Mitt hjärta manar, att söka Dig o Herre: Om digital bön i en analog värld

Praise

In den pulserande värld jag nu lever i, som småbarnsförälder med allt för stora förhoppningar om ett färdigbyggt staket, pumpar mitt hjärta böner runt i mitt blodomlopp. Även om tankarna splittras av blöjbytets realitet, är mitt blod blandat med droppar av dessa gudomliga samtal av bön.

För det är så som jag ser bön, som en ständig kommunikation med Gud långt bortom de nötta knänas fall och fingrarnas grepp om varandra, som något jag vill ska pågå i all oändlighet bortom ork och trötthet, bortom mental frånvaro och andlig närhet. Men bön behöver hjälp för att fungera, och inte bara från Guds sida gentemot oss (för funnes inget gensvar vore bönen då ren fåfänglighet, likt Ingmar Olssons vackra psalm ”Alltid på väg”). Den behöver mina medkristnas hjälp i det ständiga bytet av bedjare runt om i världen, och påminnelse om att be igen och igen fastän jag glömt förra påminnelsen.

Vi människor är varelser av kött, själ och ande – analoga skapelser med fingeravtryck från vår skapare på våra kroppar. Men vår värld blir allt mer digital och många gånger allt mer distanserad från våra fysiska analoga realiteter, och med det den digitala världens fantastiska möjligheter att resa i tid och rum på sekunder. Men det tenderar att splittra mig i ett analogt och ett digitalt jag, fastän jag uppenbarligen är en och samma människa hela tiden. Den bön jag är, tänker och formulerar, finns  i det analoga eftersom jag som människa är analog, men den finns också i det digitala, som en medkristen hjälp att fortsätta be i det analoga med digital hjälp.

Vad jag syftar på är naturligtvis den stora uppsjö av appar och bönesajter som skapats av analoga människors bön med hjälp av digital teknik. Som så ofta när det handlar om hjälp till att be mitt i det allra mest vardagliga av stressiga dagar är Jesuiterna där med hjälp och assistans. Några av de enklaste och smidigaste digitala bönetjänsterna på internet är skapade av denna orden,  tänkta långt bortom konfessionell gränser men nära, nära, Gud och den bedjande, och så korta att även den kortaste bilfärd eller promenadsträcka räcker till för en av deras böner med bibelreflektioner. Men även den västerländska kristenhetens kanske främsta (och absolut mest komplicerade…) bönbok Tidegärden har också funnit sin väg in i den digitala bönetillvaron, och den digitala tekniken har gjort denna komplicerade bönbok enkel och bara tre fingerklick bort. På samma sätt finns även hjälp för den som tenderar att glömma bort böneämnen och bönesvar appar som håller reda på detta. Som en avslutning på denna text vill jag också nämna mitt eget samfunds, Svenska kyrkans, eminenta bönewebb där hundratusentals (!) böner och böneämnen skriva av analoga människor i ett digitalt format, finns att läsa och be för.

Det digitala gjorde oss inte till mindre analoga människor i vårt varande som bedjande människor i ständigt samtal med Gud, utan blev en hjälp från andra människor av kött, själ och ande för oss att be. Mitt hjärta söker Gud, bultandes och pumpandes runt digitala böner i mitt blodomlopp, böner som gör mig till den jag är och som låter mitt liv vara en lovsång till Gud (långt bortom livets glädje och sorg, bortom dess barnaskrik och barnaleenden) och mitt i mitt analoga liv.

De digitala bönehjälpare som jag nämner i texten är följande:

  • Pray as you go
    Dagliga lästa böner om ca 10 min med kort bibelmedidation och vacker musik, finns även en Ignatiansk examen. Antingen som webbsida eller som app för iOS och Android. På engelska.
  • Heligt rum/Sacred space
    Daglig bibelmeditation i textform. Finns på flera språk, bland annat svenska.
  • Tidegärden (iOS & Android)
    Samtliga sju tideböner dagligen, textbaserad. På svenska.
  • Frälsarkransen (iOS & Android)
    Martin Lönnebos frälsarkrans i digitalt format. På svenska.
  • Pray always, ortodox böneapp (iOS & Android)
    Skrivna böner för var dag. På engelska.
  • Echo Prayer app (iOS & Android)
    Här kan man samla bönämnen och bönesvar. På engelska.
  • Bönewebben
    Svenska kyrkans bönewebb på nätet. På svenska.

