På tal om Eric Metaxas Bonhoeffer-biografi, som jag skrev om här på Läsarna häromdagen: se gärna Bengt Rasmussons fylligare diskussion på bloggen Curciform Phronesis kring ”tendensen” hos Metaxas. Enligt Rasmusson vill Metaxas allt för mycket göra Bonhoeffer till ”sin” – en konservativ, evangelikal kristen. (Det vill säga det som var Martin Linds kritik). I reaktion mot det beskriver Rasmusson det teologiska perspektiv som han menar bör vägleda den som försöker berätta om en annan människas liv:
Visst, ingen kan (eller ens bör) vara ”helt objektiv” när han eller hon skildrar en annan människa. Men varför inte ha som sin strävan att försöka bevara livsberättelsens mångtydighet? Varför inte visa mer re-spekt för (”se efter en gång till”) och ha tålamod med den människa man skriver om, att motstå frestelsen att lägga till rätta och göra honom eller henne till sitt eget lägers skyddshelgon? Kort sagt, försöka vara god vän med eller visa gästfrihet mot den man skriver om (vilket naturligtvis inte handlar om att tycka lika, vara ja-sägare, etc.).