerat av något yttre, alltså att själen är en praktik, en knippe vanor, men för mig bekräftar din läsning av Cassianus Foucaults poäng: det yttre producerar det inre. Och det är ju i slutändan varken Foucaults eller Althussers insikt utan faktiskt Pascals, som väl i sin tur plockar det från den tradition som du närmar dig i din fina text. Jag tänker alltså på Pascals tes om människan som ett vanedjur, det vill säga att den första och andra naturen, alltså natur och kultur, egentligen är samma sak: vanor, vanor och ingenting annat än vanor.
För egen del tror jag att Foucault blottlägger att kristendomens självsekularisering är omedelbart relaterad till moraliseringen av eskatologin, vilken påbörjas tidigt i kyrkans historia och är omedelbart relaterad till frågan om kläder (och än mer vad vi har under dem: alltså våra nakna kroppar): De cultu feminarium är bara ett exempel på detta. Men kan eskatologin avmoraliseras? Kan kläder och allt yttre prål vara något annat än en bekännelse av vem man är? Kan kläder vara en bekännelse av vem man hoppas vara? Att ta sig ut ur bekännelsen tycks varken möjligt eller åtråvärt, men att ta sig ut ur domen, eller snarare moraliseringen av domen, är väl hela syftet med kristendomen: att befria från skuld, att blottlägga en främmande rättvisa. Kan man klä sig så att man visar att man inte dömer? Eller snarare; kan kläder fungera eskatologiskt snarare än moraliskt? Kan kläder visa att det är denna värld som satts på prov? Att bara hävda att det är detta som är den egentliga meningen med, säg, nunnedoket eller biskopshatten fungerar inte (tror jag). Frågan är hur kyrkan bör klä sig för att visa vad den egentligen dömer och vad den befriar ifrån.
Först nu ser jag denna spännande kommentar, tack!! Jag tror att det du säger stämmer. Men om du vill får du gärna tänka vidare med mig, för det jag brottas med nu (och som jag läckte lite av i inlägget ovan) är om inte just det performativa/diskursiva perspektivet på världen (som ju för Foucault å ena sidan handlar om en uppgörelse med Gud och subjektet och därmed en frigörelse för kroppen etc och å andra sidan en metod genom vilken han kan beskriva maktens intrikata strukturer, typ) också finns på ett mer medvetet sätt i den kristna tanketraditionen. Alltså, för Foucault är å ena sidan ytan allt. Det finns inget djup där kunskapen vilar, ingen hög höjd där sanningen bor, och detta är radikalt rent akademiskt men också en befrielse från Subjekt/Gud-makten. Men å andra sidan är ytan i sig så komplex att det både rymmer alla tekniker etc för disciplinering som vi kanske tidigare tänkte kom uppifrån eller nerifrån, men den rymmer också en elasticitet, ett mummel som vittnar om flyktvägar och andra sanningar. Min tanke när jag läste Cassianus var att det performativa, ytan som kunskapens allt, på ett sätt finns som en medvetenhet redan hos honom. Och att Foucault på så sätt hade kunnat finna en bundsförvant. Det finns inget att avtäcka, inget att avslöja eller att nå i djup eller höjd. Kunskapen skapas på ytan, genom kläder och gester, och visst kan den då disciplinera, men den kan också öppna upp och frigöra till något annat, något otänkt och osagt. Blir det klarare? Luddigare?
De cultu feminarum heter Tertullianus skrift förstås, slarvade lite, och den finns här:https://www.google.se/?client=safari#q=De+cultu+feminarium&gfe_rd=cr
Det här blogginlägget om Foucault och närheten mellan Descartes och Augustinus känns också som relevant i sammanhanget:http://www.newappsblog.com/2016/01/foucault-descartes-and-monastic-subjectivity.html