Förstådd – inte förklarad. Om människan i definitionernas våld

Det är svårt att se var man som människa börjar och tar slut, allt som blandas i mötet mellan mig själv, den andre och Gud. Vem som är jag är i hög grad beroende på vem Du är i mötet med Mig. Samtidigt som vi människor är ett outsägligt mysterium där varje idogt försök att definiera vad som är just det egna ständigt misslyckas, slutar man som människa inte att försöka förstå sig själv.

Sedan lång tid tillbaka i historien har försök gjorts att ta fram själva essensen av vad det är att vara människa, vad som är det drag som skiljer oss ifrån allt annat. På medeltiden brukades ibland uttrycket om människan att hon var det enda djur som gråter, idag brukar detta istället handla om vår självreflektion. Likväl faller ofta sådana definitionsförsök platt, när ett en krokodil upptäcks kunna gråta, eller när en kaja visar på självreflektion.

Men vad säger det om just den människa som jag är? Inom teologin brukar man ibland tala om begreppet Imago Dei (latin för ”Guds bild”), som förenklat kan förklaras med Guds fingeravtryck i oss när Gud skapar oss människor (ja, varje människa i det att vi blir till). Detta gudomliga fingeravtryck går inte att tvätta bort, trots att vi missköter oss, eller vill ta avstånd ifrån det. Fingeravtrycken finns kvar där, som en påminnelse av att vi är skapade av Gud, lite som ett handdrejat kärl med fingeravtryck från drejaren. Jag vet att det finns de, som menar att Imago Dei handlar om förnuftet i människan, men låt inte Descartes och upplysningens agenda ta över teologin och därmed säga att det mänskliga i människan beror på om hen kan tänka västerländska logiska tankar. Just sådana passager finns ganska få av i Nya testamentet, medan passager om att se bortom en människas presterade värde är desto vanligare. Skulle min två månader gamla son inte vara människa, eller en väns handikappade barn sakna detta gudomliga mänskliggörande fingeravtryck?

Tvärt om tycks det mig allt mer tydligt, att varje försök att definiera människan klämmer fast henne i ett skruvstäd som inte ser det som just ska iakttas – det mänskliga. Skrivbord är kanske inte rätt plats att definiera en människa, utan i det verkliga mötet med människan, långt bortom det torkande bläcket på sidan. Vi människor är komplicerade, fulla av motsägelser, formade av våra möten med oss själva, andra människor och med Gud. Då går det inte att reda ut vad som är mänskligt, att förklara vad som är just Du i Dig, eller Jag i Mig? Människan är lite större än så, vilket så träffande formulerades i en bok jag läste häromdagen (i samband med en studie av själavård som jag arbetar med), och om kan lämpa sig att avsluta min text. Citatet är hämtat ur Per-Olof Lundbergs avhandling Människan i Själavården från 1992, och är en sammanfattning av en populär äldre norsk lärobok i själavård (Tor Johan Sörensen, Det firfolgede menneske):

Och därvid kan alltid sägas att varje typindelning riskerar att bli en skrivbordsprodukt. Men mot detta garderar sig Sörensen med sitt betonande av att den enskilda människan står i fokus och representerar något unikt, inte minst genom varje schema, som söker att förklara fenomenet människan. Han betonar själv att varje människa begär att bli förstådd – icke förklarad. (Lundberg, 1992, s. 57).

Varje människa begär att bli förstådd – inte förklarad. Denna sista mening i citatet sammanfattar så mycket om människan, och säger så lite. Vi behöver bli förstådda av oss själva, våra medmänniskor och av Gud för de vi är, men inte förklarade – för ingen kan förklara vad en människa är. För vi är inte så enkla, vi människor, och vi är svåra att definiera.

Etik och artificiell intelligens

För den som är nyfiken på etiska frågor kring artificiell intelligens, ur ett teologisk-etiskt perspektiv, kan följande podcast-avsnitt varmt rekommenderas:

BBC Radio 4 Beyond Belief: AI, 6 april, 28 min (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/belief/all)

Debattörer är: Anders Sandberg, svensk filosof från Future of Humanity Institute in Oxford, Elaine Graham, Grosvenor Professor of practical Theology vid Chester University och Professor Lionel Tarrasenko, Chair of electrical engineering vidOxford University.

