Om teologins villkor

Efter att nyligen ha försvarat en doktorsavhandling i religionsfilosofi kom en grundläggande frågeställning till mig: vad kan man egentligen uträtta som teolog (eller som i mitt fall, till hälften filosof)? Många som arbetar med teologi och närliggande områden, som filosofi, etik, litteratur, kultur och konst, upplever att de befinner sig i en trängd situation. Efter att ha samtalat med flera teologer har jag börjat göra en (säkert mycket) subjektivt präglad minnesbank över vad jag hör. Här är två av rösterna jag hör:

Första rösten: ”Vi teologer är ensamma i våra sammanhang, i våra forskningsfält och på ett existentiellt plan som en följd av att teologiska studier på högre nivå är en ensam uppgift.”

Andra rösten: ”Vi anser att nivån på teologin är för låg och perspektiven och metoderna är för snäva.”

Utan några vetenskapliga pretentioner om dessa observationers allmängiltighet vill jag ändå delge några tankar om dem. Bakom dessa röster tror jag att det finns en uppfattning om att dagens teologer arbetar under historiskt sett unika villkor. Men teologer har nödgats att arbeta under allsköns villkor: i en enhetskultur, använda och/eller behövda av den politiska makten; i den tidiga martyrkyrkan med ett överhängande dödshot för den kristna bekännelsen; under starkt inflytande av andra religiösa och filosofiska yttringar; i den meditativa och reflekterande klostermiljön (som lade grunden för de moderna universiteten). Och så vidare. Det finns många paralleller att dra till samtiden och jag lämnar den uppgiften till läsaren. Med en gnutta historisk medvetenhet bör man alltså akta sig för att göra samtidens villkor alltför unika. Vad viktigare är: dagens villkor kan också förstås som möjligheter.

Vi befinner oss i kölvattnet av den moderna filosofins och upplysningens gradvisa underminerande av de traditionella möjligheterna för att bedriva teologi. Men allt fler hävdar att det sekulära förnuftet har tjänat ut sin roll som enväldig agendasättare för teologin (och andra ”human” -vetenskaper”). I takt med att förtröstan på modernismens universella och opersonliga förnuft får ge vika för en mer kontextualiserad och mänsklig förnuftsuppfattning ges den kristna teologin nya möjligheter.

Så i respons till den första klagorösten: teologi bör bedrivas i gemenskap. Ju konkretare en sådan teologisk gemenskap är, desto starkare och djupare blir teologin. I dag finns det möjligheter som inte fanns för bara 10-20 år sedan att forma sådana gemenskaper. (Som ett led i detta hyser Theofilos redaktion en förhoppning att på sikt kunna vara med att arrangera en årlig fler dagskonferens.) Det finns nämligen få fysiska samlingsplatser där nordiska teologer regelbundet möts. Här kan nya initiativ formas, forskning och angelägna idé er diskuteras i dialog.

För det andra, och som vi redan berört, i en tid då en allt större pluralism präglar de humanistiska vetenskaperna kan den kristna teologin hävda sin särart. Mer än så, den kan bidra till att integrera olika perspektiv och discipliner på ett sätt som annars kanske bara filosofin kan. (Det är för övrigt ett skäl att ge sig in i filosofin.) Det finns goda ansatser men mer behöver göras. Låt mig ge ett litet exempel. Det har blivit allt vanligare med titelbeskrivningar som ”A theology of…”…”music”, ”art”, ”economy”, ”nature” och så vidare. Dessa titelbeskrivningar signalerar att allt fler teologer i dag vill tänka utifrån den kristna teologin på alla livets områden. Det är välkommet i en tid då specialiseringen tenderar att dominera eller rent av rättfärdiga teologernas verksamhetsområde.

Samtidigt finns det här en annan fara, nämligen att den mer detaljerade forskningen får stryka på foten. Teologin behöver båda, det partikulära och det generella, för att inte bli när- eller långsynt (inte att förvirras med långsint). Med 2000 års kristen teologitradition borde det rimligen ta allt längre tid att uppöva teologisk bildning och kompetens. Tyvärr skönjer jag en starkare trend: de teologiska utbildningarna förkortas för att passa ett praktiskt-kyrkligt ideal. Dessa utbildningar har definitivt sin plats i dagens situation men de får inte ersätta den (komplementära) roll som mer de grundligt utbildade teologerna har för teologin och kyrkan som helhet.

Till sist, dessa utmaningar kan inte mötas av isolerade individer. Kyrkorna, samfunden och de kristna organisationerna måste vara med och forma en kultur där det kan hända. För det är vad det handlar om, att skapa en kultur, nya villkor för att arbeta teologiskt.

 (Intro ur Theofilos vol. 6 nr 3. 2014)

Idealistisk filosofi & modern teologi

Jag  roade mig under storhelgerna med att läsa Gary Dorriens Kantian Reason and Hegelian Spirit. The Idealistisc Logic of Modern Theology. Det är den typ av bok som jag länge velat läsa för att förstå den moderna teologins genesis och natur. Kantian Reason är en förvånansvärt lättläst bok men tanke på ämnet – och mycket tankeväckande. Vill här dela med mig av lite mer eller mindre kuriösa marginalanteckningar. (Jag kommer att skriva en recension i Theofilos för den som är mer intresserad av bokens innehåll och mindre intresserad av kuriosa.)

  • Gubbar som Kant och Hegel hade en formativ tid som inte var så strikt och sträng (de levde loppan som studenter gjorde och gör än idag) vilket visar att de faktiskt var människor och inte transcendenta subjekt.
  •  Men idealisterna låg inte på latsidan. För det skall börjas i tid. T.ex. Schelling kunde sex språk när han var 14, hade publicerat 2 böcker vid 20 års ålder och var vid 23 redan arvtagaren till det post-kantianska arvet.
  •  Före Kants tid var många av de moderna inflytelserika tänkarna inte universitetsanställda (t.ex. Descartes, Locke, Hume, Leibniz). Det fanns en intellektuell klass som kunde växa upp på egen hand och tala till etablissemanget. Ibland var dessa så framgångsrika att de senare blev erbjudna akademiska poster. Lätt att bli nostalgisk i en meritokrati…
  • De flesta intellektuella under modernismen var för övrigt singlar eller mycket dåliga fäder och makar.
  •  Utbytet av stora idéer skedde så fort under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet att man misstänker att de antingen hade telepatisk förmåga eller att internet inte är så nytt som det ofta sägs!
  •  Så gott som alla modernistiska filosofer var nationalister, även i sin filosofi. T.ex. kunde de bedöma andra nationers och sin egen nations filosofiska underlägsenhet respektive överlägsenhet med hänvisning till ras, nation, kultur och historia.
  •  Coleridges aforismer verkar läsvärda – tyvärr tror jag inte att de kommit till utan opium, precis som jazz inte kommit till utan samma substans. Ingen ursäkt att röka på – men heller ingen ursäkt för att begå ett genetiskt felslut.
  •  Den moderna och postmoderna bibelexegetiken har fortfarande inte riktigt gjort upp med sitt filosofiska arv – eller? Sökandet efter den historiske Jesus uppkom inom idealistiskt sinnade kretsar. Så gott som alla filosofer och teologer under denna period skrev något om Jesu liv och person, alla med sina egna versioner: Jesus var ett moraliskt föredöme, en moralisk abstrakt princip, ett nödvändigt förverkligandet av anden, en historisk fiktion av den tidiga kyrkan etc. Will the real Jesus please stand up!

Utan plats, ingen framtid

Wendell Berry är en tänkare och aktivist vars idéer ofta kommit upp i de sammanhang jag rört mig. Bland hans många idéer, finns det en som har följt mig under flera år. Det är idén om att våra liv (inte minst vad vi äter och vad vi gör) bör vara kopplade till den plats som vi befinner oss på. Kanske berör den mig för att jag liksom de ”främlingar och gäster” som jag mött – på olika platser – också sökt en djupare koppling till en plats.

(Bör direkt tilläggas att det givetvis är en ironi att skriva om detta på en blogg. ”Där”, på internet, är plats och vad man gör särkopplade.)

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Östra småland och visste nog tidigt att jag skulle flytta därifrån en dag. Inte för att jag vantrivdes, utan för att jag var rastlös och nyfiken på världen. Inget fel med det, tvärtom har det varit spännande och berikande. Men jag inser att i flyttandet från en plats till en annan, har jag alltjämt sökt efter en plats, ett hem. Nu, efter 20 års relativt normalt kringflyttande för akademiker, har jag förmånen att kunna återvända till den plats jag växte upp för att göra den till mitt hem igen – till det hus som mina förfäder köpte för snart 100 år sedan.

Denna plats – och vägen hit – har påmint mig om Berrys ord om platsens betydelse.

Några plattityder. Plats är en kategori som kännetecknar allt skapat. Alla skapade varelser har en plats, ett område eller en domän som definierar och kringgärdar dem. All plats har en historia, de är skådeplatsen för händelser och handlingar. Utan plats, ingen historia.

För den kristna tron är platskategorin av yttersta vikt – inte så som en lära utan en förutsättning för uppenbarelsehistorien. Abraham kallades från en plats till en annan, Moses blev uppmanad att ta skorna av fötterna för platsen han stod på var helig och Herrens kropp blev lagd i en grav och på samma plats uppstod han på den tredje dagen. Utan plats, ingen uppenbarelsehistoria.

Men platskategorin är också viktigt för det kristna hoppet. Längtan efter en djupare koppling till en plats förefaller vara en nedärvd mänsklig längtan som är eskatologisk i sin inriktning. Denna jord och allt den rymmer är den plats på vilken Guds framtida härlighet skall uppenbaras. Nu är vi ”främlingar och gäster” på den men då skall denna jord åter bli vårt hem.

Vad är annars poängen med Kristi uppståndelse som en förstlingsfrukt i den nya skapelsen? Och hur bokstavligt vågar vi ta Jesu ord om att bereda rum för oss?

Platskategorin kan inte tas bort från en förnyad skapelse. Istället skall alla platser vara fyllda av Herrens härlighet som vi i denna tidsålder blott anat eller hört talas om. Utan plats, ingen framtid.

/Stefan Lindholm, Träthult

—–

Här finns en halvtimmas intervju med Berry, som ger röst åt platsens betydelse samt något hans egen historia.