/Viktor

Böcker som ändrar läsarens väsen: Om lyckan att finna en bok som man inte visste fanns

Ibland händer det mig att en bok jag läser förändrar mig fullständigt. Böcker som när jag börjar läsa dem påverkar och för alltid ändrar mig som människa och det sätt på vilket jag ser på världen. Jag gillar att läsa sådana böcker, men det är inte så ofta som det händer. För ett tag sedan hände det emellertid, och det lite skumt, för jag hittade en för mig ny bok i en av mina oöppnade flyttkartonger som jag måste ha fått tag på i någon bokutdelning eller antikvariat för boken är sannerligen inte ny: Josef Sudbracks bok Att bedja är mänskligt. Ur vårt livs erfarenhet skall vi tala med Gud (Katolska bokförlaget 1977, originalet, Beten ist menschlich, på tyska gavs ut 1973), men för mig var den ny. Det är en liten bok, för liten att ens tas med ibland författarens främsta verk i den publikationsöversikt som finns på Wikipedia om honom. Författaren, Josef Sudbrack, var tysk jesuit och en av sin tids främsta mystikforskare, och boken som jag talar om skrevs av en ung forskare i vardande. Boken är ett försök att ge en helhetsbild över vad bön är i en kristen kontext, men utan att systematisera och låta bönen lyftas bort helt i teori. Istället så trycker Sudback på det djupt mänskliga, både individuella och gemensamma, att be till Jesus. Här följer två citat om det mänskliga i mötet mellan ett mänskligt ”Jag” och ett gudomligt ”Du”, det första utifrån ett antagande om det gemensamma vi-et, det senare utifrån en vacker kärleksmetafor:

Det finns inget tvivel om saken: utanför ett ”vi” är tro och bön icke längre kristna. Moltmann skriver med rätta: ”Om tron drar sig tillbaks till människans inre liv, så hamnar den i ett ghetto där den förgås” (s. 32, citatet från Moltman: Perspektiven der Theologie, 1968, s. 273).

Där kärleken och mötet bara åberopar spontaniteten, på ”gnistan”, kan man vara viss om att det faktiskt bara var ett irrbloss, ett bländverk. Utan övning, utan vilja, utan uthållighet är kärlek vara ett tomt ord. Men också gnistan, den ömsesidiga förståelsens genombrott, detta möte mellan två, som inte kan manipuleras och inte kan framkallas, hör också dit, och likaså det tredje, intellektet, insikten, förståelsen (s. 50).

På samma antagonistiska sätt menar Sudbrack att hans bok också är kontextuell och inte någon universell förståelse av bön. Han vänder sig till och med bort från detta och menar att:

På teologins språk klingar slutsatserna ur den kristologiska grundsanningen djärva och obetingade: människan når fram till sann bön endast därför att hon som människa är denne Jesu Kristi medmänniska och därför att man endast utifrån denna människa och i honom kan möta Gud. […]
På vardagens och praktikens språk låter dessa slutsatser begripligare: de låter uppmuntrande för bönens vardag. Det säger ingenting annat än att människan inte ska belasta sig med främmande, högtidliga, tillkrånglade former för sin bön, utan börja i sin egen mänsklighet, i sina erfarenheter och sina möte med andra, i vad hon själv sökt och funnit.
Varhelst det har funnits kristen bön, har människan bett på detta sätt, utifrån det faktum att hon är människa . […] Föreskrifterna för bönen är ingenting annat än försök att gripa och uttrycka det som angår människorna. Däri ligger deras betydelse liksom deras begränsning (s. 13)

Jag är också forskare om kristen bön, har bland annat skrivit en doktorsavhandling om medeltida bönders böneliv, men jag är förändrad av denna korta, 116 sidor, bok som skrevs för så många år sedan. Bön är så komplext att studera, men behöver studeras. Sudbracks bok har fått mig att inse hur djupt personlig bön är, och att bön alltid är aktuellt eftersom det är så mänskligt.  Hittar du boken, passa på att läs den! Men det är inte säkert att du blir förändrad, för sådana upplevelser är djupt personliga och beror på var man befinner sig i livet. Just nu befann sig mitt liv på en plats där denna bok blev något mer än en vanlig läsning, den läste mig och jag blev en annan människa. Härliga, omvälvande känsla!

 

PS. Om du undrar vem jag, som skriver detta, mitt första inlägg på Läsarna är, så heter jag Viktor Aldrin och är teol. dr. i religionsvetenskap, samt excellent lärare och är intresserad av forskning om bön och etik. Du kan läsa mer om mig på, min inte helt uppdaterade… hemsida www.viktoraldrin.se Jag kommer att framöver försöka skriva ett inlägg här minst en gång i månaden, så jag ser fram emot era kommentarer för att helt enkelt skriva bättre nästa gång… DS.